att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 juni 2011

Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

En sak som är betryggande med de flesta deckare är att mördaren grips: det hör till genrekonventionerna. I Hjalmar Söderbergs tidiga deckare Doktor Glas (1905) går mördaren fri, men det är inte i första hand det som gör romanen till en så fängslande bekantskap. Snarare handlar det om att han lyckas göra sin doktor till en sympatisk figur, som läsaren tycker om, månar om och vill väl, trots att han har mord i sina tankar.

Tyko Gabriel Glas är en okysst trettiotreåring, som i smyg trånar efter unga Helga, gift med den gamle prästen Gregorius. När han får höra att hon våldtas i äktenskapet börjar han planera mordet på Gregorius, mer eller mindre uttalat sanktionerat av Helga, som i sin tur (”kanske”) väntar barn med älskaren Klas Recke, en av svensk litteraturs många strebrar.

Söderberg uppfinner den snillrika dagboksformen till doktorn, som gör att vi kommer brutalt nära hans inre liv, där minnen från en dyster barndom blandas med intryck av Stockholm och filosofiska hugskott och ibland oresonliga utfall mot samtida bigotteri. Glas är sexualneurotisk, och det är först när han förstår att Helga har en älskare som han vågar förälska sig i henne, då han inte behöver riskera något (”I want the one I can't have”, som Morrissey sjöng). I en vågad symbolisk handling gömmer han sin dagbok bland föreläsningsanteckningar om gynekologi – tänk vad Freud skulle ha gottat sig om han bara hade vetat.

I en tidig recension jämförde kritikern Oscar Levertin den enkla kammarspelsartade intrigen i Doktor Glas med ett schackparti: prästens svarta mot läkarens vita, med tron ställd mot vetenskapen. En träffande liknelse, men inte helt rättvis, då Glas i första hand är poet och konstnär, och mer likgiltig än föraktfull mot religionen. Till ett av de olösta problemen hör hur den oansenliga doktorn kunde vara en så lysande författare: för stilen i romanen Doktor Glas, läkarens förmenta dagbok, är oöverträffad i det svenska språket – blandningen av fin de siècle-vemod och muntra aforismer utgör en stark kontrastverkan, där det omisskännliga söderbergska temperamentet hela tiden har smittat läkarens formuleringar.

Det är åtskilligt som får mig att fortsätta återvända till just Doktor Glas, som för mig förblir den suveräna svenska romanen. Glas är svensk litteraturs stora solitär, en flanör som ser sig själv som ett ensamseglande moln, som helst vill låta bli att ingripa i skeendena. Han är en slacker som lever upp på kvällarna, då lönearbetet skänker honom några timmars frist. Han är också en outsider som dyrkar avståndstagandet – även det en provokation, där samhället kräver ovillkorligt engagemang i det för stunden mest politiskt korrekta ämnet. Han är inkonsekvent, alltid svår att förutsäga.

En av de bärande tankarna hos honom är att tanken är ”en syra som fräter”, en återkommande uppfattning att sanningen är en fara som helst bör undvikas. Idén kom möjligen från Gustaf af Geijerstams 1890-talsroman Medusas huvud, men Söderberg låter Glas driva frågan till en slags besatthet, i ett ifrågasättande av själva verklighetsuppfattningen, i en skeptikers anklagelse mot existensen.

I en anteckning har Söderberg i efterhand beskrivit sin läkare som ”steril”, rentav betonat detta ordval, kanske omedveten om att ”steril” var ett av de kodord som användes för att utpeka manliga homosexuella i England under 1890-talet – exempelvis använder Oscar Wilde det i sin roman Dorian Grays porträtt för att beskriva konstnären Basil Hallward. Nu menar jag inte att Söderberg avsåg att Glas var homosexuell – bara att det blir ytterligare ett skikt i romanen, med Glas icke-sexuella förälskelse i Helga, hans beundran av Klas Reckes utseende. Vi vet bara att han avskyr och äcklas av den heterosexuella sexualiteten.

Vad romanen om Doktor Glas skänker oss är en övning i empatins läsart. Trots att vi intellektuellt förstår att han är ett farligt monster kan vi på ett känslomässigt plan inte låta bli att gilla honom. Romanen förblir provocerande och utmanande, och tvingar oss att se och konfrontera det vi annars förbigår.

(En något kortare version publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2011.)

3 kommentarer:

  1. det enda som är ett farligt monster är den oformade massan av ansiktslösa hjärndöda människor. och psykopaten är endast denna massans hots resultat. dessutom är Glas ingen psykopat. han är en underbar människa, den enda sunda människan i en värld där att vara sjuk betyder att vara sund! Och att han har mord i tankarna är inget "trots" det är ett "just därför". Han är inte farlig alls haha. Helt at skogen denna analys. Jag är besviken Björn. Det verkar som du har glömt allt eller aldrig fattat nagot. fy fan. gunga era testiklar asså, jävla hycklare...

    SvaraRadera
  2. Jaha. Men jag skulle inte vända honom ryggen.

    SvaraRadera
  3. När han får höra att hon våldtas i äktenskapet börjar han planera mordet på Gregorius, mer eller mindre uttalat sanktionerat av Helga, som i sin tur

    SvaraRadera