att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 juni 2011

Ungdomsdikter, Tomas Tranströmer

I år fyller Tomas Tranströmer 80 år. Kul för honom, och förlagen skyndar sig att ge ut böcker av och om honom, däribland ellerströms lilla bok Ungdomsdikter, som kom ut första gången 2006, med Jonas Ellerströms kommentarer – nu är den utökad med en researtikel från Karesuando, som Tranströmer skrev 1953.

Tranströmer kan få hur små böcker som helst. Hittar någon tre outgivna haikudikter av honom skulle det inte förvåna mig om det var tillräckligt för en ny bok. Läsaren sippar på orden, avsmakar dem en och en – jag vet inte hur många gånger jag har läst i recensioner att man ska läsa hans dikter långsamt. Ja, och gärna med en slags obligatorisk vördnad.

Då kan en intressant krock uppstå, när det som här handlar om ungdomsdikter, skrivna åren innan han gjorde sin brådmogna debut i bokform som tjugotreåring. De första dikterna är från gymnasietiden, då sjuttonåringen skrev bländade rader som denna: ”skogen har tusen nycklar i bältet”. Här finns varken skiljetecken eller stora bokstäver, och det hade varit intressant att se vad som hade hänt om Tranströmer hade fortsatt med denna teknik. På ett sätt är han mer modernist i dessa tidiga dikter, nästan djärvare i sitt val av metaforer.

Boken innehåller tio korta dikter, rikligt kommenterade av Ellerström, som inte gärna tar till de stora orden. De här dikterna gick tidigare att läsa i ett specialnummer om T.T. av Lyrikvännen (1981), så det är nästan svårt att undvika dem. Är de bra, eller bara bra för att vara skrivna av en tonåring? Rimbaud skrev bättre än ”bra för en tonåring”, men Ellerström menar att det sker en remarkabel förbättring fram till 1954, till 17 dikter: jag håller väl med, mer eller mindre. Framför allt är det påtagligt vilken stark röst han hade redan här, att det är så lätt att se att det är just Tranströmer som har skrivit, som om hans så omisskännliga signatur redan var formad.

Bäst av dikterna är en ovanlig gotisk eller surrealistisk vision, från den Bonniers-sponsrade tidskriften Medan Lagrarna Gro (1949), där han får med emblem som en barnvagn, en myra, en kyrkogård (med tillhörande grav), en sjöman, och vissna blommor – på sex rader!

Researtikeln refuserades av DN:s Olof Lagercrantz (ständigt denna Olof!), och publicerades i stället i Arbetaren. Där skriver Tranströmer om ett besök i Karesuando, om ”lappsjukan” (borde det inte heta ”samesjukan”?). Vad som nu inte är (om)tryckt av Tranströmer är de fåtaliga recensioner han skrev, men det är väl bara en tidsfråga innan vi ska få upptäcka vilka linjer som finns mellan dessa fram till hans dikters bildspråk.

(Bild: TT 1965.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar