Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg, Göran Hägg, Norstedts

Alldeles oavsett vad man tycker om August Strindberg som författare, en ny bok om honom läser man. När det dessutom är Göran Hägg som skriver den, mer än gärna, och mindre som plikt, eller som argument för att få ta del av de statliga lönepengarna som droppat över lärarna (”Kolla rektorn, jag fortbildar mig!”). Häggs bok, som blev den sista innan han snopet nog dog förra hösten, heter Sanningen är alltid oförskämd.

Strindberg har ju både den högsta högstanivån i landet och den bredd som hans antagonister saknar, i sin rörelse mellan idyll och Inferno, mellan inställsamhet och invektiv, mellan ignorans och insikt. Det är den minst tråkiga svenska författaren, kanske, och han tar alltid med sig sitt temperament rätt in i det han skriver.

Hägg har också något av detta temperament, och det är uppenbart att han är begeistrad över sitt objekt. På gott och ont. Han vill uttalat skildra den mänskliga ofullkomligheten – som vi alla delar – och den konstnärliga storheten – som ingen av oss kan nå. För Strindberg är så unik. Alldeles oavsett vad man tycker. 

Det är tydligt att Häggs ideal är den anglosaxiska biografin, med rötter i Lytton Stracheys monografier över eminenta Victorianer, men som förädlats i modernare tid av sådana som Richard Holmes, Hermione Lee och Richard Ellmann. Alltså en typ av life writing som har underhållningsvärdet i förgrunden, men också minutiös koll på fakta. Ingen ska slå Hägg på fingrarna, verkar han ha föresatt sig, och det är väl bra.

Så, här betonas Strindberg som konstnär, hans konstnärliga överväganden. Men Hägg ger också en fin inblick i tiden, och hittar givande paralleller med vår tid, inte minst när han kommenterar hur ekonomin då som nu styrdes av giriga banker. Det är underhållande, fyndigt, men också kunnigt skrivet. Han kan också vara balanserad och saklig när så krävs, som i de kritiska läsningarna av Strindbergs verk, om än det i längden blir lite tröttsamt när det endast finns en måttstock, med konstateranden att den och den boken antingen är helt mästerlig eller helt usel, med uppläxningar till alla som genom åren har tyckt annorlunda.  

Även den som tidigare läst en del av de otaliga böcker som skrivits om Strindberg kan förvånas över en del. Jag undrar exempelvis om andra i lika hög grad betonat författarens alkoholmissbruk – visserligen kallar Hägg det för modest i jämförelse med hur Stagnelius, Fröding och PO Enquist supit – men det är också ett dagligt inslag som följer honom genom hela författarkarriären. Vid ett tillfälle uppgick Strindbergs skulder till Bonniers, omräknat i nutida valuta, till 800 000 kronor!

Det mest intressanta i boken är kanske hur Hägg tar sig an Inferno-perioden. Var nu Strindberg galen – ”på riktigt”? Hur tog han sig helskinnad ur sin galenskap i så fall? Hägg menar att Strindberg inte alls var så galen som exempelvis Johan Cullberg förordar i sin bok Skaparkriser, och jämför med de mer betydligt sinnessjuka Tegnér och Fröding, att Strindberg ingalunda var lika illa däran. Fast stress låter som en lite ynklig orsak till det beteende Strindberg ägnade sig åt i Paris, lika väl som att det snarare var nykterheten – med undantag för ett måttligt absintdrickande – som utlöste krisen. Som kontrast kan läsas Margit Furns nyutkomna roman Skuggan, där Strindbergs förföljelsetankar blir förankrade i verkligheten. Det är en kuslig version, inspirerad av en tanke i Lars Gustafssons roman Tennisspelarna. Att Strindbergs fiender alltså konspirerade mot honom på riktigt. 

Hägg gör sig också lustig över hur tidigare biografier krumbuktar sig och tar Strindberg i försvar, även när författaren själv i sin frispråkighet och ärlighet bekänner försyndelser och felsteg. Men det här är kanske ingen bok som förnyar Strindbergforskningen. Möjligen är Hägg illa sedd bland akademiker, men de borde väl vara tacksamma över att någon lyckas popularisera ämnet. Böcker kan ju fylla olika funktioner, och det här är definitivt en bok som gör nytta. Man behöver inte heller hela tiden hålla med Hägg: när han på 90-talet gav ut sina två litteraturhistorier, en del för världens och en del för Sveriges, har jag sällan varit så oense med någon – samtidigt som jag slaviskt läste dem och roades av det mesta. I den här Strindbergsboken går Hägg väldigt hårt åt Geijer, och det är möjligen aningen överdrivet. Nästan lika hårt tilltufsar han Heidenstam, Oscar Levertin, Viktor Rydberg, Ellen Key, för att inte tala som Strindbergs evige trätobroder Wirsén, och någon till. Lite för ofta skriver han med en kuriös formulering att den och den ”underträffade sig själv” när det skrivits om titanen.    

Man har måhända överseende med sådant, med tanke på den stilens begåvning som kompenserar för de ibland lite grälsjuka utfallen. Madeleine Gustafsson skrev i en essä om Klara Johanson om den äldre kollegans bollsinne, och ett liknande epitet vill jag gärna fästa på Hägg – bollsinnet, alltså, den där naturliga fallenheten för rytm, takt, och känsla för timing. Tack vare denna stil levandegör han ett material, skriver rafflande om en människa han förstår sig på, på djupet, och det blir därför en riktigt bra om än inte omistligt biografi.    

Frågan om behovet av ännu en bok om August Strindberg är felställd. Den här tränger ju inte undan några av de andra större verken, av Martin Lamm eller Olof Lagercrantz eller Gunnar Brandell. Nä, för vi behöver helt enkelt hela tiden nya infallsvinklar på Strindberg, den ogripbare och faktiskt komplett undflyende författaren. Men vi behöver också fler utomstående synvinklar på honom, och det är lite torftigt att inte fler utländska biografier har översatts – ett exempel är Susan Prideauxs engelska Strindberg – A Life från 2012, som lovordas här. Det lilla jag har läst av andra utländska biografier har i mindre grad ältat människan och varit mer nyfikna på konstnären, med mer av diskussioner i estetik och mindre av skvaller.

Alla böcker av Hägg är lite spretiga, men det är möjligt att han hade kunnat bearbeta den här boken ytterligare om han hade skänkts tiden att revidera sitt manus, som ibland ger intryck av utkast. Här finns både briljanta passager och pinsamheter, och en del tendentiösa stycken, där Hägg kanske är lite väl förtjust i att provocera, med tvärsäkra omdömen. Det är gott om åsikter om både det ena och det andra. Men han är också bred i sin allmänbildning, och generös, och associationerna är pilsnabba – ibland kanske lite väl kvicka, som när vi hamnar i ett avsnitt av såpoperan ”Varuhuset”, eller nödvändigheten att baxa in medpassageraren i ”På spåret”, Caroline af Ugglas. Han har också en benägenhet att pocka på läsarens nyfikenhet, med underförstådda beten av typen ”tycker du det här låter intressant, vänta bara tills jag börjar skriva mer om det i ett kommande kapitel …”