att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 nov. 2016

Två par systrar, Marilynne Robinson, översättning Carl Olof Josephson, Weyler


I Therese Bohmans roman Aftonland finns det en scen där huvudpersonen, konstprofessorn Karolina, avundsjukt betraktar en ung doktorands starka intryck när han möter konstverken på Thielska galleriet i Stockholm. Hon saknar den tiden då konstupplevelser hade den starka effekten på henne, när de var av omvälvande slag.

Jag kan känna igen mig: att läsa nyutkomna romaner kan bli en tröstlös syssla, med sällsynta ögonblick när jag blir berörd på djupet. Detta hände dock förra året när jag började läsa amerikanska Marilynne Robinson. Hon har endast gett ut fyra romaner, för efter debuten 1980 dröjde det 24 år innan hon gav ut roman nummer två. Varför detta dröjsmål? ”Jag kände mig obildad”, har hon sagt. Under 2000-talet har hon gett ut tre romaner om staden Gilead: Gilead, Hemma och Lila, tre makalösa verk som både bevarar och förnyar den stolta amerikanska romantraditionen.


Debuten Två par systrar översattes av Carl Josephsson året därpå. Nu utkommer en nyutgåva. Huvudpersonen Ruth bor i staden Fingerbone. Vi följer henne under uppväxten, tillsammans med systern Lucille. Mamman har övergett dem, kört ned sig i den stora sjön, samma sjö som tidigare krävt morfaderns liv i en tågolycka. Ett tåg som avviker från bron och kör ”ned i vattnet som en vessla som slinker ned för en sten”, med Robinsons liknelse, lika kryptisk som den är glasklar.

På ett ytligt plan händer inte mycket i Robinsons romaner. Det spännande är hennes insikter i det mänskliga, vad det innebär att vara människa. Hon har en förmåga att få syn på det avgörande ögonblicken, de inslag som bestämmer vårt öde. I Två par systrar blir det en berättelse där Ruth och Lucille mer eller mindre går in i varandra, in i ett ”vi”.

Barnen saknar språk för att berätta sin historia. Robinson faller inte i fällan att förklara och lägga till rätta i efterhand. Hon låter världen bli obegriplig för barnen. ”Livet förstås baklänges”, med Søren Kierkegaards ord. Det vill säga, först efteråt kan vi analysera vad vi har upplevt. För det är ju ett trauma syskonen upplever, utan att det egentligen berörs i romanen. För dem finns bara det oformulerade tomrummet, den ordlösa saknaden.

Det finns liknande drag i alla fyra romanerna. Familjebildningen, slitningarna, men också den nåd som förstås har religiöst ursprung men också kan sägas tillhör vårt mest mänskliga drag: förlåtelsen. Det resonerande tonfallet har långt till konfrontationen och hetsigheten, och kan nog uppfattas som sävligt. Men det är en underskattning att förbigå det temperament som Robinson förespråkar.

Hon lyckas upprätthålla ett intresse genom sina rätt långa romaner utan att förlita sig på vare sig intrikata intrigbyggen eller komplext språk. Det är vardagens bryderier som hon bryr sig om, genom att uppsöka de stunder och de personer andra romanförfattare hastar förbi, kanske för att de uppfattar dem som ointressanta. I gengäld lyckas hon skapa fiktiva gestalter som lever och tar sig ut ur boksidan in i läsarens medvetande – allra främst gäller det för pastor Ames och hans hustru Lila, de två huvudgestalterna i de tre böckerna om småstaden Gilead.     

Att läsa hennes romaner blir som att upptäcka en ny romangenre, en som så att säga underkänner modernismen. Ungefär som prerafaeliterna under mitten av 1800-talet underkände all konst som tillkommit efter Rafaels tidiga 1500-tal. Strikt talat gör Robinson ett återbesök hos förrförra århundradets roman, med dess djupa personporträtt och psykologiska insikter. Det är ett sätt att berätta som är lika verkningsfullt som de bästa anglosaxiska 1800-talsförfattarna, som George Eliot och Charlotte Brontë.  

Den värld som skrivs fram är lika bekant som den är främmande. Robinson säger saker som vi vet, men också saker vi inte vet. Med sin försynta diktion uttrycker hon att verkligheten är tillräcklig i sig. Hennes fiktion vilar i den tryggheten.

Robinsons romaner fungerar som rannsakande delar, som får dig som läsare att fundera på de egna ställningstagandena. Syskontematiken återkommer i ”Hemma” (2008), om en syster och hennes odräglige bror som återkommer efter lång bortovaro i sus och dus. Det okonventionella mötet mellan den åldrige pastorn Ames och den unga före detta prostituerade Lila berättas från varsitt perspektiv i Gilead (2003) och Lila (2014), två böcker som jag anbefaller som läsning för dig som ännu inte stiftat bekantskapen med den här unika författaren.   

I höst kan vi alltså även läsa den nya översättningen av Hemma, och därmed finns samtliga av Robinsons romaner på svenska. Förhoppningsvis följs de av något urval av hennes essäer, där hon fördjupar tematiken i sina romaner. Det är en religiös tematik, där en syn på det mänskliga och medmänskliga skrivs fram på ett förundrat påtagligt sätt. Att läsa dessa romaner är påminnelser om hur ordinära våra liv är – men också hur obegränsat anmärkningsvärda.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/11 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar