att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 nov. 2016

Nytte og utførte gjerninger, Tone Hødnebø, Kolon


De senaste åren har vi följt den danska poesivågen, med dess sensationellt begåvade poeter. Ska raden sträckas ut till domedagen? kan en undra, med Macbeths ord. En svensk poesiläsare bör därefter ställa sig frågan: vad händer i Norge? Vi har tack vare Marie Lundkvist kunnat läsa Steinar Opstad på svenska i två böcker, men inte mycket annat.

Att det händer saker bevisas om inte annat av Tone Hødnebø, som visserligen långt ifrån är någon nybörjare. Hon debuterade 1989, och har bland annat översatt Emily Dickinson och Anne Carson, och ger nu ut sin sjätte diktbok: Nytte og utførte gjerninger. En titel jag inte riktigt blir klok på, även om jag till nöds begriper den. Hjälper det om jag vänder mig till bokens motto från Francis Bacon, om att handlingarna är både garanter och säkerheter för sanningen? Kanske.

Gillar man Dickinson och Carson, då gillar man ju poesi som är både intelligent och dråplig – barnslig i sitt allvar, ungefär. Hødnebøs bok är strängt indelad i tre avsnitt, men strängheten luckras upp genom att de speglar varandra. En spegling som också förekommer inne i sviterna, som om de vill visa att upprepningen är ofrånkomlig. Ofrånkomlig, men också obönhörlig. Det är en poesi som hämtar sin näring i ekot.

I del I finns 21 korta texter, i del II typ vanliga dikter, och så del III med 17 nya korta dikter – fast nya, nja, snarare variationer på de 21 korta i del I, samt att del III räknar nedåt (ett grepp som är svindlande i sin enkelhet, men som också alstrar en oro). Och så speciellt hon skriver, Hødnebø!

Så här borde alla memoarer se ut: kortkorta dikter, laddade med innebörd, förtätade glimtar mer än djuplodande utredningar som vänder på minnets alla stenar, skrivna på en prosa lika grå som stenens undersida. Hødnebøs poesi är lika tät som Linda Boström Knasugårds kartläggning i poesiromanen Välkommen till Amerika.

Diktjaget är 8 år när hon börjar skriva dikt. En utsaga som är sann i sin trovärdighet, trovärdig i sin sanning. Att skriva poesi är vårt ursprungliga möte med både ett språk och en existens. Det behöver inte vara svårare eller märkvärdigare än så. För min del började det med verserna i Ivan Aguelis geniala ”Kattresan”. Upplevelsen av ett ”åh!”

Hødnebøs grepp är att vara kortfattad. Ur det tillknäppta tilltalet växer en självkänsla fram. En lyrisk värld där upprepningen är ett huvudsakligt modus. Där det handlar om att förhålla sig till något som redan existerar. Hon skriver en hisnande slags dikt, som jag skulle vilja kalla vertikal – till skillnad från mången samtida dikt, som lägger sig horisontellt över sitt innehåll. Här går rörelsen uppåt och nedåt, i ascension och descension. Med brasklappen att ascensionen är av profan art.

Det är också en intellektuell och analytisk poesi, något som jag säger med viss tvekan. För nu blir en del potentiella läsare skrämda: blir det inte svårt då? Det är en fråga om intresse. Jag skickar sms till skolans biologilärare när jag undrar om fakta om människohjärtat stämmer (det är lördagkväll, hon svarar ändå rätt snart).

En lista med tio kvinnor som gjort pionjärinsatser inom naturvetenskapens område. Däribland Ada Lovelace, Byrons dotter – eller, borde jag säga Annabelle Milbankes dotter, då det var modern som var mattesnillet, ”parallellogrammens drottning”, som Byron kallade henne – som nedtecknade en algoritm i sitt samarbete med Babbages mekaniska räknemaskin, en algoritm som räknas som det första dataprogrammet. Både i del I och III finns en dikt om Ada, med rader som rör sig (vertikalt) och skapar nya sammanhang beroende på var i dikten de placeras. Godtycke eller analys?

Men för en kvinna som intresserar sig för naturvetenskap är det enda tänkbara slutet att bli Frankensteins brud. I Hødnebøs värld förekommer också Medea som ett alternativ, och det är förstås nedslående att det är ont om utvägar. En annan återkommande trop är några stackars bin i en trädgård, och jag kan inte låta bli att tänka på Maja Lundes dystopiska roman Binas historia, eller Åsa Maria Krafts lika dystopiska diktsamling från förra året, Randfenomen, som också pekar fram mot en värld där bina har utplånats.  

Det här är poesi som gör sig beroende av sin kontext, sin helhet. Det är en genomtänkt och helgjuten bok, och att bryta loss enstaka bitar är orättvist. Men eftersom jag nämnde Ada Lovelace kan jag demonstrera hur raderna fungerar när de byter plats. Den första dikten avslutas:
                      Jag spør deg om hva det fins mest av,
                      setninger eller tall?
                      Du snur deg bort, og svarer ikke.

Så här inleds då den andra dikten tillägnad Ada:
                      Jeg spør deg om en setning,
                      men du snur deg bort og sier:
                      hva fins det mest av,
                      setninger eller tall?

Jag läser Tone Hødnebø som en poet som förhåller sig till regler lite nonchalant, samtidigt som hon är sträng i sin relation till de stora perspektiven. En vanföreställning om så kallad intellektuell poesi är att den saknar känslor – till dem vill jag anbefalla den här boken, som liksom Anne Carsons gränsöverskridande böcker visar att känslor och förnuft inte har några vattentäta skott mellan sig. Åtminstone inte när poeten tar sitt uppdrag på allvar.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar