att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 juni 2011

Stolthet och fördom, Jane Austen

Att läsa Jane Austen går som en dans. Det är på gott och ont en författare som styr och ställer över din läsande blick, och nu har hennes mest kända roman ”Stolthet och fördom” nyöversatts till svenska, med tämligen gott resultat.


När det stora intresset för Jane Austen slog ut i full blom i mitten av 90-talet var det när Colin Firth spelade Darcy i BBC:s serie ”Stolthet och fördom”. Sedan dess har filmatiseringar och romaner levt i symbios med varandra, förstärkta av romaner om Austen-läsarna, och en film med Anne Hathaway som den unga författaren.


Shannon Hales roman ”Austenland” handlar om en amerikansk kvinna som åker till England för att hitta en Mr Darcy, och tv-serien ”Lost in Austen” handlar om en ung nutida tjej som genom en vägg i sitt badrum hamnar i intrigen till ”Stolthet och fördom”, och Mandy Hubbards roman ”Prada and Prejudice” handlar om en annan tjej som också hamnar i ett förflutet England, i en intrig som kopierar Austens roman. Och när Seth Grahame-Smiths första bearbetning av Jane Austen-romaner publicerades för två år sedan valde han ”Stolthet och fördom och zombier”.


Så det är ingen nyck att hävda ”Stolthet och fördom” som den roman som för de flesta definierar Jane Austen som författare. Nu utges denna Austens andra roman (hon debuterade med ”Förnuft och känsla”) i ny varsamt moderniserad översättning av Gun-Britt Sundström, som ger oss tillfälle att inte låta filmatiseringarna ta överhanden.


När Austen skriver står hon med fötterna på jorden: men det är lätta fötter, för hennes stil är ljus och lätt och hon har en förmåga att få meningarna att sväva fram – hennes språk är formidabelt att läsa, med formuleringar som är viktlösa och ändå innehållsdigra.


Så jag läser med stort gillande till en början. Det är en trivsam värld Austen skildrar, med paret Bennets hårda arbete att få döttrarna gifta, med Elizabeth i fokus, och hennes blixtrande konversation med Darcy, där attraktionen vibrerar under den hårt behärskade ytan.


Kanske det är en för trivsam värld: snart tycker jag att det blir för mycket iscensättning, att kött och blod saknas. Det gås på många baler, och jag funderar på vilken betydelse dansen har för Austen som författare, på dess roll som gestaltning av hur läsaren följer med i hennes danssteg, blir styrd som en villig eller motvillig danspartner. Här finns gott om dolda samband, hemliga steg, i en roman som handlar väldigt mycket om uppförande, hur man ska bete sig. ”Stolthet och fördom” måste vara Magdalena Ribbings favoritbok.


Jag orkar inte hålla reda på all denna konvenans, och snart tröttnar jag också på det förutsägbara velandet mellan Elizabeth och Darcy. Fast jag fascineras ändå av hur Austen lyckas både bekräfta och ifrågasätta värderingarna i sitt samhälle. Darcys stolthet ställs mot Elizabeths fördomar, och dessa farliga egenskaper måste mildras för att kunna förenas.


Det är en vanlig uppfattning att hos Austen är allt lika nödvändigt: romanerna saknar utfyllnad. Själv kommer jag på mig med att önska att ett par av Elizabeths systrar stryks, till att börja med.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/6 2011. Bild från Bonniers.)

5 kommentarer:

  1. Jag hatar och avskyr JP. De är snuskigt oförskämda och står för lögner och uppfattningar med ett småsint förstånd.

    Och när jag går på gatan och ser en skylt "JP Immobilien" här i Wien, med en slående likhet med JP:s egna layout, så börjar hela min kropp skälva.

    Du hatar JP, och människor säger att man inte ska klaga om man inte kan göra bättre själv, så då skriver du i JP, i hoppet om att hälla in en skopa rent vatten i all äcklig, smetig gyttja.

    Men om jag skulle läsa de här artiklarna i JP, så kanske jag skulle läsa det. Och sen skulle jag läsa insändarsidan, tyvärr, ack, och då skulle hela min dag vara förstörd. Är det fortfarande så?

    Människor här läser också JP – fast, ja, HEUTE eller någon annan tidning som också sprider lögner, som trubbar av oss stackars Wienbor. Det är gift, det är pest. Och då ska jag vara märkvärdig och säga att jag läser minsann inte HEUTE (jag ser med avsky på varje person jag ser hålla i detta giftpapper), utan jag läser de stora: FAZ, DIE ZEIT, och ja, även om de österrikiska tidningarna inte är lika ... välfinansierade, så kanske man någon gång kan titta i STANDARD eller DIE PRESSE. Bättre än HEUTE och JP är det ju i vart fall.


    Och jag tror faktiskt jag struntar i om JP har förbättras (har den det?), eller om JP kommer att vara en tidning av världsklass om 10 år – aldrig tänker jag läsa den igen – aldrig, aldrig, aldrig.

    Så tack för att du ger mig klart vatten, att jag inte behöver bry mig om att du också använder vattnet till att rena all snuskig gyttja på JP:s andra sidor.

    Och dessutom struntar jag också i att min nuvarande arrogans är så nivålös att den inte kan tas på allvar – JP förtjänar inget bättre!
    Jag är ledsen att jag smutsade ned din blogg med detta inlägg. Om du vill att jag ska ta bort det, så gör jag det.

    Ha det bra!

    SvaraRadera
  2. Joacim, du har förvandlats till Thomas Bernhard. Är det något i vattnet i Österrike? Han hatade verkligen ALLA tidningar.

    SvaraRadera
  3. Förlåt. Jag är egentligen inte sån. Va? Jag menade det inte. Det var onödigt. Jag råkade komma stöta på en liten brevväxling jag hade här på min dator, en gammal händelse, ett fiasko, en orättvisa, det var verkligen pinsamt (inte för mig, utan för DEM, även om de inte ville medge det), och jag rättfärdigar väl min ilska mot JP just på grund av detta. Nåväl. Om det har med vatten att göra, så är det väl vatten under bron, om man får säga så på svenska.

    Jag ska (försöka) tygla mig i framtiden och säga något först när det har ett syfte . . . jag återkommer, om jag överlever, om några år . . . ja, just det . . . ha det bra.

    SvaraRadera
  4. Du borde skriva något om Mansfield Park, den kontrasterande roman som Austen skrev precis efter Stolthet och fördom. Här har vi, till skillnad från i de flesta andra av hennes böcker, en hjältinna (Fanny Price) som _inte_ framstår som skärpt, glamourös, brådmogen och vinnande, som inte inbjuder till identifikatorisk läsning, och som - särskilt i nutiden - kan framstå som både präktig och uppstramat gnällig. Vad gör man med en sådan? En del kritiker har mycket riktigt kallat MP hennes för 1900-talet mest provocerande roman.

    SvaraRadera
  5. Typiskt nog är nog Mansfield Park det enda jag inte har läst av Austen. Jag får bättra mig. Sedan - - -

    SvaraRadera