att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 maj 2011

I won't be frightened when I'm awoken from this dream / And return to that which gave birth to me

[Jag dröjer vid maj 2006. Fötterna djupt nedsjunkna. Jag tar mig inte ett steg, eller två. Med stolthetens skamliga rodnad på den en(d)a kinden, eller om det var tvärtom: med skammens stolta rodnad när jag vänder den andra kinden till.]

6

K. – ’Därför’ är inget svar.

k. – ’Varför’ är ingen fråga.

Youngs ord om att vi föds som original och dör som kopior äger fortfarande sin riktighet. Men då dog man som en kopia av någon annan – nu som en kopia av sig själv.


Proust ansåg också att vi plagierar oss själva (det var väl i Rymmerskan?) Nej, vi kan väl inte undgå att framhärda, tills vi stupar. Och sedan då? Ja, att dö – det skulle förstås vara höjden av originalitet!


(Det heter ju att det inte längre finns något att förvånas över, så) jag blir alltid lika förvånad när någon uttrycker sin förvåning.


Jag har ett mål

en vision

Där jag är ensam

på en scen

Och allting handlar om

någon annan än mig

Det betyder allting

för mig

(TRAVESTI)


Du är dina egna drömmars regissör. Ja. Men du står ändå på någon annans lönelista. Och du har inte ens final cut.


Jag ropar och ropar och får inget svar. Jag måste sluta ropa uppåt, och börja ropa nedåt. Där nere, längre ned än jag kan tänka, finns svaren.


Ibland hör man någon säga: ”jag sätter punkt”. Som om det vore att så: jag sätter ringblommor, jag sätter persilja, jag sätter punkt. Och ändå är det alltid ont om punkter när de talar.


Hellre än ord som ’passion’ och ’lidelse’ – ’extas’ och ’besatthet’; inte extasen i besattheten, eller besattheten i extasen. Likgiltigt med ursprunget, allt är ändå bara gestaltning.


Vari består det irrationellas grymhet? I dess konsekventa utförande?


Jag vet inte hur många gånger jag har läst Flannery O´Connors rad ur ”The Enduring Chill”, den som lyder ”The artist prays by creating”, som ”The artist pays by creating”.


”Youth was a state to be embraced […]”. Ja, men vem sa det? En passus i en artikel om de brittiska romantikernas fixering vid ungdomlighet. Eller finns svaret på någon F. Scott Fitzgeraldsida?

”Memory was a state to embrace …”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar