The Arms of the Infinite. Elizabeth Smart and George Barker, Christopher Barker

När Christopher Barker, son till författarparet Elizabeth Smart och George Barker, skrev sin bok The Arms of the Infinite, handlar det mest om mamman Elizabeth, som han konsekvent kallar för ”mum”. Bokens ursprung var en essä i Granta Magazine 2002, och utkom 2006.

Elizabeth Smart är författaren till en av 1900-talets mest förföriska texter: By Grand Central Station I Sat Down and Wept, en explosiv korsning mellan prosalyrik och självbekännande roman, där den destruktiva kärleken till poeten George Barker skildras helt utan tanke på konsekvenserna. Hennes mor blev så ursinnig att hon gick till sin lokala bokhandel, köpte de sex exemplar som fanns inne och gick hem och brände upp dem.

Själv läste Elizabeth korrektur till sin bok när hon var på BB, nyförlöst med parets tredje av fyra gemensamma barn, i april 1945, precis innan andra världskriget upphörde. I rask ordning föddes Georgina, Christopher, Sebastian och Rose. Det är alltså äldsta brodern som har skrivit detta kärleksfulla porträtt av modern, som framträder som djärv och okonventionell hjältinna, medan fadern blir en nyckfull egoist, som plundrar moderns förråd av pengar och känslor.

Bäst skrivet är ett inledande kapitel om Christophers egna barndom, där han återskapar ett paradis på landsbygden, där mamman räddar livet på yngsta dottern Rose, på väg att drunkna vid en kvarn. Den följande skildringen av Elizabeths tillvaro är fylld av elände, fattigdom och osäkerhet. När hon är kring tjugo får hon en fix idé: hon ska gifta sig med en poet. Först måste hon hitta en sådan, och det råkar bli George Barker, som hade T.S. Eliot och W.B. Yeats på sin sida. Han hankar sig fram, fattig, charmig, småbusig. Att han redan är gift kommer som en överraskning för Elizabeth, och under några intensiva år blir han far till fler barn utom än inom äktenskapet – han hinner bli far till elva barn sammanlagt.

By Grand Central Station … är en minor classic inom engelskspråkig litteratur, men Smart skrev inte mycket därefter (hon utgav någon enstaka diktsamling strax innan hon dog 1986). Romanens första upplaga möttes mest av loja reaktioner. Den var tryckt i komprimerad form, mestadels på grund av pappersbristen under kriget. Senare föreslog hon 213 ytterligare styckeindelningar, vilket öppnar upp texten och låter den andas, organiskt, vilket samspelar med innehållet.

Att Elizabeth Smart var en frimodig, spontan och vild människa förvånar inte den som läst hennes roman. Här framträder även bilden av en smått manisk figur, monoman i sina göromål. En av de rörande detaljer som kommer fram är att Christopher en dag får höra henne spela piano, vilket kommer som en överraskning: han visste inte att hon som ung spelat i tretton år, förberedde sig för en karriär som konsertpianist. Hon är gåtfull, med stark integritet, bevarad trots sin öppenhet och förmåga att leva ut sina känslor, och spela på hela registret av passionerade känsloskalor.

Äventyr följs av äventyr: en gång köpte hon av medlidande en cirkusbjörn, och fraktade den genom halva Kanada, i en liten bil, en Morris. Sedan gömdes björnen undan i olika uthus. Vad blev det av björnen? frågar sig Christopher lite halvhjärtat. En annan sak som bara omnämns lite brådstörtat är moderns bisexualitet, där hon som ung har en kortvarig förbindelse med en kvinna i Sydamerika.

Modern beskrivs alltså som en hjältinna. Sämre ställt är det med fadern, som mest är svartsjuk och inbilsk. Det kanske är rättvisande: som barn upplevde Christopher honom mest som ett tomrum, som ett trauma. Det var inte heller förenat med någon högre status att nämna på skolgården att fadern var poet. Yngsta systen Rose blir problembarnet: heroinist och prostituerad, och död i tjugoårsåldern, efter att ha fött två barn.

Jag önskar ändå lite mer av inlevelse. Christopher Barker skriver rapport-artat och belevat. Titeln kommer från ett brev Elizabeth skrev till George innan de träffats, där hon utan att veta hur han såg ut var övertygad om att deras framtid skulle vara gemensam: ”leap bellowing with jungfreud into the arms of the infinite”.

(Bilder: George Barker, 1942, Elizabeth Smart med barnen Georgina, Christopher, Sebastian, 1945.)