att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 dec. 2019

En varig lengsel, Steinar Opstad, Kolon forlag


Steinar Opstad är något så ovanligt som en norsk poet som funnit en svensk publik. Det har förstås skett genom översättning, och det är ju så med översättningar att de ofta väcker en nyfikenhet efter mera. Så har jag nu läst Steinar Opstads senaste diktsamling som nyss utkommit, En varig lengsel.

Som Horace Engdahl har visat med sitt magistrala tonfall är minnet romantikens modus. Alltså ett evigt ältande vid det som har varit: en förälskelse i ett avklarat – en blick tillbaka även när man vet att det är skadligt att dröja. Så hur förhåller sig en poet till begreppet längtan, som så tydligt apostroferas av Opstad redan i titeln? Den minnesgode kan erinra sig exempelvis Stagnelius fixering vid just längtan, men det berodde väl delvis på att så mycket av hans existens kretsade kring trånaden och den oförlösta kärleken (inte så konstigt att alla indiepoppare på 90-talet hade Stagnelius-pocketen i rockfickan).  


Opstads tilltal är igenkännbart. Det är lågmält, stillsamt. Som ingång fungerar ett motto från Bo Carpelan: ”Du minns i mörker ej / vad du i ljus förlorat”. Det är fint – för att det är sant, vill jag tillägga. Men vad vet jag om det? Vad är min erfarenhet av ljus? När vi känner att vi lever i en mörk tid är det svårt att minnas ljuset, och man får vara bra bländad för att hävda att vi lever i något annat än i ett konstant mörker för tillfället.

Opstad är ovanlig inte enbart i avseende av en poet som fått publik över nationsgränserna, utan han är också religiös, något vi kan få anledning att återkomma till. Här skriver han också om ett ovanligt tema: föräldraskapet. Många kvinnliga poeter har skrivit om mammarollen, antingen utifrån en konkret erfarenhet eller bristen på sådan, om aborter och missfall. Opstad inleder med en variant på Philip Larkins minst sagt vulgära anti-faderskapsdikt ”This Be the Verse”, som avslutas ödesmättat hårt: ”Get out as early as you can, / And don’t have any kids yourself.” Hos Opstad blir det något mildare: ”men avstå fra å bli far / Avstå fra frestelsen i å gjenskape deg”.

Opstad gillar strofindelning, och föredrar riktigt korta nästan fragmentariska strofer på bara ett par rader. Där kan han unna sig att apostrofera förebilder som Gunnar Björling och William Blake, och luta sig mot deras erfarenheter av himmel och helvete, men också låta dessa korta stunder växa in i något längre berättande dikter. Det är som att han uppvaktar de ramar som sätts, de begränsningar som medföljer denna poetik, att det ger förutsättningar för en ovanlig sorts koncentration.  

Den typ av längtan som förespråkas blir då en sinnebild för att befinna sig i ett förstadium; Opstad vill återuppväcka en slags längtan som gått förlorad. När han skriver om föräldraskap inkluderar han en diskussion av en fader som är död, men den diskussionen är nästan uteslutande indirekt: som om den gått in i texten, blivit en del av den, och därför inte behöver nämnas.

Även längtan kan behöva blicka tillbaka, verkar dikterna vilja säga. Att Opstad är en uttalad religiös diktare är förstås ovanligt, kanske mer från en svensk än en norsk horisont. Det är en ren, outspädd tro som Opstad förmedlar, men att den är klart definierad betyder inte att den försakat tvivlet. Jag tror – tror, ha – att tvivlet är nödvändigt för den som tror, och att den som tror utan att försöka har missförstått något väsentligt. Vad då försöka? Jo, försöker att också analysera och ifrågasätta sin tro, att ständigt utsätta den för misstankar, skepsis, för den fruktbara osäkerheten.

Opstads tro verkar vara stadigt förankrad, samtidigt som den inte förnekar tvivlet. Framför allt är det en ständigt närvarande tro, något som kanske uppfattas provocerande vid det här laget: varför måste jag återkomma till det? Som en töntig Antonius Block – förlåt, Ingmar Bergman menar jag ju – kan jag inte sluta tjata om hur förbannat svårt det är att förlika sig, så djävla svårt att, ja, förlåt, så typ nästan omöjligt det är att – tro. Att jag kanske är ursäktad om jag tycker det är så beundransvärt att kunna.

Vad Opstad gör är att korsa känslorna kring sin far mot känslor kring ett eget eventuellt faderskap, som han alltså motsätter sig. Det utmynnar i ett resonemang om ensamheten, om den värld som gått förlorad i spänningen mellan då och nu, om vad som är sant och vad som är en efterhandskonstruktion. Vi kan behöva påminna oss om det: att längta bakåt blir alltid en eftergift åt imitationen.

När ensamheten då hotar att ta över kan det bli en medveten strategi att förekomma den, att ta kommando över den, något Opstad verkar vara ytterst medveten om:

                      Var jeg den ømmeste av sønner
                      må jeg fortsatt sone for ensomheten,
                      den jeg valgte før den ble en tvang
                      for bare ensomheten kunne rense meg fra skammen

Ensamheten är så klart inte enbart negativ, men samtidigt: att vara självständig må låta härligt, men är egentligen en belastning, eftersom det avskräcker en viss typ av nödvändig assistans. Eller säg så här: när du visar med allt för tydligt eftertryck att du klarar dig själv vill ingen längre hjälpa dig, så när du verkligen behöver någon som står vid din sida har alla lämnat dig ensam. En viss typ av ensamhet blir därför en fälla som du inte kan ta dig ur. Vi – eller några av oss – behöver lära oss bli beroende av andra.

Det här är en kort och tunn bok som ändå ger långa och mångfaldiga perspektiv. Variationen mellan de korta dikterna och de något längre skapar växling mellan koncentration och något längre, mer expansivt. Det reducerade tonfallet öppnar ibland för ett evighetsperspektiv, och en konfrontation mellan ljus och mörker.

I Opstads nya bok finns det gott om de obesvarade frågor som världen består av just nu. Det är också de frågorna som är de mest akuta. För att bara ta ett exempel: varför begär vi ödmjukhet från samhällets mest utsatta? Men också: finns nåden, och hur visar den sig? Och utanförskapet blir lika mycket en nödvändighet som en bestraffning:

                      Min ensomhet tar aldrig slutt,
                      men jeg vil ikke lenger kjenne meg 
                      overlegen eller underlegen noen,
                      bara være et menneske ved siden av

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar