att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 maj 2011

Låt oss tala allvar

Ser det här ut som en allvarlig författare - - -

I sin bok från 1997 skriver Roy Andersson om Vår tids rädsla för allvar, men han var långt ifrån den förste att uppmärksamma vårt ängsliga förhållande till allvaret. På 80-talet var det Neil Postman som menade att vi höll på att underhålla oss till döds (Amusing Ourselves to Death) - men redan på 60-talet var en av de första medieteoretikerna, Marshall McLuhan, inne på att media i sig självt (b)är budskapet. Något senare skulle vi få begrepp som ”infotainment” och ”edutainment”, där nyhetsrapportering och utbildning annekteras av underhållningskrav.

Inget hade gjort mig gladare om jag fjorton år efter Anderssons dystra bud hade fått konstatera att vi har trätt in i en ny tid som inte alls är rädd för allvaret. Men det mesta talar för att rädslan har naglat sig fast hos oss, blivit en beröringsskräck inför allt som inte är underhållning och förströelse. Jaha – än sen då, kanske du invänder: vad är det för fel på att ha skoj?

Jo, visst ska vi unna oss att ha skoj, men problemet är när det uppstår en skarp polarisering mellan avkoppling och det som är allvarligt menat, att det senare får en pretto-stämpel, att det avfärdas som tråkigt och därför ointressant. Men det är en slags fascism som kränker min integritet som människa när flera veckor kapas av schlagerfestivalen varje vår, för att ta ett exempel. Får jag tycka att det är ointressant och tråkigt med Eric Saade, utan att det ska heta elitism?

Nej, det är klart att jag inte får det. I den populära tv-serien ”Solsidan” gästades i första säsongen Alex och Anna av kultursnobbarna Rodney och Petra, vilket fick Alex att snabbplugga Orhan Pamuk, och göra sig löjlig med sina ytliga kunskaper (ett skämt som förresten återfunnits i samtliga amerikanska sit coms, från bartendern Sams krampaktiga försök att läsa Tolstoj i ”Skål” till Elaines kommentar till Jerry Seinfeld att alla hans kulturella referenser kommer från ”Snurre Sprätt”). Poängen är att visa hur löjligt det är att vara bildad: löjligt och onödigt.

Medan vi annars är snabba att vårda och överskatta internationella framgångar från svenskar finns en beröringsskräck inför Ingmar Bergman, den allvarliga (och roliga) filmskaparen. När dvd-formatet introducerades var det inte i Sverige Bergmans filmer först hamnade på dvd, utan i England. Förnedringen bara fortsätter, med den stora utställningen om Bergman på Deutsche Kinemathek i Berlin, och Berlins filmfestival från i februari i år, där samtliga Bergmans filmer visades (nästan alla inför slutsålda salonger). I Sverige ska Bergmans ansikte pryda den kommande 200-kronorssedeln, vilket är en ohygglig ironi då han på 70-talet tvingades i landsflykt, felaktigt anklagad för skattebrott.

Nästa år är det hundra år sedan den allvarliga (och skitroliga) författaren August Strindberg dog. Då tycker den svenska regeringen att 200 000 kronor ska räcka till ett jubileum – att jämföra med de drygt 40 miljoner norska kronor som satsades på ett Ibsen-jubileum 2006.

Vad vi går miste om när vi förnekar allvaret är en kontakt med djupare skikt inom oss. Vi slutar utvecklas som människor – vi stagnerar, slumrar in. Jag vägrar acceptera att vi inte kan sträcka oss utanför de förutsägbara regioner där vi aldrig får upptäcka våra dolda resurser.

Jag vägrar också acceptera den här likriktningen mot nöje som endast något lättsamt och okomplicerat. Vi måste helt enkelt bli bättre på att tillvarata också de svåra nöjena, inse att det också finns allvarsamma lekar. Vi ska våga möta det som inte bara flamsar och tramsar, och bli mindre rädda för allvaret.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6 maj 2011.)

15 kommentarer:

  1. Att vara seriös, eller bara kognitiv, har den olägenheten att man kan bli tvungen att betala något, kan bli uppkallad till att faktiskt visa på vilket sätt det finns något bakom det man säger, skriver eller gestikulerar. Och det vill ju inte de pr-scouter som dominerar offentligheten idag ha. Utrymmet att slänga in punchlines, småvarma vitsar och igenkänningshumor vill man ha, men inte verklig diskussion eller verklig gestaltning av någonting.

    Riktig ironi (och idag vill alla vara ironiska) har, som jag ser det, en kognitiv sida: den vill avtäcka något, den jobbar med spänningar mellan olika betydelseplan eller utsagor och innebörder som finns knutna till ett uttryck, en gest eller en situation. Men idag ses ironi ofta bara som det engelsmän kallar "tongue-in-cheek": vilken situation som helst som avviker litet från det vanliga, eller från vad du eller jag tycker är normalt eller rätt, kan deffas som ironisk. Man får den här blöta och koketta 'ironin' som inte betyder nånting annat än att jag vill ha kul nu, kom inte här och stör.

    SvaraRadera
  2. Apropå Bergman så är det naturligtvis en skam att SF:s dvd-utgåvor i stort sett saknar extramaterial - de där introduktionerna med Marie Nyreröd är ju bara vinjetter. Vad hade man inte gett för intervjuer med Bergman, Ullmann, Nykvist, kommentarspår med IB och Max von Sydow, eller tv-inslag med Bergman från 60-70-talen (när han faktiskt förekom som gäst i tv). Men där tror jag att Bergman och hans stjärnor själva har en del av ansvaret. Mästaren var uppenbarligen inte villig att låta sig intervjuas under de senare årtiondena och t ex Max von Sydow har i princip slängt igen dörren ttill svenskt och skandinaviskt filmliv sen slutet av 90-talet och gjort sig oanträffbar. Och SF anses väl inte ha den tyngd som t ex Criterion har.

    SvaraRadera
  3. Bara ett litet förtydligande från norska Usama bin Laden-sällskapet: det är inte riktigt hundra år sen August föddes. Det är däremot hundra år sen han dog en naturlig död, nästa år. Huruvida denna storvulna gest (den att dö) var så mycket roligare än den förutsagda, dödsförberedande gesten att födas, det är en fråga som undandrar sig sällskapets bedömning. Skillnaden är kanske inte så rasande stor. Men i alla fall! Mellan de båda punkterna ligger verket. Författarskapet. (Och 200.000 räcker i alla fall till genever åt de skiftarbetande korrekturläsarna (sic sic) på Nationalutgåvan.)

    Salaam aleikum!

    SvaraRadera
  4. Ironi får ju aldrig vara planerad, den måste vara spontan, utan beräkning. Så: just därför, eller bland annat därför, är svensk stå upp-komedi så erbarmligt tråkig - och förutsägbar. Eller svt-humorn: "jag vet: vi klär ut en kille till en tant, he he, sånt är ju skoj!"
    Jag är inte helt säker på att jag gillar de där dvd-utgåvorna med en massa extramaterial, eller - jo, de fyller nog sin funktion, det är bara det att jag aldrig ids kolla på det ... Det man kan se av intervjuer med IB är ju att han är rolig, extremt självupptagen, intelligent, en sällsam blandning av självdistans och -förakt kombinerat med extrem hybris och självsäkerhet. Integritet och bekräftelsebehov i lika stora doser.
    Drömstörning: jag ändrar, det ser konstigt ut. Att ett så litet ord kan göra så stor skillnad: eller är det tvärtom, det stora ordet som gör så liten skillnad - - -

    SvaraRadera
  5. En stark trend just nu inom områden som utbildning, marknadsföring, shopping, banking och annat är s.k. "gamification" (slå upp!) Det går ut på att konststruera relationerna mellan säljare/utbildare/offentlig sektor och deras kunder eller klienter som interaktiva spel. Det gäller att samla på sig poäng, stiga i nivåerna och kämpa på för att inte bli nedgraderad till en lägre nivå. Man kan få fina märken och "titlar" om man är riktigt duktig. (Mitt hatade kommenteringssystem har ett sådant program liksom Microsoft med sina Most Valued Professionals.) Tester inom sjukvård och offentliga tjänster pågår.

    Det skall vara kul alltså. Hittills är det mest att samla märken och fina "titlar" men man kan väl tänka sig att gå längre. Litteratur- och kulturkritik kunde t.ex konstrueras som "shoot'm up" games - tänk att få fyra av en raket mot en författare man inte gillar! Eller en virtuell tårta i plytet på Jonas Gardell eller Fredrik Lindström - bliss!

    Det finns enorma möjligheter att gör allting mycket festligare! Tråkmånsar som du kan ju sitta hemma och läsa Strindberg. (OBS ironi OBS).

    SvaraRadera
  6. Tja, jag tycker absolut ironi kan vara uttänkt och formulerad i förväg (hos den som _uttalar_ det ironiska, inte i hela gruppen som lyssnar), men då är det mera ironi i skrift som är min modell. Det ska finnas en spänning som får en att hoppa till litet och tänka feter. "Jag skulel aldrig vilja gå med i en klubb som hade den dåliga smaken att bjuda in mig att bli medlem" (Groucho Marx) är en plötslig skrattspegel mot socialt klättrande och ömsesidig konvenans.

    Lars Ohly sade i en riksdagsdebatt för några år sen att alliansregeringen borde kalla sig KRIS, i betydelsen "Kriminellas revansch i samhället". Genialt, och naturligtvis uttänkt i förväg - det lär ha varit Ali Esbati, en man som verkligen vet hur man använder ironi, som kom på det. "Revansch" både i betyydelsen hämnd och återkomst på plan, och samtidigt belyser det hur "kris" får tjäna som argument för allt möjligt. Men Ohly fick det att låta överrumplande direkt (och ja, namnet på föreningen finns i verkligheten).

    Det är klart att ironi inte behöver vara lika dechiffrerbar eller rikttad mot bestämda mål som de här exemplen, men jag menar att den spelar mot en bakgrund och försöker avslöja något om den, eller om de föreställningar vi lever med. Dragshow av det enklare slaget (inte Ziggy, After Dark etc, de är ju inte dragshow) är i sig mest groteskt eller småbuskis, man kan använda det till annat men det är inte i sig ironi.

    SvaraRadera
  7. Bernur, spropå Bergman: Ja, om man läser "Bergman om Bergman" (en måstebok för oss Bergmanfans) så är det solklart att han är på gott humör under intervjuerna. Han är både intelligent, närvarande och generös med synpunkter på sig själv, sina filmer och sina medarbetare och skådisar. Visst får man räkna med att en del negativa omdömne om skådespelare nog har polockats bort innan texten färdigställdes, men det mest slående är hur öppet och glatt han medger sina misslyckanden, till och med när det gäller hyllade filmer som "Jungfrukällan" - suddig och ogenomtänkt, säger han. Eller hur osentimentalt och prestigelöst han handskas med den politiserade och upprörda kritiken mot "Skammen" (1968) - han går inte med på den moraliserande ton som t ex Sara Lidman körde med, men han medger utan vidare att filmen, från hans egen synvinkel, var ofokuserad och att det kanske var oundvikligt att den skulle komma att ses mot bakgrund av Vietnamkriget.

    "Det var ingen som hade någon känsla av att det skulle bli tidernas fiasko" säger IB om den misslyckade färgfilmen "För att inte tala om alla dessa kvinnor" och tillägger att den dessutom var det andra debâclet den veckan - han hade Harry Martinsons japanska pjäs "Tre knivar från Wei" på Dramaten och den blev också sågad. Man hör gapskratten från Bergman och intervjuarna när man läser det - och det är nästan omöjligt att tänka sig intervjuer med den sortens öppenhet och kärva skoj i svensk media idag.

    SvaraRadera
  8. Så bra skrivet! Allvaret, som jag kan längta efter det... Undrar så var fördjupningen finns idag när så mycket inom t ex litteraturen domineras av säljarsiffror och där det medialt gångbara får hur mycket plats som helst. Motviljan till fördjupning och seriositet skrämmer mig. Vem höjer blicken, vidgar tanken?

    Fast jag har precis tänkt från ett annat håll, om en annan sak: hockey vm. Där har underhållningen blivit nästan för mycket allvar genom de überseriösa analyserna. Eller så finns där det allvar som kultur/nöjeslivet saknar...Där är allvaret inte pretto (tror jag).

    SvaraRadera
  9. Man kan ju bara välja bort TVs program, de man tycker är ytliga. Roy Andersson: nära på enda filmen jag har funderat på att gå i, mitt i. Sånger från andra våningen. Lars Norén uttrycker väldigt väl i sin dagbok varför (JAG gick, faktiskt, det var på kornet minns inte ordagrant). Floskler. Tycker mest den mannen mumlar som på Baggeutdelningen. Däremot har jag varit/ är stor fan av Bergman. Och Norén är ofta knivskarp i sina analyser. "Rädsla för allvar".. låt människor leva sina liv som de vill. Precis som du dissar "ytligheten" dissar du människor. Alla kan inte vara stöpta i exakt samma form. Jag ratar helt enkelt Let´s dance och Melodifestivalen, inte för mig. Men för många andra och vi vet inte vad de tänker om det.. Livet är för kort. Precis som några är födda skeptiker är andra t ex positiva till sin natur. Alla får plats. Varför alltid snegla på vad/ hur andra gör? På 40-talet (?) var det Åsa-Nisse nu är det Melodifestivalen. På bronsåldern vet jag inte.

    SvaraRadera
  10. Mycket av det som ser ut att vara spontant kan vara uttänkt: visst. Men det måste åtminstone låta spontant. Åtskilliga ironiska exempel är så konstruerade och förutsägbara.
    Mm, Bergman om Bergman är en underbar bok, bl a därför att de som intervjuade honom inte var så underdåniga heller, så där som alla som intervjuat IB senare har varit. Ett himla krypande.
    Angående hockey: ja, men fotbollen då? Är det inte där det blir en massa snack, analyserande.
    Lovisa, ja, visst, låt folk gilla det där då ... Men - vill de ha det så? Är de nöjda med det?

    SvaraRadera
  11. Bernur: Visst, ironi måste ge känslan av att den föds ur ett flöde, en impuls, här och nu (även om det är i en 300 år gammal bok). Men då ungefär på samma sätt som en bra jazzimprovisation kan ge den känslan, fast en del av byggstenarna och bitarna kan vara relativt fasta från gång till gång, medan däremot fraseringen, ordningen, övergångarna, understämmorna är nya vid varje tillfälle.


    Slutscenen i "Sånger fårn andra väningen" är också stor ironi, men den hade fallit platt om den besvikne affärsmannen hade sagt sin replik direkt, så fort han blev tillfrågad. Den sitter så bra därför att den kommer trubbigt, ofrivilligt, han trött spottar ur sig (med hårda pauser) att det var idiotiskt att "satsa alla sina pengar på en korsfärst jävla loser", medan han föortsätter slänga sina stora krucifix på tippen. Det är galet bra, och avslöjande.

    SvaraRadera
  12. Ah nu har jag letat i Noréns dagbok efter orden om Sånger från andra våningen.. 1680 sidor, inte lätt att hitta.. och ändå har jag markerat det viktiga men det är ju hundratals sidor (markerade: 1 2 eller 3 streck).
    Funderar på det du skrev och nej jag tror inte de vill ha det så eller att de är nöjda med det. Jag tror att det är som ett stort hål av saknad men man vet inte vad man saknar.. därifrån kan man börja leta. Man måste igenom motstånd, enda vägen. Men jag dömer inte, faktiskt. Om det inte blir i detta livet blir det i nästa.. ungefär. Man måste själv vilja söka svar.

    SvaraRadera
  13. Ja! jag kom på det, pekoral. Tror jag han skrev.. och jag tyckte tänkte exakt. Har för mig att det var några meningar kanske två. Drabbande i hans dagbok hur väl han beskriver med få ord.

    SvaraRadera
  14. Mm, men hur mycket jag än gillar Norén som dramatiker, vet jag inte om jag kan försvara honom som teaterkritiker ... Nåja! Det där ordet, "pekoral", det riskerar att bli ett tomt invektiv, som man tar till i brist på annat, liksom. Fast jag vet inte: jag är egentligen måttligt road av Roy Anderssons filmer, måste jag säga. Tacka vet jag Wes A. i så fall - - -

    SvaraRadera
  15. För mig är det nästan tvärtom, att jag gillar hans texter (pjäserna är i och för sig också texter.. ) han beskriver med få ord.. ibland komik det var ungefär "svarta moln rullar in över Humlegården, döden vilar i blodbokens skugga (jag är visst en usel poet, inte Lars) jag har precis ätit kycklingspett" (men vackrare.. förutom när han åt på Max. Jag åt bresaola precis som Lars, då och levde vitrappade väggar på Gotland fast i huvudet, Lucca ja bresaola i Lucca..). Usvängar. Alla sidor, som att svepas med av en vind. Mera mera mera. Någon jag känner har tipsat om hans tidiga romaner, de blir det men inte än. "Pekoral" för mig var det just totalt det enda ordet. Visst lätt att ta till, men jag KÄNDE exakt där har vi det. Jag vred mig i biobänken, urrhg.. (också lätt att ta till). Wes A.. det var länge sedan.

    SvaraRadera