att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 juni 2011

Nietzsche. Att skapa sig frihet, Michel Onfray och Maximilien Le Roy


Filosofen Nietzsche gick verkligen all in med sin mustasch, och det är kanske konstigt att ingen tidigare har fått för sig att göra honom till seriefigur. Nu är det gjort: den unge serietecknaren Maximilien Le Roy hittade filosofen Michel Onfrays filmmanus, och i stället för spelfilm har det blivit seriealbumet Nietzsche. Att skapa sig frihet, som tecknar ett hastigt porträtt av 1800-talsfilosofen. Att det inte blev film kan vi fortsätta ondgöra sig över: det hade varit roligt att se om eller hur en skicklig skådespelare kunde få yttra dessa odödliga ord.

Le Roy undviker det konforma och färgstarka idealet, ger bilderna en matthet och nästan patina, och i samband med Onfrays förenklade manus får vi en ömsint bild av Nietzsche, en ohyggligt ensam människa som gråter på nätterna, i sin förtvivlade jakt efter sanningen. Boken ges ut på Agerings bokförlag, i Jim Jakobssons översättning.

Teckningarna bryts ibland av skisser, där protagonistens inre upplösning återskapas visuellt – likaså när han träffar Zarathustra. Men mest är han ensam: vid sin sida den tråkiga systern Elisabeth, som medvetet förvanskade skrifterna, för att de skulle passa hennes egna antisemitiska inställning; kanske har Onfray ansträngt sig för mycket för att göra Nietzsches avståndstagande lite väl tillrättalagt, med några pedagogiska utfall mot systerns trångsynthet.

Överhuvudtaget finns det i teckningarnas linjer något rastlöst, som om linjerna håller på att upplösas: de vibrerar av inre kaos, på väg att släppas lös. Övergångarna är djärva, perspektiven ibland hisnande. En av de rörande frågor som ställs här är huruvida sanningen finns i boken eller i livet, en fråga som ställs på sin spets ytterligare när det är (en fiktiv) seriefigur som ställer den.

Historien är nedkokad till väsentligheter: den 24-åriga professorn, som i rask följd skriver femton böcker (”som ingen har läst”, som förläggaren informerar i en förnedringsscen), mötet med Wagner, som han senare tar avstånd ifrån, hans vegetarianism, och – vad som tillfälligt bryter ensamheten – mötet med Lou Andreas-Salomé, filosofen som med resolut kommando fick Nietzsche att dra henne i en vagn där hon själv stod med en piska (förevigat på foto). Med Lou erhåller Nietzsche ett löfte om lindring.

Nietzsche är optimismens filosof: att läsa honom är en konfrontation med det klargörande, och det är klart att en bok som denna bara kan ge en hint om vad han stod för. Reinfeldts famösa arbetslinje skulle i honom ha en lojal försvarare: i synen på arbetet som en metod att hålla de onda tankarna borta. Nietzsche var en arbetshäst: kanske det var därför som hans mentala sammanbrott inleddes med att han offentligt omfamnade en häst, scener som återges med stor ömhet i den här versionen av hans liv. Det här är som helhet en vacker skildring av denna märkliga, alltför märkliga människa.

2 kommentarer:

  1. Åh, vill ha! Det verkar som om serieromaner, seriebiografier och seriedokumentärer kommer starkt. Länge sedan Alan Moore var ensam stjärna. Att Maximilien Le Roy tecknar seriealbum om Nietsche får mig att se ljusare på framtiden på någe vis. Gillar hans nerviga stil!

    Arbetet som det enda sättet att hålla sig mentalt frisk förespråkas även av Martin Kellerman (serietecknare med vissa filosofiska ambitioner).

    SvaraRadera
  2. Nietzsche tillhör alla. Det gläder mig att du gillar Le Roys stil, den är ganska otypisk, och ja, som du säger, lite nervig.

    SvaraRadera