Snygg-Thomas

Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats' feet over broken glass
In our dry cellar
T.S. Eliot, "The Hollow Men"

För några dagar sedan skrev Bengt Göransson klokt om Thomas Bodströms moderna ledarskap, där han hade för vana att inte läsa de propositioner han undertecknade. I dag bemöter Bodström kritiken, men det skulle inte falla mig in att läsa hans replik till sitt slut. För Göransson visar Bodström enbart förakt mot sitt uppdrag, mot sina väljare, och det är inte svårt att hålla med honom. Bodström gjorde sig känd som en herre med många järn i elden, något som sällan borgar för att bibehålla en hög kvalitet, utan snarare för idel halvdana insatser. Så blir väl också omdömet efter hans politiska gärning, av allt att döma avslutad. Men han hade något annat, Bodström: han gick genom rutan. När en av min skolas elever åkte till huvudstaden för att motta ett diplom för en uppsats var utdelaren ministern Thomas Bodström, och de kvinnliga lärarna slogs om att få följa med. Det säger något om politikens villkor. Men Göranssons text handlar framför allt om vikten av att bottna i något väsentligt, att ha egna värderingar, att vara något annat än ett tomt skal.