Hur lång var Emily Dickinson? Enligt Helen Ovey, som skriver om henne här, råder en slags konsensus, utifrån hennes klänningars mått, säng, kista, att hon var 161,5 cm (5ft 3ins). Hur viktigt är det? Klart viktigt, om man läser den här dikten, som hon skrev när hon var 32 år gammal:
You said that I "was Great" - one Day -
Then "Great" it be - if that please Thee -
Or Small - or any size at all -
Nay - I'm the size suit Thee -
Tall - like the Stag - would that?
Or lower - like the Wren -
Or other heights of Other Ones
I've seen?
Tell which - it's dull to guess -
And I must be Rhinoceros
Or Mouse -
At once - for Thee -
So say - if Queen it be -
Or Page - please Thee
I'm that - or nought -
Or other thing - if other thing there be -
With just this Stipulus -
I suit Thee -
"En tanke kom till mig idag
SvaraRaderaSom jag har tänkt på förr -
och aldrig avslutat - en gång
jag minns ej vilket år -
Och inte vart den gick - eller
varför den åter kom-
Inte heller vad det var
kan jag tala om-
Men någonstans i själen vet jag-
jag mött den saken förr-
Den påminde - och aldrig kom
den åter till min dörr -"
Hm, några av världens bästa musiker är riktigt korta...Det verkar spela någon roll.
Men det borde väl inte ha varit så extremt kort på hennes tid? Vi människor (med undantag för mig som är kortare än EM) har väl växt en hel del sedan dess?
SvaraRaderaÄn ED menar jag naturligtvis.
SvaraRaderaDikten är rätt provocerande. Kort eller lång är nog inte frågan, diktaren är kärlekskrank och villig till anpassning. Det är bara för kärleksobjektet att välja...
SvaraRaderaJag tror som Ann att detta inte var så extremt kort på hennes tid. Globalt sett är det inte heller så, nu.
SvaraRaderaEdith Södergran var enligt inskrivningsjournalen på Nummela Sanatorium 155 cm och vägde 65 kilo. Hon har vad jag vet ingen referenser till sin längd
Ingela: hm, får inte kvinnor vara kärlekskranka...? Dickinson skriver att hon kan vara drottning eller page om så behagar adressaten, det är nog inte hennes längd som är det viktiga här. Dikten bör snarare sättas i samband med kärleksdikter överhuvudtaget - inte minst renässansens... Gör Dickinson sig verkligen mindre än hon är? Det är visserligen något av en kvinnlig last... men stämmer det på denna dikt?
SvaraRaderaMartina
Däremot: det flitiga bruket av tankestreck är något jag alltid tyckt drar ner Dickinsons poesi något. Och det kan på något sätt ge ett lite vimsigt, ängsligt intryck.
SvaraRaderaMartina
Jo, jag förstår släktskapet med 1600-tals diktare, och att ED hade kärleksrelationer till Gud, Döden och en knepig fadersgestalt, men jag blir ändå provocerad.
SvaraRaderaTankestrecken är väl hennes andetag?
SvaraRaderaJo det kan man ju bli... Jag testade med en könstransponering, nästan omöjligt att tänka sig den sortens självutplåning från manlig penna, väl?
SvaraRaderaMartina
Apropå "könstrasponering" (som jag aldrig har hört talas om, gissar istället) och att "bli provocerad". Jag har faktiskt aldrig läst en man som blir provocerad av låt säga, Lord Byron, eller Charles Bukowski.. Det är en omväg att bli provocerad istället för att släppa i mina ögon. Man kan låta någon stå för sitt uttryck, det blir så platt annars. Man kan analysera utifrån sina egna inhämtade intryck/ kunskaper ev assimilera etc; välja. Se något på ett annorlunda sätt, förkasta något.
SvaraRaderaLovisa: jag blir i och för sig inte provocerad av Dickinson. Män som blir provocerade av Bukowvski, Lord Byron, nej inte sett men det finns väl. Däremot skräckel-debatten, en del män blev oerhört provocerade av Stig Larsson och Magnus Dahlström.
SvaraRaderaSen ska jag erkänna att jag inte fattar vad du menar med "omväg" och "släppa", eller "låta någon stå för sitt uttryck", "förkasta", osv.
Martina
Nåt som provocerar mig: unga kvinnliga poeter som koketterar med lite lagom kroppsäckel och manshat. Typ epigoner till epigoner till epigoner till Frostensson/Jäderlund.
SvaraRaderaNitWit
Könstransponering = typ när man testar: "Jag är ingen man, jag är ett neutrum". O dyl. Kan ofta bli rätt intressant, göra det möjligt att upptäcka genusskillnader (föreställningar om män och kvinnor). Just den raden (ingen man, ett neutrum) var ett experiment av en manlig poet, minns inte vem.
SvaraRaderaJa, starka känslor är rätt opraktiska, särskilt inför någon man uppskattar mycket.
SvaraRaderaFörresten, Bukowski och Byron är väl inte precis kända för att svärmiskt vilja anpassa (utplåna) sig?
Det var ju jag! Som sa "Jag är ingen man". Först! Sen sa UKON det. Men allra först Edith S.
SvaraRaderaByron utplånade sig mer än gärna, gjorde sig själv till ett objekt, passiv mottagare hellre än aktivt subjekt.
I övrigt, en intressant diskussion om ex tankstreck - äntligen! - & jag önskar jag kunde säga mer, men jag håller på att måla ett hus, hinner inte.
Här, från 2006, men jag hade som sagt sagt det förr:
SvaraRaderahttp://bernur.blogg.se/2006/october/my-nose-is-bleeding-from-rubbing-it-in2006-10-12-0.html
Fler saker som är provocerande; att ED:s dikter var så nyskapande och annorlunda att de redigerades och stympades vid första halvseklets utgivning, att hon aktivt odlade myten om sig själv som undflyende geni, instängd i det burgna hemmet i Amherst, att hon hon skrev tusentals brev och dikter men kunde sitta bakom en skärm när hon tog emot besök. ED skulle förmodligen varit en ypperlig bloggare.
SvaraRaderaPS. Jag har älskat henne sedan jag var 17, som så många andra kärlekskranka och självföraktande unga tjejer.
PPS. Håller f-n inte med om att Byron är ett passivt objekt.
Men - glöm inte att LB var en slacker, vars första diktsamling hette "Hours of Idleness", och mina informanter brukar framhäva att han gärna uppvaktades av såväl kvinnor som män - - - & mer än gärna blev uppvaktad ... men att han inte själv tog några initiativ. Han behövde inte: han var så djävla snygg ...
SvaraRaderaRomantikernas ideal var också den aeoliska harpan, musikinstrumentet som man ställde i ett hörn, och när vinden vidrörde strängarna på ett speciellt sätt ljöd ljuv musik. Coleridge & Shelley har skrivit om det, i total identifikation m denna sinnebild för passiviteten. Om Byron någonsin raggade, så var det på Shelley (PB, inte Mary), dock utan framgång.
Nej det var en annan manlig poet jag hörde göra det först, det var inte helt lyckat menade jag eftersom det inte verkade finnas någon tanke bakom. Mest ett slags förnekande av könsförtrycket. "Jag är ingen man jag är ett neutrum, höhö".
SvaraRaderaMartina
Förväxla inte Emily Dickinson med inramningen.
SvaraRadera"Kort".
Eh... Va?
Byron var snyggare. Och homoerotisk. Eh... jaha?
Martina
Ah jag är helt enkelt trött på "neutrum" och könstransponering - förstod vad det innebär. Det ligger i tiden allt ska transponeras och till vilken nytta (alltid)? Det finns så många aspekter. Vägen mellan Charles Bukowski och Lord Byron är lång och kantad av mycket.. det tycker jag om.
SvaraRaderaEdith; jag har också svärmat för henne..
Martina: Att låta någon få stå för sitt eget uttryck. Då menar jag att inte kritisera på ett personligt plan. D v s kritisera vem personen som skriver är och/ eller förhåller sig till livet.
Lovisa, tack för ett bra försök att knyta samman denna spretiga tråd av åsikter och frågor.
SvaraRaderaI mitt fall sprang känslosamheten ur att det jag en gång dyrkade hos Emily Dickinson nu(många år senare) provocerar mig. Flirten med döden, det behagsjuka osv. Självklart står författaren för sitt suveräna uttryck, oavsett vad. Det är jag, läsaren, som rasar och svär...
Tack Ingela, det är ju du som knyter ihop!
SvaraRaderaJag beundrar att du inte lämnar utan fortsätter rasande och svärande.. det är enklare att gå (Emily står kvar med sitt eget uttryck). Du konfronterar alltså texten. Just det, mycket svårare också när en älskad förändras. För att man själv gör det.