att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 nov. 2016

Brev, essäer, noveller, Bruno Schulz, översättning Emi-Simone Zawall, Glänta


Jeanette Wintersons hoppfulla utsaga att böcker, liksom katter, inte bär klockor är något som oftare bör påtalas. Inte minst vid prisceremonier, tänker jag lite surt när jag ser att Katarina Frostenson i måndags fick Nordiska Rådets Litteraturpris för sin Sånger och formler, och jag bläddrar i några av hennes tidigare klocklösa böcker, som innehåller oändligt starkare dikter. Och de bokhögar som tävlar om min uppmärksamhet i dagsflödet saknar också klocka, utan fortsätter att utgöra kommande läsning, oberoende av sekunderna som tickar.

En sådan klocklös författare är Bruno Schulz, tidigare representerad på svenska med två novellsamlingar: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. Nu utkommer på Glänta ett enastående vackert tillägg med boken Brev, essäer, noveller, där Emi-Simone Zawall har översatt och skrivit ett förord. Till det enastående hör förstås de många illustrationerna, som kan få en att undra om litteraturen någonsin ägt en mer begåvad tecknare än Schulz.


Vacker och gedigen är denna bok. Breven dominerar, följt av fem relativt korta essäer och fyra mestadels lika korta noveller. Det finns ett stort antal adressater till breven, tacksamt nog presenterade i koncist tillräckliga faktarutor.

Tack vare Zawalls förord får vi veta en del om denna gäckande figur, lika blygsam som han är anspråksfull; ändå en ganska typisk utgångspunkt för en författare – en bra författare, alltså, en riktig författare, som vet med sig att utan tvivel rör sig inte talangen i rätt riktning. Konsten blir denna plågade människas tillflyktsort, en fristad att uthärda i. Vi anar bilden av en människa som tyngs av vardagens plikter, som är social och trivs i sällskap, och är en viktig kugge i förståelsen av det ohyggliga europeiska 30-talet. Hans två samlingar berättelser är oerhört präglade av detta 30-tal, och Zawall visar tydligt hur novellerna växer fram ur en frustration som övergår i förtvivlan.

Jag läser brevens formella tonfall med en instämmande nick åt förordets lite bistra konstaterande att Schulz är större som författare än som brevskrivare. Dock finns gläntor där fiktionsförfattaren kikar fram, och putsar fram ett språk som skiner över allt tungt och mörkt. Bland annat i en allt för kort men underhållande offentlig brevväxling med Witold Gombrovicz, där de lockar varandra att gå utanför sina bekväma ramar. Det är uppenbart att två helt skilda temperament möts, men också att de befruktar varandra, hur Gombrovicz upptågsrika tokerier smittar ned Schulz verserade vemod, och vice versa. Det är spirituell läsning, och de hade gärna fått fortsätta skriva fler brev.  

Det finns också en öppenhet i breven lite varstans, som när Schulz skriver till en psykolog och berättar om en dröm där han skär av sig sin penis och gräver ned den i en skog – god jaktlycka med den tolkningen, vill man utropa. I flera av breven finns ursäkternas krumbukter och inställsamhetens missklädsamma tonfall. Han vantrivs med sin tjänst som slöjdlärare, åker till Paris och beklagar sig över de liderliga kvinnorna där, uttalar sig om andra författare – mest Rilke, där han lite oortodoxt känner starkare för de tidiga dikterna och ratar Duineser Elegeien och Die Sonette an Orpehus.    

Att så många brev handlar om pengar är väl beklagligt, men inte helt förvånande. Sådant finns också hos Ekelöf, den unge Lagerkvist, Strindberg – alltså, författare med förmåga att skriva litterära brev, men också med förmågan att vara undfallande när det krävdes.

Essäerna behandlar bland annat Kafkas Processen, som Schulz fästmö översatte till polska. Det är alltid intressant att läsa essäer om Kafka innan Kafkamyten hunnit växa sig för stark – Schulz essä är från 1936. Det är också en givande inblick i en stark författarläsning, men att skriva att Kafka upprättar en ”parallell dubbelverkligheter” låter som en märklig tautologi. Nåväl, Schulz skriver också om ett av Gombrovicz mest spännande verk, Ferdydurke, som av en händelse utges i höst på Modernista, i den första direktöversättningen från polska (av David Szybek). Schulz kallar Gombrovicz mycket korrekt för ”omogenhetens manager”, och gör också en bra läsning av sin yngre kollega. Bra? Jag menar, en noggrann och inlevelsefull läsning. Schulz uppmärksammar Gombrovicz människokännedom, men beskriver honom också som någon som ställer diagnoser på samhället.   

Novellerna är skrivna i en tung otidsenlig stil, symbolmättad och tyngd av beskrivningar. Den avslutande ”Kometen” leder dock mot en helt ny riktning, där den behärskade stilen löses upp i irrationella irrgångar. Det är en uppsluppen berättelse om den jordens undergång som annonseras av Halleys komet, men också om en uppfinnares försök att nedmontera en onkel Edward, med magneter och mesmerism och psykoanalys. Resultatet är slående, för onkelns del: ”Var han lycklig? Frågan är meningslös och betyder bara något för varelser som är så rika på uppslag och utsikter att de kan kontrastera sin aktuella verklighet mot halvverkliga möjligheter för att spegla sig i dem.” Det är en formuleringskonst som balanserar lättheten mot tyngd, besvärlig och elegant på samma gång.

Jag tycker jättemycket om ”Kometen”, tycker nog att även i en väldigt snäv kanon av mästerverk inom novellkonsten hör den hemma där. Schulz behandlar framstegstron och apokalypsen med en ironisk distans som är väldigt frigörande, och hans analys av vetenskapens vanvettiga aspekter blir också ett incitament för en satiriker som tyvärr inte hann utveckla och förädla sina verktyg. Men ”Kometen” förblir en lycklig, närmast salig – och saliggörande – text.    

Slutligen är bilderna ofta mardrömslika, och ger inblick i ett psyke som inte tvekar att konfrontera hemskheterna i sitt inre – ofta antar gestalterna konstnärens egna drag i mötet med falna och fatala kvinnor. Dessa bilder fördjupar intrycket av författaren, och ger kontur till den kanske lite väl undfallande brevskrivaren.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar