att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 juni 2011

Livet deluxe, Jens Lapidus

Jag tyckte det var lite gulligt när Sophia Wolf-Lösnitz gav sin debutroman titeln Stockholm Rosé, som en antites till Jens Lapidus massivt hyllade Stockholm Noir-serie. Att Lapidus i sin tur knyckte titeln från Aris Fioretos roman från 2000 kan vi lämna därhän (eller låta det bli till en fråga för parentesernas värld, där vi också kan avhandla varför Lapidus endast har läst en författare – James Ellroy).

Nu avslutas Lapidus serie med Livet deluxe, som jag läser med allt mindre fascination. Först språket: det är så utstuderat och medvetet, men jag kan inte hjälpa att jag tröttnar på alla ängsliga knep. Jo, jag fattar, advokaten Lapidus har sugit i sig de kriminellas språk, och använder det både i repliker och i berättandet, som ofta är ett slags mellanting mellan erlebte rede och inre monolog. Då slinker många klichéer med, och så ska det förstås vara. Men det blir som att lyssna på en evighetslång trailerröst, som så där dovt och ödesmättat levererar hårdkokta sanningar. Lapidus har bara en växel: den högsta. Och intrigen vräker på med ekobrottslighet och rån och misshandel och skumrask, varv efter varv.

Jag frågar mig vad Lapidus vill visa. Inte glorifierar han våldet eller brottslingarna: snarare förlöjligar han de kriminella, så att jag undrar vad de tycker (hans böcker är de mest utlånade på fängelserna). Det är spänningslitteratur, och förvisso är det bitvis spännande, men då får man koppla bort logiskt tänkande, och acceptera att polisen beter sig klantigt när intrigen kräver det. Men dummast är skurkarna – inte ens de som har högsta betyg från universitetet undviker att vara lättlurade. Sedan förstår jag inte heller hur de kan bli så förvånade varje gång någon tjallar: det är själva premissen i all brottslighet, att du inte kan lita på någon, så varför fortsätter de att göra just det, lita på de minst pålitliga av människor? En gammal sanning lyder att när du blir arg blir du av med 60 i IQ, så en rimlig förklaring vore då att när du sysslar med kriminalitet blir du av med minst 70 i IQ.

Mest vill Lapidus visa att han är duktig på att återge. Här får vi långa partier vars enda syfte är att visa upp att han vet vilka referenser som gäller – vilket vin som sippas på, vilket hårschampo som gnuggas in i hårbottnarna, vilka vapen som plockas fram, och så vidare. Allt för att skapa trovärdighet, eller snarare för att eliminera alla misstankar om slarv. Detta sker gediget, liksom utförandet av den täta intrigen, om ett VTR1 som ska ge 40 miljoner, men det går inte riktigt som skurkarna har tänkt sig.

Förutom skurkgänget följer vi polisen Hägerström, som infiltratör, och Nathalie, dottern till en skurkboss, som bestämmer sig för ta över faderns syssla. Mycket handlar om hämnd. Språket är enhetligt: alla snackar likadant, som parodier på brottslingar. Återigen, jag förstår att det är trovärdigt. Skurkarna behöver stålarna för de vill leva livet deluxe, ett lyxliv bortom det tråkiga svenssonlivet. Problemet är att de själva är så själlösa och tomma inombords. Vad ska de ha pengarna till? De är reaktionära, idiotiska, och klarar aldrig av någon form av oberoende eller självständighet.

Vad vill författaren säga? Att det är viktigt att ge den undre världen en röst, kanske. Men problemet är att han visar för mycket distans, att han aldrig släpper sargen och är med i matchen – en poäng med Ellroys L.A. Noir-romaner var att han släppte alla hämningar, skrev språkligt besinningslöst och levde sig in i karaktärerna helt hämningslöst: resultatet blev fruktansvärt täta och otäcka romaner, med protagonister som dallrade fram på fel sida alla moraliska rättesnören. Om Ellroy vadade i wickedness upp till hakan, är Lapidus noga med att på avstånd betrakta allt smuts.

Alla samtidsreferenser kommer att göra boken omöjlig att läsa om tio år, då allt lär ge ett bedagat intryck. Eller hur fräsch är en formulering som denna från en roman från 1978: ”han sprang snabbare än Christer Garpenborg”. Det som jag har förstått är Lapidus stora tillgång, språket, blir för mig problemet med boken, som kanske skulle ha klarat sig bättre utan den manierade och monotona stilen. Ibland visar han att kan skriva annat: en essä om att dyrka lås, till exempel. Sedan snabbt tillbaka till det hårdkokta. Det är en flämtande stil som ivrigt vill vara till lags, som pekar ut sin egen duktighet; det är lika nedslående som att följa en hunds ängsliga svansviftande för att blidka hussen och matten.

1Värdetransportrån: här finns gott om internt språkbruk, men pedagogiskt nog får dessa alltid en förklaring. Står det exempelvis ”fb” någonstans kan du räkna med att ordet ”försäkringsbrott” står någon rad längre ned.

3 kommentarer:

  1. jag trodde fb betydde facebook...


    i övrigt alltid lika trevligt att läsa dina kompetenta analyser.

    SvaraRadera
  2. Tack! Mm, tänk bara på förk. "HD", som betyder
    Hilda Do0little
    Högsta Domstolen
    High Definition
    Harley Davidson
    & säkert mer. Helsingborgs Dagblad, kanske.

    SvaraRadera
  3. Kul att du håller dej väl insatt i både populärlitteraturen och kulturkoftedito.
    Min 19-åriga dotter tyckte jättebra om LivetdeLuxe, och både hon och jag kunde uppskatta både Snabba Cash och Aldrig fucka upp. Men tack för att du har sänkt mina förväntningar på hans senaste.

    SvaraRadera