att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 nov. 2016

Resa i Småland, Smålands författarsällskap


Den nya antologin från Smålands författarsällskap samlar tjugosju reseberättelser. De hade mått bra av att lämna sina självbiografiska inkörda spår och satsat mer på fiktion.

Småland är vackert, läser jag i den nyutkomna antologin Resa i Småland. Smålands författarsällskap har samlat tjugosju berättelser med resan som gemensamt motiv. Åtskilliga skildringar av det vackra landskapet och den trolska naturen senare känner jag mig lite vimmelkantig.


Är inte definitionen av vad som är vackert beroende av dina barndomsminnen? Minnet som dessutom är en nostalgisk egoist som vill ha ensamrätt på dina skönhetsupplevelser. Å andra sidan finns i den här boken några inflyttade smålänningar, som i vuxen ålder också förtrollas av just det vackra.

Är Småland ett landskap utan identitet? Medan du knappt kan knacka på en stugdörr i Västerbotten utan att träffa en ”berättare” kännetecknas författarna i det här småländska sällskapet mer av att vara ute i andra ärenden än att dupera med skrönor och omvälvande historier. Här konstateras det självklara i stället för att försöka gestalta en verklighet.

Debutantologier skrivna av unga författaraspiranter präglas av en iver att visa vad de går för, något som ofta kan ge ett ansträngt intryck. De tjugosju bidragsgivarna i den här boken har mer inrättat sig i en godan ro-mentalitet, och det kan ge ett intryck av att de inte har ansträngt sig alls.

Det är också ett äldre garde som har formerat sig, där väl egentligen endast Jonna Fries (född 1981) kan kallas relativt ung. De flesta är rutinerade skribenter som oftast skriver prosa. De poetiska undantagen är inte av det oförglömliga slaget, med undantag för Peter Hultsberg, som visar känsla för både språk och rytm.

De uppenbart självbiografiska novellerna dominerar. Det kan röra sig om en tjej i en vit jacka som Martin Wänerholms berättarjag fantiserar kring på en tågresa, eller Carin Rickardssons cyklande och bilturer genom det vackra småländska landskapet. Ingen av dem kan kallas färdig litteratur, utan liknar skrivövningar.

Men här finns också en del essäliknande texter om det tynande glasriket, samt Roberth Johanssons fina text om hur ”O store Gud” hittade från Mönsterås fram till USA och blev en av världens mest spelade andliga sånger. Goy Persson berättar några spridda minnen från sin tid som general för Nässjö poesifestival.

Nu hör det väl till sakens natur att en bok av det här slaget blir i spretigaste laget. Hade jag varit redaktör hade jag gjort två saker. För det första korrekturläst noggrannare, så att inte inkonsekvent användande av ”de” och ”dom” använts i samma text, liksom tagit några av skribenterna i örat för att de inte lärt sig skillnaden mellan ”var” och ”vart”.

För det andra hade jag nog också bett skribenterna vara mer osentimentala med sina minnen. Ibland överskattar du allmänintresset för dina erfarenheter, helt enkelt. Inte för att det är något fel på din verklighet, men en läsare har begränsat tålamod med att lyssna till dina konstateranden att naturen är förtrollande eller att du som åttaåring tjusades av speglarna på damrummet i Stora hotellet i Jönköping.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/11 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar