att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 maj 2011

Efter den tid som flytt

[Maj 2006. Så var det, så blev det - så skulle det aldrig aldrig. Det var då; aldrig nu. Aldrig lika upptagen. Som nu. Jag återgår till mina kära uppsatser. Hör hur de kallar. Auf.]

7

K. – Ingenting förändrar sig någonsin.

k. – Eller: allting förändrar sig alltid.


Ord är trots allt sekundära: det är handlingar som betyder någonting. Det är i våra värderingar vi visar vår karaktär och attityd. (Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag kallade honom en XXXXXX.)


Ibland blir han så arg att han tuggar fradgment.


Som om Gud skulle bry sig om vi trodde eller inte –


När jag var barn var jag så olycksdrabbad att mina kompisar (min kompis) hade ett karakteristiskt smeknamn för mig. Låt mig, utan att avslöja för mycket om min identitet, medge att det innehöll en ordlek på Johnny Thunders låt ”Born to Lose”.


En gång påstod Staffan Hildebrand att Stig Larssons böcker innehöll ”en svart ångest” – sådant kan man bara skratta åt, som Stig gjorde: hur ser blå ångest ut, ungefär. Men allvarligt talat, så är den här typen av formuleringar vanliga, till exempel på baksidestexter till många böcker: en viss författare beskrivs som ”svartare än” Beckett, som om det var mätbara egenskaper. (Med detta sagt: kalla mitt skrivande gärna kohlsvart.)


Det var knappast en obducent som myntade uttrycket ”skönheten kommer inifrån”.


Den spridda uppfattningen att misantropen föraktar människorna, när sanningen är mer obehaglig / otäck: att han inte längre bryr sig om människorna; de fåfänga försöken att stå ut med detta som sedan dess plågat människorna - - -


Den där kalendern som en elev gav mig, med ett uttryck eller en fras som jag hade en vecka på mig att använda i tal eller skrift. Det var allt från I´M STILL CHINESE till RUSSIAN LESBIAN, men jag kom aldrig längre än till ordet PRISON, som jag därefter stamm-fastnade på - - -


Applåder är väl fortfarande förbjudna i kyrkan? Vad mig anbelangar borde de också förbjudas på teatern. Det är något av en förnedrande handling, och säger inget om hur jag personligen har uppfattat föreställningen. Idealet vore en helt tyst respons från åskådarna: hur skulle skådespelarna reagera?


I ett misslyckat försök att bli fri från sitt Wordsworth-beroende (vi har alla varit beroende av W.W. … inte du? varför läser du då detta? har du inte bättre saker för dig?) skrev William H. Gass att ”barndomen är en av poesins lögner” (”Ah, Poesy hath lies of its own”, som de skrev redan på 1600-talet). Men det där är bara hårklyverier. Eller menar Gass att han med ”lögnen” omfattar uppfinning / konstruktion? Barndomen såsom minnet (upprepningen, konstruktionen, etc) av den. En lögn, skapad av poesin.

Poesins största lögn är väl poesin?


Poesin manifesteras ju ofta som ett försvinnande. Du som läser måste – nej, inte ”hitta” den – försvinna med den.

2 kommentarer: