att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 nov. 2016

Självförtröstan, Ralph Waldo Emerson, översättning Ola Klippvik, Vikbopress


Det är snudd på svindlande, hur sju så framstående författare kunde vara verksamma i Amerika under samma tidsepok, grovt räknat mitten av 1800-talet och ett par decennier före och efter. Melville, Whitman, Dickinson, Hawthorne, Thoreau, Poe, Emerson. Äldst av dem: Ralph Waldo Emerson, och kanske minst ryktbar i Sverige.

Kanske det blir lite ändring på det nu när Ola Klippvik översätter den klassiska essän ”Self-Reliance” från 1841, som ”Självförtröstan”, och ger ut den på det egna förlaget, som en makalöst snygg liten bok. Nästan hälften av utrymmet ägnas åt ett efterord. Det är 99 år sedan den förra översättningen, signerad August Carr, så att säga att det är på tiden är ju en underdrift.


Själv läste jag den, tillsammans med en handfull andra essäer av Emerson, när jag pluggade engelska. I mitt genombläddrade exemplar av de 2459 sidorna i Norton’s Anthology of American Literature, Volume 1 är Emerson-texterna flitigt annoterade.  

Självförtröstan är en unik text. Man kan säga åtskilligt om klokheten som redovisas, att det är en klokhet som bottnar i ödmjukhet, och som åstadkommer eftertankens insiktsfulla slutsatser. Emerson pekar också fram mot Whitmans grandiositet. För paradoxen är att först den självupptagne kan kosta på sig omsorg om andra. Varför är det så? Det handlar nog om tryggheten i det egna jaget. Om stabiliteten. Om att ha ett tydligt definierat centrum – något helt annat än det vedervärdiga uttrycket ”att brinna för något”.

Att läsa Emerson innebär att följa en konsekvent tankelinje. Några rader kan korsbefruktas med idéer från andra verk. Sålunda skriver han i denna essä: ”I varje genialiskt verk känner vi igen våra egna avvisade tankar: de återvänder till oss i ett visst slags alienerat majestät.” I essän ”The American Scholar” skriver han: ”There is some awe mixed with the joy of our surprise, when this poet, who lived in some past world, two or three hundred years ago, says that which lies close to my own soul, that which I also had well nigh thought and said.” Med andra ord: det är med hjälp av en rörelse mellan bekanta men även obekanta idéer som Emerson skriver. Och han lever upp till sin doktrin, att läsaren erfar den där känslan av igenkänning.

Emerson skyggar inte för att uttrycka vad han verkligen menar. Han hyser de starka åsikterna, underbyggda mindre av yttre empiri än av inre rannsakan. Hela förutsättningen för hans filosofi är att modifiera Marcus Aurelius uråldriga maxim att vända sig inåt. Dock är essäns inledande motto om att inte söka utanför sig själv hämtat från en annan romersk författare, satirikern Persius, något Klippvik lite slarvigt avstår från att nämna. Sällan låter Emerson så modern som när han raljerar över människans resande – du kan ändå inte fly dig själv, förmanar han barskt, och det kan erinra om hur Satan yttrar sig i Miltons Paradise Lost: ”Which way shall I fly / Infinite wrath and infinite despair? / Which way I fly is hell; myself am hell”.

Att läsa Emersons essä nu, 2016, detta vidriga år, ger förtröstan. Det speciella med dåtidens skribenter – för amerikanskt vidkommande alltså en septett av närmast obegriplig kaliber – är att de var iakttagare. Vad har det blivit av oss? I första hand är vi otåligare. Vad vi har gått miste om är alltså en förmåga att uppskatta långsamheten, att invänta tillvarons svar. N.B. svar som också kan innebära ytterligare frågor, eller med Almqvists besynnerligt träffsäkra ord, djup under djup. Men vi har förlorat kapaciteten att uppskatta den förvirring och den frustration som uppstår när vi inte erbjuds de kvicka fixarna.

Ofta luftas den infantila tanken att ”vad hade den och den … (oftast Stig Dagerman, Strindberg, Voltaire) sagt om nutida händelser”, alltså underförstått att vi saknar deras indignation och moraliska resning. Men vi kan inte få tillbaka förlegade ideal, och människans framsteg sker på gott och ont. Vi förlorar somt, och vinner somt. En del föreställningar hos Emerson är jag glad att vara utan, men jag kan också sakna – enormt sakna – en del andra. Det jag mest saknar är nog hur självklart det rätta blir hans ledstjärna.

Den skenbart enkla aforism-genren lockar till sig mindre talangfulla författare ibland. Med pinsamt resultat – det vill säga, att det som lyser så starkt i skaparögonblicket slocknar rätt snart. Men det går att bryta loss Emersons ord, och se hur användbara de är. Nietzsche gjorde det, och – som Klippvik pedagogiskt påpekar i efterordet – även vår Ekelund och norskarnas Hauge. Här finns en källa till det ofta goda humör som talar även i deras texter, hur svårmodiga de än är.

Det är en essä om självständighet. Bra litteratur utgör ju de egentliga självhjälpsböckerna. Emersons enkla råd lyder: ”Gör ditt jobb”! (Jag bifogar utropstecknet för effektens skull.) För vem ska annars göra det? Emerson har en tilltro till människans förmåga, till hennes inre potential. Använd de egna intrycken.  

Att leva genuint, som han säger. Det betyder verkligen något annat 2016 än det gjorde 1841. Emerson försöker bortse från erfarenheterna, och i stället förlita sig på intuitionen. Brasklapp: det här låter onekligen farligt som fan, i synnerhet nu när Trump blir president och England väljer Brexit och Sverigedemokraterna växer sig allt större, detta år då Oxfords ordbok väljer ”post-truth” till årets ord. Men vi måste våga tro att vi har förutsättningen för det genuina inom oss – vad blir det av oss annars?

”Ponera att du skulle motsäga dig själv; än sen.” Den här raden är ju närmast identisk med något av det mest kända från Walt Whitman, speciellt i det engelska originalet: ”Suppose you should contradict myself; what then?” Whitmans ord, från strof 51 i ”Song of Myself: ”Do I contradict myself? / Very well then I contradict myself”.

I Emersons dikt ”Merlin” förutspås en ny sorts amerikans poet: ”The kingly bard / Must smite the chords rudely and hard, / As with hammer or with mace; / That they may render back / Artful thunder”. Det här var ord som var som skräddarsydda åt Whitman, som hänfört utropade: ”I was bubbling, bubbling, and Emerson brought me to the boil.” Enligt Lyndall Gordon är det tänkbart att också Emily Dickinson kan ha inspirerats till sin aviga poesi och otillbörliga rim av Emersons dikt, inte minst när han i avslutningen talar om systerpoeter: ”Subtle rhymes, with ruin rife / Murmur in the hour of life, / Sung by the Sisters as they spin”. Fast Gordon verkar missa att vad som åsyftas är de grekiska moirerna, ödesgudinnorna.  

Efterordet är långt, lite spretigt, men ibland också vackert: ”Emersons ’ord av lysande ensamhet’ är vid närmare anblick en brygga mellan vardag och dröm.” Klippviks översättning är klar och följsam, utan att bli onödigt tväraktuell. I många fall väljer han smått arkaiserade ord, utan att det stör helhetsintrycket. I några enstaka fall är jag oense, som när originalets ”regrets” blir ”bitterhet”, eller den möjliga anglicismen när ”all external support” blir ”all utländsk support”. Främst är det en personlig röst som talar i översättningen, som ger oss en Emerson som kan tala rätt till oss även 2016. Och som vi behöver den rösten nu –

1 kommentar:

  1. Till protokollet: 1) Emerson nämner inte källan i sitt motto, vilket inte heller jag fann något tillräckligt vägande skäl att göra. 2) Ordet support är ingen anglicism. 3) Gläds åt att du ibland fann det långa, lite spretiga efterordet vackert men framför allt åt det faktum att din långa, lite vaga text ändå indikerar att du uppskattade boken. :)

    PS. På ”regrets” kan man förstås ha synpunkter (vilka var dina?) men för min del tog jag fasta på ordets så att säga dolda innebörd: ”distress or sorrow for a disappointment, loss or want” (Oxford Thesaurus) vilket i mina ögon bäst fångar vad Emerson faktiskt far efter här. Obeaktat förstås att bön-bitterhet även ger en fin allitteration: ”En annan form av falsk bön är vår bitterhet.” (”Another sort of false prayers are our regrets.”)

    SvaraRadera