att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 juni 2011

Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart


Jag läser psalm 137, i Bibel 2000: ”Vid Babylons floder / satt vi och grät, / när vi tänkte på Sion.” Ord som ledsagade varje mellanstadiedisco för mig, i Boney M.s käcka dänga.

Några år senare kom den svenska översättningen av en av engelskans minor classics, Elizabeth Smarts korta roman från 1945: Vid Grand Central Station där satt jag och grät. Sällan eller aldrig har jag läst en så explosiv roman, som då jämfördes med Goethes Den unge Werthers lidanden, eller, med Angela Carters ord: ”Som Madame Bovary drabbad av blixten”.

Det här är en roman som är skriven med höga ambitioner, som en opera: hyperbolisk, högstämd, där allt strävar uppåt mot höjderna, med ord som liknar ivägskjutna pilar, eller kvicksilverilande kaskader. Och hela texten en blodström, forcerande: en översvämning av förförisk prosa. Ja, en text som spränger alla gränser – som ignorerar gränserna, hånar gränserna. Även fysikens rigida lagar ifrågasätts, liksom tidens – fem minuter innebär fem år för berättarjaget, insnärjd i begärets klor, där nuet är allt, det enda fasta att förhålla sig till.

Huvudpersonen i Smarts roman väljer katastrofen, väljer att frivilligt falla handlöst för en gift poet. Konvenans är inget för romanens protagonist, och var det inte heller för verklighetens Elizabeth Smart, ung kanadensisk skönhet med författarambitioner. Hon utser George Barker som föremål för sin besatthet, en rätt lovande engelsk poet som hyllats av T.S. Eliot. I romanen skriver Smart hela tiden för mycket, när hon överskrider alla konventioner och visar sin oförmåga att hålla sig inom ramen för det passande.

För hennes text är dödsföraktande och fördömd, och den otillåtna kärleken lever på lånad tid. Mellan sjukhuset och häktet sträcks kärlekshistorien ut, där Barker stoppas vid gränsen till det puritanska Kanada. I grova bokstäver finns ett bibliskt du skall icke skrivet över hela deras gemensamma självcentrerade tillvaro. Hon vadar midjedjupt i kärlekens oundvikliga klichéer, med Himlen och Änglar och Gudomlighet, där avhållsamhet blir Helvetet.

Boken är fullpackad med mytologi, med litteraturen, så att Smarts text blir berikad, berikande. Trots dessa referenspunkter är det en ojämförlig bok: fullständigt unik, suverän i sin egen makt, och omöjlig att tillräckligt beskriva. Smart interfolierar med utdrag ur ”Höga visan”, för att ge kärleken en legitimitet, som ett försvarstal.

Både metaforiskt och bokstavligt kastar kriget sin skugga över hon och han: men också för att ge perspektiv, för att visa att kärlek gör större åverkan i det mänskliga hjärtat än bomber och landminor (”högre än bomber eller skrik eller ångerns tickande i bröstet”). Denna glödande epistel bränner fingrarna på läsaren, för varje ord är av eld, meningarna flammar från lågan som varje stavelse har doppats i.

Tiden och fysiken kastas överbord: ja, logik och åtrå är oförenliga begrepp. Som Shakespeare aldrig tröttnade på att visa går vanvettet och kärleken hand i hand. Språket i denna fyrtiotalsroman känns som en anakronism, som om hela boken vore omöjlig att skriva utan alla sublima love songs som Morrissey och Patti Smith och Nick Cave skrivit, även om förnuftet vet att det är det omvända förhållandet; Smart ger intryck att ha inspirerats av i stället för att ha inspirerat. Kärleken blir allt girigare, söker allt starkare uttryckskällor, allt starkare ord. Här saknas alternativ: vill du inte tappa kontrollen måste du hålla dig undan, aldrig gå in i passionen – och Smarts bok blir både en varning och en inbjudan. Här är döden och livet lika närvarande.

I verkligheten fick Elizbeth Smart fyra barn med Barker, vars insatser som far inte var så hållfasta. I stort sett skrev hon inga andra litterära verk, med undantag för en diktsamling.

Det är en oblyg bibelallusion som romantiteln så nödtorftigt döljer, och i varje formulering finns det religiösa anspråket, att det här futtiga livet som är oss tilldelat kan vara bördigt med något annat. Som Torgny Lindgren har skrivit: "Orden bära icke bojor", och Vid Grand Central Station där satt jag och grät är ett vackert belägg för dess riktighet.

(En något kortare version publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2011.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar