att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 maj 2011

Past passed

[Den (o)roliga rättningen fortskrider, rör sig tungt, eller bara sävligt. Jag har snart förbrukat en halv röd penna. Och alltså: eller just därför, dessa repriser från (m)aj 2006.]

8

K. – Det här landet vi bor i, vad heter det?

k. – Konsensus.



Kafka skriver: livet ”eine fortwärende Ablenkung”. Avlägsnande? Avvikelse?

Distinktionen - - - - - - - - -


Det händer aldrig någonting. Eller: det händer alltid ingenting. Ett ingenstädes - - -


Ordnära. Ordbunden. Av ord är du kommen. Vila: långt under orden.


Spöken, säger du … De bryr sig inte om vi tror på dem eller inte.


I en dröm blev jag misshandlad, men slagen kändes inte. Det är så ibland med viss kritik som riktas mot mig i den vakna världen (den odrömda delen). Eftersom den inte träffar, gör den inte ont. (Men jag förtjänade allt.)


På biblioteket i Umeå brukade det hänga en skylt som förbjöd att cyklar och andra fordon förbjöds parkera vid ingången. Till ingen nytta, eftersom besökaren dagligen tvingades kryssa mellan omkullvräkta cyklar och övergivna permobiler och soppatorskade epatraktorer.

Vad hade alla dessa analfabeter att göra i ett b i b l i o t e k ?


UTDRAG: Allt är illusion. Ingenting är vision. [Från malmusans diktion: - - - ]


Döden har missat mig med några veckor vid något tillfälle - - -


Rastlöshet: då du har så bråttom att döden inte ens hinner ikapp dig.


Irritationsmonument –


Den där han är så underlig att han inte ens kan tillhöra de underliga; han tillhör en egen kategori. Han är överlig.


En text dikterad av ’nästan’.


En dag blev jag nästan förvånad.


- Tror du att … Varför ger du mig en sådan hopplös blick?


Poesin kan man hitta lite varstans. Ibland rentav i diktsamlingar.


Att domedagsprofeter inte längre finns i vår värld betyder inte att de har spelat ut sin roll, eller att vi inte kan tro på ett slut. Snarare tvärtom: de skulle tala för döva öron – bedövade, söndervaggade öron, som ändå inte skulle fatta. Allt i vår kultur hyllar det oavslutade, det ständigt fortgående; allt är, med sina eviga upprepningar, som en slags förövning till Helvetet.


Marina Tsvetajeva: Viskningar … dofter … allt – och därtill något!

2 kommentarer: