att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 juni 2011

I was choking on the blood / It camoflauges lack of soul

Horrorshow!

Mina kunskaper om grekisk film börjar (och slutar) väl med Theo Angelopolous Odysseus blick, som jag såg med stor behållning för väldigt länge sedan. Nu har jag i alla fall sett Dogtooth, av Giorgos Lanthimos, men jag kan inte för mitt liv begripa varför den på svenska har en engelsk titel. En familj hålls instängd av en milt tyrannisk far, som åker till fabriken, medan hustrun, den ungvuxna sonen och typ jämnåriga döttrarna inte vågar sig ut, då fadern skrämmer dem med människoätande katter. Jag tror filmen har jämförts med både Josef Fritzl och David Lynch, men faktiskt förhåller den sig nästan dokumentärt till sin berättelse, medan Lynch är en extremt visuell regissör. Förvisso är några av scenerna starkt absurda, och vi förstår inte riktigt vad som håller på att hända, eller varför. Det finns en komik i hur föräldrarna manipulerar sina barn med språket, tills verkligheten tränger in i barnens liv, tack vare två videofilmer som sonens betalda älskarinna ger en av döttrarna (filmerna är troligen Rocky och Flashdance: för övrigt är filmen inbäddad i ett tidlöst tillstånd, med filmerna på VHS, den inlåsta telefonen av bakelit, och faderns mobiltelefon som en anakronism). Det finns också ett allegoriskt drag över filmen, och dess emfatiska anonymitet - kanske barnen symboliserar de vilseförda mer än de instängda. Det är sällan jag har sett en film som har berört mig så djupt - sällan på senare år, alltså. Jag tänker mer på von Trier än på Lynch, i valet av tablåer för att illustrera skeendet, och den djävliga humorn. När vi förstår att en av döttrarna förstår vad en dogtooth är, alltså den tand som måste lossna för att hon ska få lämna huset (svenska översättare: det heter Hörntand), utlöses ett otäckt scenario. Men det är svårt att göra filmen rättvisa med att beskriva den, och alla jämförelser (Michael Haneke, Wes Anderson, Polanski) säger på sin höjd hälften: det är en film att uppleva, känna hur den smyger sig in mot dig, som ett rovdjur.

(Bilder: Hristos Passalis närmar sig en katt med en häcksax; Aggeliki Pappouli som den äldre dottern har sett Rocky.)

4 kommentarer:

  1. Angelopoulus Livet en dag, med Bruno Ganz, tyckte jag mera om. Har du sett?
    Odyssevs blick gjorde mig sömnig och kändes ansträngt djupsinnig.
    Men om smak....etc.

    SvaraRadera
  2. Gillade kameran som gav ett 'fönster-perspektiv'; känslan av att bara titta in en liten stund i deras vardag, utan att engagera sig för mycket. Har inte sett stelare sex-scener sen (...), för den delen.

    SvaraRadera
  3. Mm, Odysseus blick var nog rätt pretentiös - men det var jag också en gång i tiden, if you can believe it - - -
    & ja, det där sättet att filma påminner om Hanekes Fynny Games, eller Pasolinis Saló, även om jag som sagt ogillar jämf. / likn. Det där dokumentära.
    Det finns några osannolikt stela sexscener mellan Sylvester Stallone och Sharon Stone i filmen Specialisten.

    SvaraRadera
  4. Hon ser ut som Uma Thurman i Kill Bill i början av den första filmen när han attackerar mannen.

    SvaraRadera