Jeanette
Wintersons hoppfulla utsaga att böcker, liksom katter, inte bär klockor är
något som oftare bör påtalas. Inte minst vid prisceremonier, tänker jag lite
surt när jag ser att Katarina Frostenson i måndags fick Nordiska Rådets Litteraturpris
för sin Sånger och formler, och jag
bläddrar i några av hennes tidigare klocklösa böcker, som innehåller oändligt
starkare dikter. Och de bokhögar som tävlar om min uppmärksamhet i dagsflödet
saknar också klocka, utan fortsätter att utgöra kommande läsning, oberoende av
sekunderna som tickar.
En
sådan klocklös författare är Bruno Schulz, tidigare representerad på svenska
med två novellsamlingar: Kanelbutikerna
och Sanatoriet Timglaset. Nu utkommer
på Glänta ett enastående vackert tillägg med boken Brev, essäer, noveller, där Emi-Simone Zawall har översatt och
skrivit ett förord. Till det enastående hör förstås de många illustrationerna,
som kan få en att undra om litteraturen någonsin ägt en mer begåvad tecknare än
Schulz.
Vacker
och gedigen är denna bok. Breven dominerar, följt av fem relativt korta essäer
och fyra mestadels lika korta noveller. Det finns ett stort antal adressater
till breven, tacksamt nog presenterade i koncist tillräckliga faktarutor.
Tack
vare Zawalls förord får vi veta en del om denna gäckande figur, lika blygsam
som han är anspråksfull; ändå en ganska typisk utgångspunkt för en författare –
en bra författare, alltså, en riktig författare, som vet med sig att utan
tvivel rör sig inte talangen i rätt riktning. Konsten blir denna plågade
människas tillflyktsort, en fristad att uthärda i. Vi anar bilden av en
människa som tyngs av vardagens plikter, som är social och trivs i sällskap,
och är en viktig kugge i förståelsen av det ohyggliga europeiska 30-talet. Hans
två samlingar berättelser är oerhört präglade av detta 30-tal, och Zawall visar
tydligt hur novellerna växer fram ur en frustration som övergår i förtvivlan.
Jag
läser brevens formella tonfall med en instämmande nick åt förordets lite bistra
konstaterande att Schulz är större som författare än som brevskrivare. Dock
finns gläntor där fiktionsförfattaren kikar fram, och putsar fram ett språk som
skiner över allt tungt och mörkt. Bland annat i en allt för kort men
underhållande offentlig brevväxling med Witold Gombrovicz, där de lockar
varandra att gå utanför sina bekväma ramar. Det är uppenbart att två helt
skilda temperament möts, men också att de befruktar varandra, hur Gombrovicz
upptågsrika tokerier smittar ned Schulz verserade vemod, och vice versa. Det är
spirituell läsning, och de hade gärna fått fortsätta skriva fler brev.
Det
finns också en öppenhet i breven lite varstans, som när Schulz skriver till en
psykolog och berättar om en dröm där han skär av sig sin penis och gräver ned
den i en skog – god jaktlycka med den tolkningen, vill man utropa. I flera av
breven finns ursäkternas krumbukter och inställsamhetens missklädsamma tonfall.
Han vantrivs med sin tjänst som slöjdlärare, åker till Paris och beklagar sig
över de liderliga kvinnorna där, uttalar sig om andra författare – mest Rilke,
där han lite oortodoxt känner starkare för de tidiga dikterna och ratar Duineser Elegeien och Die Sonette an Orpehus.
Att
så många brev handlar om pengar är väl beklagligt, men inte helt förvånande.
Sådant finns också hos Ekelöf, den unge Lagerkvist, Strindberg – alltså,
författare med förmåga att skriva litterära brev, men också med förmågan att
vara undfallande när det krävdes.
Essäerna
behandlar bland annat Kafkas Processen,
som Schulz fästmö översatte till polska. Det är alltid intressant att läsa
essäer om Kafka innan Kafkamyten hunnit växa sig för stark – Schulz essä är
från 1936. Det är också en givande inblick i en stark författarläsning, men att
skriva att Kafka upprättar en ”parallell dubbelverkligheter” låter som en
märklig tautologi. Nåväl, Schulz skriver också om ett av Gombrovicz mest
spännande verk, Ferdydurke, som av en
händelse utges i höst på Modernista, i den första direktöversättningen från
polska (av David Szybek). Schulz kallar Gombrovicz mycket korrekt för
”omogenhetens manager”, och gör också en bra läsning av sin yngre kollega. Bra?
Jag menar, en noggrann och inlevelsefull läsning. Schulz uppmärksammar
Gombrovicz människokännedom, men beskriver honom också som någon som ställer
diagnoser på samhället.
Novellerna
är skrivna i en tung otidsenlig stil, symbolmättad och tyngd av beskrivningar.
Den avslutande ”Kometen” leder dock mot en helt ny riktning, där den behärskade
stilen löses upp i irrationella irrgångar. Det är en uppsluppen berättelse om
den jordens undergång som annonseras av Halleys komet, men också om en
uppfinnares försök att nedmontera en onkel Edward, med magneter och mesmerism
och psykoanalys. Resultatet är slående, för onkelns del: ”Var han lycklig?
Frågan är meningslös och betyder bara något för varelser som är så rika på
uppslag och utsikter att de kan kontrastera sin aktuella verklighet mot halvverkliga
möjligheter för att spegla sig i dem.” Det är en formuleringskonst som
balanserar lättheten mot tyngd, besvärlig och elegant på samma gång.
Jag
tycker jättemycket om ”Kometen”, tycker nog att även i en väldigt snäv kanon av
mästerverk inom novellkonsten hör den hemma där. Schulz behandlar framstegstron
och apokalypsen med en ironisk distans som är väldigt frigörande, och hans
analys av vetenskapens vanvettiga aspekter blir också ett incitament för en
satiriker som tyvärr inte hann utveckla och förädla sina verktyg. Men ”Kometen”
förblir en lycklig, närmast salig – och saliggörande – text.
Slutligen
är bilderna ofta mardrömslika, och ger inblick i ett psyke som inte tvekar att
konfrontera hemskheterna i sitt inre – ofta antar gestalterna konstnärens egna
drag i mötet med falna och fatala kvinnor. Dessa bilder fördjupar intrycket av
författaren, och ger kontur till den kanske lite väl undfallande brevskrivaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.