att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 maj 2011

Stockholm Rosé, Sophia Wolf Lösnitz

Tillhör du dem som tycker att det skrivs alldeles för få romaner om utelivet i Stockholm? Eller är du bara en som går igång på shopping, och blir ”alldeles varm i själen” av att äga en viss handväska? Då har du åtskilligt att hämta i debutanten Sophia Wolf Lösnitz roman Stockholm Rosé (Bonniers).

Hon debuterar med berättelsen om Desdemonas / ”Destinys” livskris när sambon Ludwig efter tre år bestämmer sig för att fly utomlands med en tonårig dykinstruktör. Själv är Destiny 26 år, beskriver sig själv som att ”hela min person är inställd på snoozeläge”, och tröstar sig med kompisarna, dricker champagne och rosévin.

Destiny och kompisarna är professionella dagdrivare, och så där mer eller mindre omedvetet roliga i sina försök att hålla omvärlden och allt allvarligt borta. De är alla överdrivna karikatyrer, och man kan önska att författaren hade varit lite mer återhållsam i karakteriseringen; likaså önskar man att hon inte hade överskattat värdet av sin berättelse, och hållit den inom ett något mindre omfångsrikt format än 412 sidor.

Nu kretsar den lite långsökta intrigen kring Destinys längtan efter pojkvännens återkomst, en ny man som hon träffar, och kompisarnas kärlekskäbbel. De spelar blåsta, men verkar mest vara blasé.

I stället för att raljera över deras inbillade neuroser och i-landsbekymmer roas jag av det snuskigt snygga gängets cyniska syn på tillvaron, deras underhållande skämt (de skulle kunna springa tjejmilen i högklackat). Wolf Lösnitz har ett bra öra för hur repliker ska låta, vilket kan bero på att hennes figurer i sig redan är parodiska, att de ändå bara imiterar en viss roll. Men stilistiskt är det nästan häpnadsväckande uselt skrivet stundtals, med en överdos klichéer.

Jag kan ha överseende med en författare som så uppenbart har svårt för språket, så länge historien i sig är tillräckligt intressant. Men jag har ändå lite svårt för missförstånd, som att ”förbehållslöst” skrivs som ”förbehållningslöst”, att uttrycket ”till brädden” blir ”till bredden”, liksom att semikolonet används felaktigt, eller att de infernaliska anglicismerna inte ens blir rätt (”looser”, ”homewife” – hon nämner ändå serien ”Desperate Housewifes”).

Sophia Wolf Lösnitz debut skildrar samma miljöer och är ungefär lika dålig som Per Hagmans debut Cigarett var när den kom i början av 90-talet. Sedan dess har Hagman utvecklats till en stor samtidsskildrare: huruvida Wolf Lösnitz – som är uppväxt på samma västgötaslätt som Hagman – kommer ända dit i framtiden kan jag inte spekulera om, men ”Stockholm Rosé” visar att hon har tillräckligt med energi för att komma en bra bit på vägen.


(En något kortare version i Jönköpings-Posten 13/5 2011. Copyright/fotograf: Niclas Brunzell / Söderberg Agentur.)

5 kommentarer:

  1. Med detta sagt är Stockholm rosé inte på något vis en dålig roman. Vad som skiljer den från andra skildringar av bratkultur är att den lyckas hålla en humoristisk distans till fenomenet utan att slå över i parodi.

    SvaraRadera
  2. Ja, men är det inte ungefär det jag skriver? Jag är nog mer positiv än de flesta andra rec. av den här boken ...

    SvaraRadera
  3. Vad jag vet om författarinnan har hon fuckat upp ett par skivkontrakt med bolag under början av 00-talat. Gör hon samma med Bonnier kan du hoppas slippa hennes Stureplan historia i framtiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sjunger hon också? Har hon varit med i ngt band? Kan du utveckla?

      Radera