att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 maj 2011

Sorgen

Om jag tvingades reducera hela den svenska litteraturhistorien till fem namn skulle Birgitta Trotzig vara ett av dem: nu läser jag på DN:s hemsida att hon har dött. Det är en författare som inte kan beskrivas, bara läsas. Hennes böcker har alltid varit ett slags klenoder, som efter avslutad läsning fortsatt att dallra inom mig. När jag i slutet av mars i år talade med Ulrika Nielsen i Göteborg höll hon just på att läsa dubbelvolymen Ett landskap/Jaget och världen, och vi var rörande överens om vilken ovanlig bok (ovanliga böcker) det var, och är, böcker som inte längre skrivs. Det är också böcker som tvingar fram en helt ny slags läsning. Det finns många av hennes böcker som obetingat kan rekommenderas, kanske allra mest Sveket, eller Sjukdomen, men det går väl att börja nästan var som helst, bara du börjar - och fortsätter. Hon debuterade 1951 med Ur de älskandes liv, en bok med noveller där två av dem hade ordet "Idyll" som underrubrik - senare skulle hon komma att skriva böcker som ofta visar antitesen till idyllen. På baksidan står: "Vad som frapperar i denna unga författarinnas på en gång skygga och sensuella diktkonst är hennes högt uppdrivna känslighet för flyktiga, halvt undermedvetna själsliga processer, en hypersensibilitet som med sinnesanalogiernas hjälp uttrycksfullt registrerar det vaknande kvinnopsykets ömtåligaste vibrationer." (Är det konstigt att man längtar bort, till äldre tider, någon gång - - - ) Men jag är också tacksam för hennes entusiastiska författarporträtt, bland annat av Tsvetajeva. För cirka tio år sedan såg jag henne på bokmässan i Göteborg, vid ett av Svenska Akademiens föredrag, om Thorild. Hon hade sällskap av Kjell Espmark. Jag vågade inte säga något till henne: vad skulle jag säga? Birgitta Trotzig föddes 11 september 1929, och dog alltså i går, 14 maj 2011.

(Bild från Modernista.)

9 kommentarer:

  1. Delar din känsla, för henne, för hennes romankonst. Det var ett tag sen jag läste henne (Sjukdomen), men romanen står fast i minnet. Inga kompromisser där. Ett forskarspråk, fast i känslornas våld. Den paradoxen.

    SvaraRadera
  2. En stor författarinna har gått ur tiden, en stor sorg för oss alla. "Sjukdomen" är min stora favorit av hennes romaner.

    SvaraRadera
  3. Mm, i dag i Rapport var det bara ett helt kort omnämnande, typ 20 sekunder. "Hon har avlidit ... skrev ett 20-tal böcker ..." Och inget mer!
    Inget personligt, ingen som uttalade sig. Som om det inte betyder någonting alls. Men Eurovision-schlagern har de långa inslag om. Fy fan!

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Ursäkta mig Björn, mitt inlägg var fullt av fel, så jag gör ett nytt försök:

    Björn, det som gjorde dig arg med Rapport är det som också heter Sverige. Vad bryr sig Sverige om kultur? Vad bryr sig Sverige om sitt eget litterära arv? I Sverige är det stadsfestivalerna, konsumerandet och schlagerfolket som skriver agendan.

    Och en annan sak: man ska hedra och minnas sina stora litterära förebilder, de formgivande, de viktiga. Men att man säger sig bli upprörd över att en 81-årig kvinna dör är att göra sig fånig. Många säger sig idag vara chockade.

    Tänk att få leva ett skapande och rikt liv så länge. Själv fyller jag 60 nästa år och hoppas få vara med. BT blev gammal, ungefär så gammal som man kan bli. Det viktigaste av allt: hennes böcker finns för oss alla. En författare är aldrig mer död än hennes eget folk gör henne. Låt oss alltså hålla BT levande. Så viktig är hon.

    SvaraRadera
  6. Jo, att jag svor, det var för att jag läste Bretons versala FY FAN, i Surrealismens (andra) manifest, just i dag ...
    Ja, när börjar ålderdomen? När jag började läsa Trotzig, det var på 90-talet, då var hon nog drygt 60. Klart att jag såg henne som "gammal" redan då, jag var drygt 20. Men litteratur är inte idrott.
    I alla fall: Sverige! Jag blev inte förvånad, men ändå lite ledsen, att ett stort nyhetsprogram, Rapport, tycker att det är en så liten nyhet. Vi har många umbärliga författare, väldigt få oumbärliga eller omistliga. Jo, böckerna finns kvar, det är värt att minnas. Därför hade de kunnat säga något om detta. Något om hur unik hon var som författare, bland annat därför att sådant kan fungera som inspiration för andra. Det är väl ingen som vill bli författare av att läsa Lars Kepler? Eh?

    SvaraRadera
  7. Förhoppningsvis så tar Babel upp om Birgitta Trotzigs bortgång. Jag har själv läst Trotzig under en tid (är "endast" 23) men har blivit oerhört berörd av hennes texter. Ang. Rapports tafatta rapportering så är det bara att beklaga, inte ens en kort intervju med någon i Svenska Akdemien. //Woxlin

    SvaraRadera
  8. I dag i kulturnyheterna i alla fall en kort intervju med Ulrika Milles, som också skrev en fin text i dagens DN.
    Det är fysiskt utmattande att läsa Trotzig: jag har alltid blivit helt trött efteråt, orkeslös. Och ändå - frivilligt? Vad är frivilligt? Utsätta sig för att drabbas av hennes starka, påträngande röst, som jag inte kan värja mig mot.

    SvaraRadera
  9. Instämmer, lätt en av de allra största, jämsides med kanske Norén, Johnson, Enquist, Sundman. Läste hennes tidiga böcker redan på gymnasiet för länge sedan, läste om, och var helt förhäxad, En berättelse från kusten, Sveket och De utsatta är sorgligt bortglömda idag. Särskilt De utsatta är ju en oöverträffad. Kanske läsa om igen. /Martin, svensklärarkollega

    SvaraRadera