Tre manliga poeter utgör månadens
poesiläsning. På frågan om de lyckas gestalta det som brukar kallas ”den
manliga erfarenheten” blir svaret nog att de i högre grad gestaltar Sverige.
Den som inte nöjer
sig med Göran Greider som politisk debattör har mycket att hämta i hans poesi.
I en ny samling med självbiografiska sviter samlas dikter från hans 11 diktsamingar,
samt 33 tidigare opublicerade dikter. Det är en god idé: fler självbiografier
borde utnyttja poesins form.
Ändå blir det i
mastigaste laget med nästan 300 sidor dikter, då tilltalet ibland kantrar över
mot det sentimentala. Att han vill vara så tillgänglig hotar också att bli en
hämsko, även om man principiellt kan sympatisera med uppsåtet att utgöra en
ställföreträdande röst åt tidigare generationers tystade skaror.
Givetvis dominerar
ett politiskt patos, men även en fin rytmkänsla. Om man så vill kan man väl
säga att Greider är det närmsta svensk poesi kommer en Bruce Springsteen. I sina
bästa stunder är det konkret utan att det därför blir tvärsäkert. Då kan hans
anspråk bli inspirerande: ”du behöver inte göra dig / lojal med din vanmakt. /
I allt finns ett uppror.”
Liksom Greider hör
malmöiten Kristian Lundberg till de mest produktiva svenska författarna. Hemmets lugna vrå är hans andra
diktsamling för i år, och innebär ett nytt vägval. I stället för den sedvanliga
utgångspunkten från det egna köksbordet och introverta religiösa grubblerier är
det ironin och satiren som präglar denna nya bok.
För titeln är en
sarkastisk referens. Dikten är en monolog som hålls av en kvinna, och
innehåller flera exempel på övergrepp: ”Vi har ibland ett eget tyst rum i huset
/ Jag borde bindas där allt oftare / Det är därför vi inte har barn, barn är
svåra att binda”.
Den egentliga
skräcken finns i hemmet, menar Lundberg. Hans dikter pendlar mellan det obskyra
och det övertydliga, där kvinnan förnekar och bekräftar vad som skett med samma
käcka humör. Texten vibrerar av oro och kan nog läsas delvis som en allegori
över ett helt samhälles inspärrning, där huset – hemmet – står för Sverige.
Med sina nio böcker
håller David Vikgren på att muta in ett eget område inom 2000-talspoesin. Det
är ett utpräglat norrländskt, för att inte säga norrbottniskt område. Den nya
boken Materialvägensägen utspelar sig
i det ”Grophelvete” man antar ska representera gruvorna i Malmberget.
Tre avsnitt där
femton kompakta block med dikter på nio identiskt långa rader ger läsaren ett
smått instängt intryck. Avsnitten går från ett ”JA!” via ett ”NJA!” till ett
”NEJ!”, med små gläntor av mer spatiös lyrik däremellan. Att läsa Vikgren är
roligt, särskilt när han lattjar med knastrande allitterationer och assonanser.
Här formas en
berättelse om utnyttjandet av ett resursstarkt Norrland, där kapitalismens plundringståg kan erinra om Viktor Rydbergs
agitatoriska ”Den nya grottesången.” Hos Vikgren är motståndet starkt
betydelsebärande: ”Värre är vad slags varsel som kom skräpytan att vibrera
rart: Nej / inte vara rädd nu säger Krokodilen utan låt tillsvidare
Kapitalvaran / ligga orörd så Bolagstopparna osagt bli skakis.”
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 2/12 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.