Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen? [red] Christer Isaksson

Det går ett spöke genom den svenska skolan – ett spöke som heter kommunaliseringen, som infördes 1991. I år är det alltså tjugo år sedan, men är det något att fira?

Frågan ställs (inte – svaret är givet) i antologin Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen?, med Christer Isaksson som redaktör. Den utges av Ekerlids förlag, och har du läst den är du troligen lärare, då jag tror att den endast delas ut till fackanställda lärare. Jag fick den i min hand i går, som en bilaga till facktidningen, och eftersom det hela utfördes innan jag blev lärare, har jag alltid varit nyfiken på det här mytomspunna skedet, som äldre lärare har talat mycket om.

Vad boken visar är väl att mina informanter har talat sanning. Det var verkligen en liten marginal i den svenska riksdagen (162-157), och det föregicks av protester, strejker, upprördhet. Spökgeneralen själv hette Göran Persson, nybliven skolminister. Inom mindre än ett år var kommunaliseringen klar (mindre än en månad efter Berlinmurens fall), vilket borgar för en rekordsnabb process, där eftertankarna har fått stort utrymme just i efterhand.

Nu skyller några av de ansvariga politikerna, som Ylva Johansson, på tre saker: på kommunerna, på den ekonomiska krisen, på Bildt-regeringen som tog över hösten 1991 – men, frågar sig vän av ordning, varför förlorade då de röda (Ylva var medlem i dåvarande VPK) valet?

Att kommunerna inte levde upp till sina löften kom som en överraskning för dessa riksdagspolitiker. Men vi som har arbetat i den kommunala skolan och stångats med dessa inkompetenta småpåvar som går under namnet kommunpolitiker vet förstås att det är inte de skarpaste knivarna i lådan som sitter där. Det är ett godtycke som regerar, i jakten på besparingar, och vistas man i kommuner där bildningsföraktet spridit ut sig – sådana finns det många av i Sverige – då riskerar skolan att få knappa resurstilldelningar. Det är också ett bildningsförakt som är helt uttalat och accepterat.

Göran Perssons uttalade syfte var att sänka lärarnas status. Det lyckades han med, så bra att han några år senare blev statsminister. Men det är inte i första hand lärarna som blev svikna, utan eleverna. Alla undersökningar visar lägre kunskapsresultat, i ämnen som läsförståelse och matematik: ingen kan motbevisa den empiriska kunskapen att vi har blivit dummare.

Allt kan inte skyllas på kommunaliseringen. Men den har inte gjort det lättare för skolor att agera bastioner mot fördumningen.

Att Persson sa att det fanns pengar i kommunerna var också en lögn. Eller, pengar fanns nog – men också politiker som visste att vakta på dem, kanske inte ens av girighet, utan bara av ren och skär dumhet. Att tillskjuta pengar till skolan ger inga synbara resultat i det korta perspektivet, och politiker är ängsliga över att visa resultat som är märkbara under sin mandatperiod.

Boken visar väl i majoriteten av bidragen att det blev fler förlorare än vinnare när skolan kommunaliserades. Kjell-Olof Feldt, dåvarande finansminister, säger här att kommunerna lovade att de skulle ta hand om skolan, men det låter som en efterhandskonstruktion. Bidragen spretar, med en v-politiker som bara talar om sig själv, några partipolitiska programförklaringar, några hårklyverier, några raljanta överdrifter från höger och vänster.

Lars Leijonborg menar att Persson (med sin statssekreterare Anitra i släptåg) agerade som en Machiavelli: det finns även något av en Macbeth i hans tafatta agerande för att göra livet surt för alla som är i skolan, alltså inte bara lärare. Att inte Persson själv skriver i den här boken är en brist, men han fick ett erbjudande. Med tanke på att han själv så klarsynt skrev att han tvingades sockra erbjudandet (med löften om höjda löner, bland annat) kan man beklaga att redaktören inte lovade mer sötsaker till Persson.