att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 dec. 2019

Terroristens kropp, Christina Ouzounidis, Modernista


Dramatikern Christina Ouzounidis fortsätter utforska sin fascination för, för att inte säga besatthet av, den antika tragedin Antigone. För några år sedan utkom hennes Spår av Antigone, som visade flera av de tidlösa spåren i Sofokles pjäs. Sedan dess har vi sett hur detta fruktbara antika verk bland annat manifesterats i Anne Carsons nyöversättning från 2015 och Kamila Shamsies thriller-artade roman där tematiken placeras i nutida terrorism-kontext, Home Fire (eller Vår älskade, som den heter på svenska).  

Ouzounidis nya pjäs heter Terroristens kropp, och är en slags monolog för två röster, där protagonistens syster Ismene delar utrymmet med den döda brodern Polyneikes. Ja, den mer beskedliga, mer blygsamma systern, och så förrädaren till bror, som tar parti för fienden och därmed ska straffas efter döden med att bli lämnad utan adekvata begravningsritualer – en försyndelse vars verkan blir svår att överblicka om man inte tar del av det antika Greklands syn på döden.


Här tillhör alltså en av rösterna en död karaktär, något som ger hans repliker en kuslig anstrykning. Det är ett spöke som talar – en spökröst, frigjord från tiden, som en tidlös andegestalt som för en kort stund ges respit innan underjorden kallar igen. Här bryts inte bara Polyneikes tystnad från originalet, utan också Ismene ges agens, när Ouzounidis i sin radikala omtolkning låter henne och inte Antigone vara den som utför det i maktens ögon så skändliga brottet att ösa sand över förrädarens lik, som lämnats på slagfältet.

Ouzounidis betonar likheterna mellan systrarna, och gör Ismene till en person med häftigare temperament än den något förnumstiga tråkmånsen från Sofokles version. Men mest handlar hennes tolkning om förlåtelsen, och hur långt den sträcker sig. Är det möjligt att förlåta en förrädare? Ja, lätt, säger Ismene här underförstått, eftersom inom familjen är det något som sker spontant och utan eftertanke. Det är en kärlek som inte bara kan utan ofrånkomligt vill uttrycka sin kärlek till den svekfulle.

För Polyneikes blir hetsjakten ett livsvillkor när han återberättar hur han lämnat tryggheten för sin oförbätterliga tillvaro som förrädare. Men Ouzounidis pjäs handlar också om vårt behov av syndabockar. Ismenes försiktighet ställs mot Antigones stora bekräftelsebehov. Som det ofta är i familjer – alltså, att någon tar all plats. Finns det inte ett uns ändå av bitterhet hos Ismene, av revanschlusta, när hon nu tar bladet från munnen och berättar historien från sitt perspektiv?

Och Polyneikes i sin tur vill se sin insats som något utanför tiden, något som lösgjort sig från ett etablerat skeende. Ouzounidis resonerar kring vad som får någon att välja sida, och hur lätt det kan vara att gå från en extrem ståndpunkt till en annan lika extrem – är det inte så vi människor fungerar ändå? Även om den här korta pjäsen inte riktigt ger några svar visar den hur viktigt det är att vi ställer de rätta frågorna.

Inte minst genom att aktivera den antika litteraturen, utan att behöva anpassa dem till vår tids ideal. Här förekommer någon enstaka anakronism, som en handgranat, men annars dominerar det tidlösa. Kampen mellan individen och samhället fortsätter att resonera inom oss, och kommer förstås att fortsätta så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar