Stolthet och fördom, Jane Austen

Att läsa Jane Austen går som en dans. Det är på gott och ont en författare som styr och ställer över din läsande blick, och nu har hennes mest kända roman ”Stolthet och fördom” nyöversatts till svenska, med tämligen gott resultat.

När det stora intresset för Jane Austen slog ut i full blom i mitten av 90-talet var det när Colin Firth spelade Darcy i BBC:s serie ”Stolthet och fördom”. Sedan dess har filmatiseringar och romaner levt i symbios med varandra, förstärkta av romaner om Austen-läsarna, och en film med Anne Hathaway som den unga författaren.

Shannon Hales roman ”Austenland” handlar om en amerikansk kvinna som åker till England för att hitta en Mr Darcy, och tv-serien ”Lost in Austen” handlar om en ung nutida tjej som genom en vägg i sitt badrum hamnar i intrigen till ”Stolthet och fördom”, och Mandy Hubbards roman ”Prada and Prejudice” handlar om en annan tjej som också hamnar i ett förflutet England, i en intrig som kopierar Austens roman. Och när Seth Grahame-Smiths första bearbetning av Jane Austen-romaner publicerades för två år sedan valde han ”Stolthet och fördom och zombier”.

Så det är ingen nyck att hävda ”Stolthet och fördom” som den roman som för de flesta definierar Jane Austen som författare. Nu utges denna Austens andra roman (hon debuterade med ”Förnuft och känsla”) i ny varsamt moderniserad översättning av Gun-Britt Sundström, som ger oss tillfälle att inte låta filmatiseringarna ta överhanden.

När Austen skriver står hon med fötterna på jorden: men det är lätta fötter, för hennes stil är ljus och lätt och hon har en förmåga att få meningarna att sväva fram – hennes språk är formidabelt att läsa, med formuleringar som är viktlösa och ändå innehållsdigra.

Så jag läser med stort gillande till en början. Det är en trivsam värld Austen skildrar, med paret Bennets hårda arbete att få döttrarna gifta, med Elizabeth i fokus, och hennes blixtrande konversation med Darcy, där attraktionen vibrerar under den hårt behärskade ytan.

Kanske det är en för trivsam värld: snart tycker jag att det blir för mycket iscensättning, att kött och blod saknas. Det gås på många baler, och jag funderar på vilken betydelse dansen har för Austen som författare, på dess roll som gestaltning av hur läsaren följer med i hennes danssteg, blir styrd som en villig eller motvillig danspartner. Här finns gott om dolda samband, hemliga steg, i en roman som handlar väldigt mycket om uppförande, hur man ska bete sig. ”Stolthet och fördom” måste vara Magdalena Ribbings favoritbok.

Jag orkar inte hålla reda på all denna konvenans, och snart tröttnar jag också på det förutsägbara velandet mellan Elizabeth och Darcy. Fast jag fascineras ändå av hur Austen lyckas både bekräfta och ifrågasätta värderingarna i sitt samhälle. Darcys stolthet ställs mot Elizabeths fördomar, och dessa farliga egenskaper måste mildras för att kunna förenas.

Det är en vanlig uppfattning att hos Austen är allt lika nödvändigt: romanerna saknar utfyllnad. Själv kommer jag på mig med att önska att ett par av Elizabeths systrar stryks, till att börja med.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/6 2011. Bild från Bonniers.)