att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 juni 2011

Jane, April Lindner

De obesvarade frågorna: livet innehåller hur många som helst av dem … Tänk om Jane Eyre förälskade sig i en rockstjärna? Nä, inte den! Men April Lindner ställer den, på fullt allvar, i romanen Jane, nyligen utgiven i USA.

Och allt är förstås Jane Austens fel. Det erkänner Lindner själv i ett efterord, att det är alla nyversioner av Pride and Prejudice som har inspirerat henne (”if I had to choose between Jane Austen and Charlotte Brontë, I´d be on Team Charlotte”). Behöver jag säga att den här boken är vanvettigt dålig? Hon motiverar med att hon vill skicka unga läsare till Brontës roman: men det behövs väl ingen vägledning för att hitta dit.

Det är inte helt långsökt att göra Rochester till en rockstjärna: han sjunger för Blanche i originalet ("a fine, mellow base", enligt Jane). Här heter han Nico Rathburn, och den som hoppas på att han ska äga den typ av demonisk destruktiv charm som Jim Morrison eller Nick Cave har, får en Bruce Springsteen-typ som tillbringar flest timmar av dygnet i ett gym.

Jane heter Jane Moore. Hon är nanny, föräldralös, då morsan och farsan precis dött i en bilolycka. Hon har både bror och syster, utan att det gagnar henne, då båda är självupptagna egoister. Lindner skippar Lowood-delen, vilket är en grov försummelse, då det är där hennes personlighet formas.

Problemet är att Brontës hintar är subtila, medan Lindner tar i för att vi ska fatta kopplingarna till originalet, samtidigt som hon tänker sig en ny (ung) läsekrets. Men hon kan inte riktigt lösa det knepiga i att Jane aldrig fattar, när hon förälskar sig i Rathburn, att hon befinner sig i en moderniserad version av romanen som hon måste ha läst (hon är en ivrig läsare: att hon då skulle ta sig igenom det amerikanska skolsystemet utan att lära känna Jane Eyre är inte sannolikt).

Rathburns språkbruk växlar mellan andefattigt gnäll och imbecilla utrop (han kallar sig själv för ”a flaming asshole”). Den käcka dialogen mellan Jane och Rathburn passar inte riktigt in: Brontës styrka ligger bland annat i de vådliga och dubbeltydiga replikerna som växlas mellan de förälskade tvillingsjälarna, där två knivskarpa intellekt möts och tävlar mot varandra i elakhetsmarinerade smeksamma ord. I Lindners version är dialogen mesig. Tyvärr arbetar hon också mycket efter en förenklingsprincip: en bra roman vet att bevara det gåtfulla och mystiska, och Jane Eyre lever mycket på sin atmosfär, som här dunstar bort bland rockstjärneklichéerna.

Vad som återstår av den subversiva Jane Eyre när hon blir nutidens Jane Moore är inte mycket. Konstigt nog blir hon i 2000-talets version så mycket mindre upprorisk och så mycket mer beroende – en svag föraning om en långt mer komplex karaktär, en som är skildrad utifrån en författares förbehållslösa inlevelse. Brontës Jane Eyre är en av kanske tre romangestalter som jag skulle offra en arm eller ett ben för att få träffa i verkliga livet, medan Lindners Jane Moore har blivit en som jag skulle nästan springa i motsatt riktning ifrån (om jag någonsin sprang). Och vad då Jane Moore? Jane Less passar bättre.

2 kommentarer:

  1. Då behöver jag alltså inte sörja över att "Jane" (Jane Less...) inte hade kommit ut när jag skrev om alla nutida versioner av den komplexa Jane Eyre - de flesta av dessa versioner är ointressanta - i
    "Böcker som samtalar. Intertextualitet, dialog, covers och kärlek".

    SvaraRadera
  2. Exakt. Men det har väl blivit flest spin-offs på Fröken Austens verk ...
    Man kan undra om det kommer att ske något liknande i Sverige. Hittills är det väl mest Hj Söderberg som har drabbats, med 4 verk som har med Dr Glas att göra (utöver Gun-Britt Sundströms nyversion av Den allvarsamma leken, För Lydia). När kommer Hemsöborna med zombies, liksom?

    SvaraRadera