att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 maj 2011

Surrealismens manifest, André Breton

Det är en vanlig uppfattning att André Breton ville se surrealismen som en ”öververklighet”, som en högre form av realism – och på något skruvat sätt, surrealistiskt sett, blir det också lättare att uppskatta denna mest förrädiska av -ismer. För nog tröttnar man rätt snart på -ismer, även när syftet är vällovligt och avsett att avskaffa grejer. I förlängningen blir allt ändå en återgång till tvångströjan, till återvändsgränderna.

Nu ger pigga förlaget Sphinx ut Bretons Surrealismens manifest. På nytt, ska sägas: de två ursprungliga från 1924 och 1930, översatta av Lars Fyhr, har reviderats, och i denna ambitiösa volym får vi ytterligare två texter som hör dit, ”Surrealismens avgränsningar men inte begränsningar” samt ”Prolegomena till ett surrealismens tredje manifest eller ej”, översatta av i tur och ordning Mattias Forshage, Bruno Jacobs och Elias Wraak.

Surrealismen skulle få sista ordet bland modernismens rikhaltiga flora av -ismer, och har väl lyckats bevara något av sin fräschör; alla förnekelseförsök har varit förgäves. Den otålighet som blev modernismens nyckelord visar sig tydligt också i dessa surrealistiska ur-texter: det rastlöst skrivna är det rotlöst skrivna.

Skulle vi inte säga att vår värld har blivit surrealistisk, på tal om att få sista ordet? Det är prinsessbröllop, schlagerfestivaler, inkompetenta politiker och infantila filmpremiärer, kändisar som är kända för att vara kända – ja, och samtidigt har världen blivit så utslätad, så konturlös, att den som ville skapa något genuint surrealistiskt inte behövde anstränga sig särskilt mycket. Eller så blir det bara tarvligt: Lady Gaga, osmakligt styrt av kommersialism.

Vi ska komma ihåg att det var rebelliska slynglar som stod för intentionerna, när Europas estetiska liv briserade för omkring hundra år sedan. Breton skriver med en säregen mix av humor och allvar, där han parodierar magistrala tongångar med kaxiga försök att vara tuff. Redan i första manifestets andra mening lyfter han fram drömmens betydelse. Han pekar ut Dante och Shakespeare som viktiga surrealister, men är i övrigt osäker på vad han ska tycka om flera andra litterära storheter.

Här finns också en lite svårförklarlig vurm för de sinnessvaga. Det är dårarna som har gått i bräschen – ja, i viss mån, det tarvas nog en gnutta idioti för att behålla värdigheten som idealist. Mer gillar jag Bretons uppfattning om realismen som en skola för de mediokra (tänk bara på det svenska manifestet hösten 2009: idel medelmåttor som försökte påtvinga sina tråkiga regler på litteraturen). Eller ska det vara svårare än så här: ”Det underbara är alltid vackert, det underbara av vilket slag det än må vara är vackert, och det finns slutligen ingenting utom det underbara som är vackert.”

En kristallisering av surrealismens idéinnehåll, i Bretons tappning, handlar lätt om några greppbara begrepp, som den om drömskriften, och om automatisk skrift. Men också synen på barnet förtjänar att lyftas fram. Eller hans höga uppskattning av gotiska författare som Matthew Lewis och Ann Radcliffe. Jag gillar också hur han vågar gilla det som är främmande och nytt: det är verkligen inspirerande, och modigt. Han visar en sällsynt generositet mot sina föregångare, även när han är beskt kritisk.

Fast du ska inte nöja dig med sammanfattningar. Begrepp är en sak, men helhet något helt annat, och du får bara helheten om du tuggar i dig alltihopa, så därför är den här volymen ganska ovärderlig eller åtminstone nödvändig, om du av någon anledning behöver kunskaper om surrealismen. (Du är måhända lärare.)

Surrealismen står främst för spontanitet, att skriva utanför det konventionella och etablerade. Jo, det gäller i ännu högre grad dadaismen, och en del andra förkättrade -ismer. Det viktiga blir att undvika den största synden – tråkighet – och att lyfta sig över sina begränsningar. Inse att du alltid ska sträva vidare, att du har en plikt att överskrida allt som inskränker.

Dock tycker jag att Breton blir tråkigare ju mer han försöker förtydliga sig, att det kunde ha räckt med ett manifest. I det andra är han genast försiktigare och mindre vital, nästan mer stukad av motgångar än inspirerad av framgångar. Han ger sig in i en försiktig form av systematiserande, som klär honom illa: exempelvis försöker han tillämpa sannolikhetskalkyler på ockultism, utan att jag riktigt förstår vad det ska vara bra för. Och de långa fotnoterna som sväller ut över flera sidor gör inte resonemanget särskilt tydligare eller enklare att följa. Han fungerar bättre i rollen som svuren motståndare till systematisering, och visar också hur alla goda idéer kraschar när de når fram till tröghuvudenas tillämpning.

Däremot (dessa ständiga invändningar, åt alla håll) är Breton nog en underskattad teoretiker, när han visar att konst inte alls är någon autonom företeelse: han visar hur Rimbauds och Ducasses landvinningar var påverkade av 1870-talets krig (något som också debatterades för sju-åtta år sedan – jag minns inte om det var i DN eller SvD), liksom att Picassos modernism tillkom i en dialog med det första världskriget. Det är gott om klarsynta uppgörelser, med en optimism av försiktigt, för att inte säga dämpat slag.

För Breton är surrealismen en frigörelseprocess, ett subtilt motstånd mot samtycket. I den här utgåvan får vi också ett Breton-inspirerat efterord av Mattias Forshage, där han använder många ord för att sätta in teorierna i ett sammanhang. Han menar att vi inte ska se surrealismen som en stil, utan som stilar, i plural: en tanke som i mycket liknar norrmannen Asbjørn Aarseths uppfattning om romantik i TFL-uppsatsen ”Romantikkbegrepet som litteraturhistoriens Proteus”, från 1983 – också han hävdade att vi måste tala om stilar, för att få en rättvis bild.

Det är kanske lite trist för surrealisterna att tiden skulle avväpna dem deras farliga texter, som kom att hamna i skolans antologier, när de var så tydliga med att markera motvilja mot all form av didaktisk konstutövning. Ändå är det alltid en viss njutning för mig som lärare att plocka fram Bretons knasiga dikter, och upptäcka att de fortfarande uppfattas som chockerande för nya generationer elever. Tänk ändå att det så ofta är just den osunda litteraturen som överlever - - -

(Omslag Sphinx förlag; målning: Maggie Taylor, "Girl With Bee Dress", 2004.)

1 kommentar:

  1. Tack för mycket intressant recension!

    SvaraRadera