att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 nov. 2016

Stigen där spindlarna bygger bon, Italo Calvino, översättning Johanna Hedenberg, Natur & Kultur


Italo Calvino känner vi mest som den fantasifulle författaren bakom snillrikt uppbyggda romaner som De osynliga städerna och Om en vinternatt en resande, eller den ojämförliga Klätterbaronen. Det vi har saknat på svenska är debutromanen, något som nu är åtgärdat när Natur & Kultur ger ut Stigen där spindlarna bygger bon i Johanna Hedenbergs översättning. I anslutning till den tre andra titlar, Klätterbaronen samt Den tudelade visconten och Den obefintliga riddaren.

Här är fantasin mer nedtonad, och Calvino bekänner sig snarare till den neorealism som italiensk film befann sig i åren efter andra världskrigets slut. Romanen utkom 1947 – tolv år innan Günter Grass debuterade med sin Blecktrumman, som på sätt och vis speglar tematiken i Calvinos roman. En annan parallell är kanske Jerzy Kosinskis Den målade fågeln, åtminstone finns det någon enstaka scen som påminner om den, även om Calvino inte går riktigt lika långt in i ohyggligheterna som polske Kosinski.


Här är huvudpersonen en tioårig busunge, Pin, som röker och dricker och har en åldrings hesa röst. Systern, ”Svarta Rina”, är en något äldre tjej med hästansikte som prostituerar sig – bland annat med en tysk soldat. Pojken får i uppdrag av traktens ligister att stjäla tyskens pistol.

I förordet skriver den något äldre författaren om sin debut, med den kritiska blick man önskar fler författare borde äga. En utredning om förhållandet mellan fiktion och verklighet är också viktig att ta del av: ”Litteratur och livserfarenhet är inte två universum utan ett. […] böcker uppstår ur det praktiska livet och relationer mellan människor.” Ja, verkligen: den som separerar fiktion från verklighet är ute i ogjort väder.

Enbart för förordet skull är det värt att ta sig an den här debutromanen. För om folk bara lärde sig läsa – läsa så som Calvino gör – behövdes inga författarskolor. Calvino är busförfattaren som med ofog formar sin poetik. I sin bok Italo Calvino. Skönlitteraturen som livsform från 2014 visar Torbjörn Elensky hur Calvino lärt sig av äventyrsförfattare som Joseph Conrad, Robert Luis Stevenson och Ernest Hemingway, men också hur det var nödvändigt att frigöra berättarjaget från sig själv för att paradoxalt nog kunna göra historien till sin egen.  

Den vane Calvinoläsaren kanske förvånas över hårdheten i stilen, men den känns nödvändig för att ge den här berättelsen sitt rättmätiga allvar. Han uppfinner en strikt upprätthållen ram till sin berättelse om pojken, en ram han i sina senare romaner helt ska ignorera. Eller kanske snarare klättra – ja, klättra – bort ifrån, ut ur ramen och in i romanen. 

Är våldet en spiral eller en labyrint? Jag uppfattar det som ett sluttande plan som för dig längre och längre bort från din värdighet. Du kan försöka blicka bakåt mot den själ du har lämnat bakom dig, där uppe finns den, långt ifrån där du nu befinner dig, där nere, på väg djupare och djupare ned, där du ska upptäcka att bottnen saknas, att du kan fortsätta att falla djupare. ”Det finns inget som gör mer ont än att vara en dålig människa”, konstaterar Calvino med det slags koncisa facit som utgör diplomet för den som varit med om det slags hemskhet som krig är.

Även om det är frågan om neorealism är det som att Calvino inte kan avhålla sig från att skriva en pikaresk, med pojken som någon som övermannas av äventyrliga situationer. De nya bekantskaperna, den ena vådligare än den andra. Själv är Pin en slags kombination av alldeles för naiv och alldeles för erfaren – en av de farligare kombinationerna. Han är ömsom påhittig, ömsom förtvivlad; ömsom sadistisk, ömsom ömtålig. Ena stunden klottrar han obsceniteter han på en vägg, i nästa råkar han på en död kropp som ligger på ett fält. Men han är också omgiven av opålitliga människor, och det verkar vara Calvinos ärende, att betona hur komplicerat det är att lita på dina medmänniskor.    

Calvino var bara tjugotre när han skrev denna debut, men det är påfallande hur färdig han redan är. För den delen var han ett år äldre än den Stig Dagerman som skrev vårt språks enda krigsroman, Ormen. Det må vara att fantasin inte ännu helt har vaknat till liv, men det är ändå fascinerande hur skickligt skriven den är. Ett exempel på det är scenen när Pin knycker tyskens pistol, smyger in i systerns sovrum mot tyskens byxor. Det är en andlöst intensiv scen – tycker jag, tills vi följer pojkens förehavanden med pistolen strax därefter. Det är så häpnadsväckande spännande hur Calvino ger oss tillträde till pojkens förtjusning – tycker jag, tills vi följer arresteringen. Et cetera, genom romanen.

Ja, det är häpnadsväckande, och man kan beklaga uselheten i att denna ypperliga roman inte har översatts tidigare. Eller glädjas åt att den äntligen blir översatt. Jag väljer det senare, och kan bara konstatera att det är en förbannat bra roman, helt nödvändig för den som i likhet med mig tycker att Calvino hör till 1900-talets allra mest oumbärliga författare.

1 kommentar:

  1. Uppenbarligen var det planerat att denna bok skulle heta "spindelboet" i översättning, man kan t o m finna bilder med den titeln på bokens framsida, och förvirrande nog så har några bibliotek registrerat den under den titeln!

    SvaraRadera