De senaste åren har vi följt den danska poesivågen,
med dess sensationellt begåvade poeter. Ska raden sträckas ut till domedagen?
kan en undra, med Macbeths ord. En svensk poesiläsare bör därefter ställa sig
frågan: vad händer i Norge? Vi har tack vare Marie Lundkvist kunnat läsa
Steinar Opstad på svenska i två böcker, men inte mycket annat.
Att det händer saker bevisas om inte annat av Tone
Hødnebø, som visserligen långt ifrån är någon nybörjare. Hon debuterade 1989,
och har bland annat översatt Emily Dickinson och Anne Carson, och ger nu ut sin
sjätte diktbok: Nytte og utførte
gjerninger. En titel jag inte riktigt blir klok på, även om jag till nöds
begriper den. Hjälper det om jag vänder mig till bokens motto från Francis
Bacon, om att handlingarna är både garanter och säkerheter för sanningen?
Kanske.
Gillar man Dickinson och Carson, då gillar man ju
poesi som är både intelligent och dråplig – barnslig i sitt allvar, ungefär.
Hødnebøs bok är strängt indelad i tre avsnitt, men strängheten luckras upp genom
att de speglar varandra. En spegling som också förekommer inne i sviterna, som
om de vill visa att upprepningen är ofrånkomlig. Ofrånkomlig, men också
obönhörlig. Det är en poesi som hämtar sin näring i ekot.
I del I finns 21 korta texter, i del II typ vanliga
dikter, och så del III med 17 nya korta dikter – fast nya, nja, snarare
variationer på de 21 korta i del I, samt att del III räknar nedåt (ett grepp
som är svindlande i sin enkelhet, men som också alstrar en oro). Och så
speciellt hon skriver, Hødnebø!
Så här borde alla memoarer se ut: kortkorta dikter,
laddade med innebörd, förtätade glimtar mer än djuplodande utredningar som
vänder på minnets alla stenar, skrivna på en prosa lika grå som stenens undersida.
Hødnebøs poesi är lika tät som Linda Boström Knasugårds kartläggning i
poesiromanen Välkommen till Amerika.
Diktjaget är 8 år när hon börjar skriva dikt. En
utsaga som är sann i sin trovärdighet, trovärdig i sin sanning. Att skriva
poesi är vårt ursprungliga möte med både ett språk och en existens. Det behöver
inte vara svårare eller märkvärdigare än så. För min del började det med
verserna i Ivan Aguelis geniala ”Kattresan”. Upplevelsen av ett ”åh!”
Hødnebøs grepp är att vara kortfattad. Ur det tillknäppta
tilltalet växer en självkänsla fram. En lyrisk värld där upprepningen är ett
huvudsakligt modus. Där det handlar om att förhålla sig till något som redan
existerar. Hon skriver en hisnande slags dikt, som jag skulle vilja kalla
vertikal – till skillnad från mången samtida dikt, som lägger sig horisontellt
över sitt innehåll. Här går rörelsen uppåt och nedåt, i ascension och
descension. Med brasklappen att ascensionen är av profan art.
Det är också en intellektuell och analytisk poesi,
något som jag säger med viss tvekan. För nu blir en del potentiella läsare
skrämda: blir det inte svårt då? Det är en fråga om intresse. Jag skickar sms
till skolans biologilärare när jag undrar om fakta om människohjärtat stämmer
(det är lördagkväll, hon svarar ändå rätt snart).
En lista med tio kvinnor som gjort pionjärinsatser
inom naturvetenskapens område. Däribland Ada Lovelace, Byrons dotter – eller,
borde jag säga Annabelle Milbankes dotter, då det var modern som var
mattesnillet, ”parallellogrammens drottning”, som Byron kallade henne – som
nedtecknade en algoritm i sitt samarbete med Babbages mekaniska räknemaskin, en
algoritm som räknas som det första dataprogrammet. Både i del I och III finns
en dikt om Ada, med rader som rör sig (vertikalt) och skapar nya sammanhang
beroende på var i dikten de placeras. Godtycke eller analys?
Men för en kvinna som intresserar sig för
naturvetenskap är det enda tänkbara slutet att bli Frankensteins brud. I
Hødnebøs värld förekommer också Medea som ett alternativ, och det är förstås
nedslående att det är ont om utvägar. En annan återkommande trop är några
stackars bin i en trädgård, och jag kan inte låta bli att tänka på Maja Lundes
dystopiska roman Binas historia,
eller Åsa Maria Krafts lika dystopiska diktsamling från förra året, Randfenomen, som också pekar fram mot en
värld där bina har utplånats.
Det här är poesi som gör sig beroende av sin
kontext, sin helhet. Det är en genomtänkt och helgjuten bok, och att bryta loss
enstaka bitar är orättvist. Men eftersom jag nämnde Ada Lovelace kan jag
demonstrera hur raderna fungerar när de byter plats. Den första dikten
avslutas:
Jag
spør deg om hva det fins mest av,
setninger
eller tall?
Du
snur deg bort, og svarer ikke.
Så här inleds då den andra dikten tillägnad Ada:
Jeg
spør deg om en setning,
men
du snur deg bort og sier:
hva
fins det mest av,
setninger
eller tall?
Jag läser Tone Hødnebø som en poet som förhåller sig
till regler lite nonchalant, samtidigt som hon är sträng i sin relation till de
stora perspektiven. En vanföreställning om så kallad intellektuell poesi är att
den saknar känslor – till dem vill jag anbefalla den här boken, som liksom Anne
Carsons gränsöverskridande böcker visar att känslor och förnuft inte har några
vattentäta skott mellan sig. Åtminstone inte när poeten tar sitt uppdrag på
allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.