att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 nov. 2016

Andra tider, andra fåglar, Heinrich Heine, översättning Malte Persson, Ruin


De nya översättningarna av Heinrich Heine är metriskt exakta men också livfulla och moderna. Äntligen blir bilden av denna tyske poet mer komplett.

Den tyske romantiske poeten Heinrich Heine (1797-1856) har ofta översatts till svenska. Det har dock i första hand handlat om hans enklare visor, hämtade från hans populära Sångernas bok. Nu utkommer en efterlängtad översättningsvolym där Malte Persson väljer lite andra dikter, och ger oss därmed en lite annorlunda bild av den här skalden.


En bild som vidgar bilden av romantiken som en världsfrånvänd epok. I sitt digra efterord kallar Persson Heine med en välfunnen bild för en ”upplyst romantiker”, och det är spännande att följa den poetiska utvecklingen genom denna kronologiskt uppställda bok.

Det finns ju en ljuvhet i Heines enkla sångbara poesi, en ljuvhet som vidrörs här med ett par översättningar från de tidiga samlingarna. En ljuvhet och en lätthet, som gör att det går utmärkt att memorera ett par av dem och sjunga dem som vaggvisor (tips till småbarnsföräldrar: jag lämnar sömngaranti på några av dem).

Men Heine är så mycket mer än ljuv. I sina politiska dikter fann han uttryck för frustrationen över sitt tyska hemlands småaktigheter och obehagliga tendenser. En av de klassiska dikter som vi kan hitta här är ”De schlesiska vävarna”, med sin desperata ”vi väver”-refräng:

”Förbannat fosterlandet, det falska:
där frodas bara skam och ilska,
där bryts var blomma tidigt av,
där frodas en mask i dess ruttna grav –
                      vi väver, vi väver!”

Väver vad då? En liksvepning över Tyskland. Heine ska förstås också för evigt ihågkommas för sin sanna profetia att där man bränner böcker där bränner man snart människor. Ofta är dikterna påfallande moderna, i sina pläderingar för det fria tänkandet.

Heine kombinerar den språkliga lättheten med ett uppriktigt engagemang, en oro över sakernas tillstånd. Urvalet ger oss också en provkarta över judiskt färgade dikter, och en del satirer som inte har mist sin udd. I det korta formatet är Heine förbannat slagfärdig.

Det här är en stundtals underbar bok. Persson är till temperament en mer än passande uttydare av Heines växlingar och paradoxer. Om det finns gott om nödrim hos den färske Nobelpristagaren Bob Dylan blir Heine här en handhavare av ”nidrim” (den här svenska versionen väljer den glosan till originalets ”Die frechen Reime”, och gärna för mig).

Rim och meter hanteras varsamt och precist. De ibland orena rimmen motiveras i efterordet med att originalen innehåller sådana, och det är en rimlig fördelning. Mer än den tekniska briljansen imponeras jag av Heines känslighet, både inför mänskliga allmängiltiga tillstånd och inför tendenser i samhället. Han blir ofta entusiastisk men aldrig naiv.     

Den som saknar den dystra sirensången om Lorelei, hon som lurar sjöfarare att tappa kursen över det farliga hav som vi färdas i, uppmanas att läsa efterordet, där denna majestätiska dikt slutligen översätts, lite lagom anspråkslöst. Men den här boken ska i första hand läsas för att den ger oss dikter som fortfarande lever, och mår riktigt gott dessutom.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/11 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar