att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 nov. 2016

Kärleksbrevet, Anna Axfors, 10TAL Bok


I Anna Axfors prosa finns en nonchalans som är svår att motstå. Hennes berättarjag skriver ett kärleksbrev till sin döende mamma, och det är fullt av sanning i dess skevaste form.

Anna Axfors debutroman Kärleksbrevet utgörs av ett brev som det tjugotvååriga berättarjaget skriver till sin döende mamma. Ett ömsint men också delvis anklagande brev. I lägenheten blandar hon gin med apelsinjuice, röker några cigaretter, struntar i att diska, och befinner sig i det tillstånd läkarna brukar kalla letargi.


En pojkvän, Aron, finns hos henne, men den unga kvinnan skiter väl i honom och hans tafatta försök att pigga upp henne. Genom hela romanen löper en passivitet, en sorg, och den gestaltas språkligt på ett oftast småskevt och kantigt sätt. I den mån det finns humor levereras den stelt, på ett lite onaturligt sätt (som när hon undrar om hon är konstig, och konstaterar att så länge hon inte jämför sig med katten är hon inte det).

De banala fraserna som ledsagar kvinnan läser jag som medvetna och skickliga markörer. Formuleringar som ”det är bra att ha en morgontidning … jag köpte en tvål för två hundra kronor … det kändes som en kniv i bröstet …” blir ord som gestaltar det meningslösa, men också det sanna. För att sanningen är banal.

Det är en roman om att leva. Mamman tynar bort, dottern dräneras på allt, utom sina starka känslor. Känslor som livnär sig på nostalgi, ja, men också på en stark förankring i nutiden. Känslor som har nära till sentimentaliteten, vilket ju är farlig mark för en författare. Däremot kan någon som vet vad hon vill vänslas med klichéerna utan att ta skada.

Mest är det en bok om att bli vuxen, om att upptäcka hur smärtsamt det är att bara vara vid liv. Kärleksbrevet är en roman som svider, som vågar ge sig in i en diskussion kring det bristfälliga och otillräckliga med tillvaron.

Det finns en lätthet i Axfors skrivande, en brist på strikthet som ligger rätt långt ifrån exempelvis den jämnåriga Lyra Ekström Lindbäcks medgörliga finess. Här är det mer som att Axfors skriver så att säga med drinkglaset i ena handen, ungefär som man föreställer sig att Truman Capote skrev. (På författarfotot håller hon visserligen i ett vinglas, men det kan väl fungera också.) Alltså, med en nonchalans som kanske är skenbar, kanske inte.

Den här bristen på inställsamhet och följsamhet är en stor tillgång hos Axfors. Hon har ingen stil att dupera med. Att hon skriver en konturlös prosa som ändå ger stark kontur åt huvudpersonen. Det är också en sinnlig bok, med matos och bildsatta iakttagelser och ljudsatta scener, och även taktila ögonblick om en kvinna som hatar sex men kan beskriva känslan av pojkvännens hand på natten, ”slappt från min midja som en scarf mot en klippa”. 

Nu har jag ju läst Axfors tidigare, i tidskriften Ordkonst från 2013. En novell som kanske inte gav den här säregna rösten rättvisa, men som redan då renodlade en riktning, som hon inte gör avsteg från nu. Jag var rädd för att läsa en bok av en författare på väg mot någonting, men Axfors är redan framme.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/11 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar