att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 maj 2011

Education in reverse

[Ännu ett inlägg från maj 2006. I brist på - tid, i brist på - (all)tid. Ha överseende, och om inte - - - ]

3


K. - Tycker du inte att han förevisar en irriterande arrogans?
k. - Jo, men den är inte irriterande: det blir den först när den är helt befriad från intelligens. Något värre än inkompetent arrogans kan jag inte tänka mig. Hellre en upplyst despot än en klantig humanist.
K. - Ordet 'humanist' äcklar mig.

Ofta sägs det att tankar ska komma lika naturligt som löven på träden, annars ska de inte komma alls (naturen är ett språk - kan du inte läsa?); helst ska det ske utan ansträngning, och i värsta fall ska spåren sopas undan, avlägsnas. Själv förordar jag texter som dryper av fukt, svett, så att man kan vrida ur det skrivna som en disktrasa, eller som den blodiga piskan som användes i filmen The Proposition för att ge den stackars svagsinte brodern 100 rapp.

Manual i att reagera på elakheter. All hämnd måste ske anonymt. Inte anfall, utan försvar är bästa försvar.

En gång (på 90-talet) kallades jag 'intellektuell'. Jag glömmer nog aldrig kallsvetten som beskyllningen framkallade. Jag som inte vet någonting om huvudets göromål.

Daniel Sjölin - så uppenbart frisörklippt numera - intervjuade Linda Skugge i sitt tv-program babel i tisdags. Två gånger nämnde han Sylvia Plath. Jag lyssnade med spända öron: första gången 'Pläth' - amerikanskt, men med kort vokal, inte det bräkiga 'Pläääth' - och andra gången 'Plath' - brittiskt, med respekt för hennes tyska ursprung (fadern Otto). Linda S bekände att hon hellre läste om Plath än hennes dikter, för de var så "svårtillgängliga". Men det är bara i språket de är svåra: tankemässigt är hon enkel och uppenbar, skrämmande tydlig. Men ordförrådet är groteskt svårt.

Varför biter du på naglarna? Är det av nervositet, eller är du bara disträ? (Kanske en vana: du vill återgå till den där neurotiske tjugoåringen som du var för så många naglar sedan.)

För voyeuren räcker det med skuggan. Objektet abstraheras: det är fantasi och inbillningskraft i sin allra renaste form.

Som barn tiggde jag ofta om att få stryk. Smärta tyckte om mig, sökte upp mig, höll mig i handen i smyg under bänklocket i klassrummet. All min klagan var koketterande: jag var stolt i hemlighet över blåmärkena, och ville aldrig lägga is på bulorna för att de skulle minska i volym. Jag sökte upp äldre lekkamrater, slashasande tjyvrökare som likgiltigt trakasserade mig på skoltoaletterna.

Balans: du grämer dig alltid över det du inte har gjort och åstadkommit, snarare än över det du i verkligheten har gjort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar