att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 maj 2011

Tim Parks om Salander, etc

Tim Parks, den begåvade engelske romanförfattaren, har för NY Review of Books gjort en ambitiös genomläsning av Stieg Larsson-trilogin, som nu finns publicerad i sin helhet i USA. Även där en makalös försäljningsframgång. Parks finner böckerna lika spännande som de är mediokra, och säger en del klokheter om all sex som de (tydligen) innehåller, och kallar författaren för en moralist. Han menar också att Larsson inte är särskilt intresserad av vare sig karakterisering eller av att skriva en intrikat plot - ja, Larssons inkompetens i det sistnämnda ser han rentav som en förklaring till att han undlät att skriva ett testamente, att det var en plot han inte kunde förutse. En bättre romanförfattare hade varit mer förutseende, hävdar Parks. I vilket fall undrar jag om jag någonsin har läst en så belysande text om Millennium-trilogin på svenska. Av Tim Parks själv kan jag rekommendera Europa, en bitande satir över det gemensamma projektet EU, och Rapids, mer personlig och maniskt självupptagen. Han har också skrivit några lysande essäer, rentav om (italiensk) fotboll. Stilmässigt skulle jag säga att han förmodligen har läst en och annan bok av Martin Amis.


5 kommentarer:

  1. Stieg Larsson är Sveriges motsvarighet till de isländska askmolnen.

    SvaraRadera
  2. Mm, alla pratar om honom, han täcker sikten för allt annat ...
    Det jag gillar med Parks recension är att han gör en kritisk läsning. Han dömer inte ut S.L.; han visar bara vad som funkar (och varför) och vad som inte funkar.
    Problemet med en förf som alla har läst är att det inte finns någon poäng att läsa det: man har hört allt förut, det finns inget att upptäcka längre.

    SvaraRadera
  3. Vet du var man kan finna Parks fotbollsessäer?

    SvaraRadera
  4. Låter spännande, ska läsa senare. En del av de svagheter han pekar på är väl typiska för många storsäljande deckarförfattare över huvud taget idag. Mankell, Marklund, Cornwell, Nesbö - de är inte direkt lysande poå att skapa tätt och slugt vindade intriger som håller ihop logiskt, deras skurkar är klyschiga psykopater, offren oftast unga kvinnor som behandlas sadistiskt och spekulativt och det finns hyfsat tydliga moraliserande element, hotet mot den trygga medelklasstillvaron t ex. Lars Keplers böcker och de nya Beckfilmerna är ju extremt tydliga med det där också.

    SvaraRadera
  5. TP följde Verona ett år, har skrivit om det i boken A Season With Verona. Den rekommenderar jag.
    Jag har nog tjata om det här tidigare: men Patricia Highsmith kunde båda skapa intrig och fin karakterisering, samt ett suveränt språk. Det som framhålls som goda deckare nuförtiden är bara så banalt skrivna, med ett maskinellt förhållande till språket. Och ingen riktig farlighet heller, eller fördjupning av det onda.

    SvaraRadera