att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 maj 2011

Vampyrernas historia, Katarina Harrison Lindbergh

För en viss generation – för enkelhetens skull kan vi kalla dem ”äldre” – står vampyrer för något barnsligt och omoget. Ja, skräck överhuvudtaget: det ska alltid behandlas på vederbörligt avstånd, med hjälp av en stör. Det finns ingen ände på deras försök att förlöjliga exempelvis vampyrer som något man växer ifrån.

Dessa människor kommer inte att bry sig om Katarina Harrison Lindberghs bok Vampyrernas historia (Norstedts). Andra bland oss kanske suckar lite luttrat: ännu en bok? 2009 kom tre böcker om denna gestalt som är så svår att avpollettera: Anna Höglunds avhandling, Nils Ahnlands bok om vampyrer i bok och film, samt Anders Kaliffs tendentiöst skrivna bok om Draculas rötter. Och nu alltså ytterligare ett försök, som något säger mig inte lär bli det sista i genren.

När vampyrerna numera lika gärna huserar i reklam för solglasögon eller i barnprogram, kan tyckas att inte mycket finns kvar av dess skrämseleffekt. Är det den sista flämtningen vi upplever nu? Att det som dödar vampyrer mest effektivt varken är silverkors eller vigvatten eller solstrålar eller träpålar, utan överdriven mediaexponering.

Varifrån kom de? Svårt att veta, upplyser Harrison Lindbergh. Kanske Indien, men lika gärna Egypten. Eller Grekland. Eller någon annan stans. Den första delen handlar om hur vampyren har existerat i folktron, och här visar hon gedigna historiska kunskaper, och analyserar och problematiserar tidigare forskning på ett förtjänstfullt sätt: de mest bisarra förklaringarna ger hon inte mycket för. Jag har inget att anmärka på – men så är jag inte heller historiker. Det är dock ett redan genomplöjt område, och åtskilligt handlar om att återupprepa tidigare verks slutsatser.

Den andra delen, som handlar om vampyrer i litteratur och film, är mer av refererande karaktär. Att Coleridge nämns är självklart, tråkigt nog då med ”The Rime of the Ancient Mariner”, och inte den mer självklara vampyrdikten ”Christabel”, som skulle bli en så viktig förlaga till Sheridan Le Fanus briljanta novell ”Carmilla”, som Harrison Lindbergh ägnar desto mer utrymme åt. Men inget klår utrymmet som reserveras för Bram Stokers Dracula, det givna centrumet i alla översiktsverk om vampyrer.

Avslutande delen handlar om de wannabe-vampyrer som egentligen hör till psykiatrin, samt om de tre kändisarna som utgjort förebild för flera författare, men som troligen aldrig var intresserade att bokstavligen dricka blod, nämligen Vlad Țepeş (Dracula), Erzsébet Báthory och Gilles de Rais. Här visar sig väl nackdelen med upplägget om tre delar, att det blir för mycket som ska tryckas in, och sista delen känns också pliktskyldigt skriven: men jag gillar hennes analys av varför de nutida vampyrerna har blivit så harmlösa – de ska helt enkelt tilltala en bredare publik, och har blivit mainstream-vampyrer.

Harrison Lindberghs stil är rätt opersonlig – man frestas nästan att kalla den anemisk, och kan önska lite mer blod. Jag betvivlar inte kunskaperna, men saknar alltså mer engagemang, mer djärvhet i språket.

En slutsats att dra efter läsningen blir väl att vampyrer inte finns, ”egentligen”, men att fansen beter sig som sådana, i sin omåttliga törst efter blod, må vara i fiktiv form. Det är lätt att med rationella svar hävda omöjligheten i vampyrernas existens: då skulle mänskligheten ha varit utrotad för länge sedan, om bara en liten del av alla berättelser hade sann förlaga, med smittade vampyrer som nattligen sökte upp nya offer. Alltså kan även de mest räddhågsna fridfullt sova vidare utan att hänga upp vitlöksklyftor runt sänggaveln.

I folktron har vampyrer också samsats med varulvar och ghouler. Min förhoppning är att vampyrernas popularitet inte ersätts av varulvarna, vilket kunde befaras för några år sedan, och inte heller av de trista zombiesarna, utan av ghouler, som torde vara ett fint substitut om vampyrerna bestämmer sig för att vila i några årtionden. Ghoulerna, som gärna börjar tugga sina offer i ansiktet, är i alla fall tillräckligt fula och skräckinjagande för att vara något man gärna skickar på alla dem som avfärdar skräck som nonsens: in your face, liksom!

(Bilderna: reklam för Ray-Ban, med vampyren Edward, illustration ur Coleridges dikt "Christabel", samt en ghoul.)

2 kommentarer:

  1. Härligt boktips! Vampyrer är en djup källa till inspiration. Temat kan säkert varieras i det oändliga. Men grunden måste finnas där – odödliga, nattlevande, intelligenta - annars försvinner lockelsen. För mig är inte Twilight ett seriöst alternativ. På senare tid har nog serien True Blood kommit närmast i att utveckla vampyren som fantasi. Bland annat genom att låta vampyrernas långa liv påverka dem. Vampyren Bill, till exempel, är präglad av tiden för det amerikanska inbördeskriget då han växte upp. Eller den uråldrige Godric som efter mer än 1000 år som vampyr slutligen vill upphöra att existera. Det är ganska spännande…
    Sedan är det så tacksamt att göra parodier på vampyrer! Roman Polanskis Vampyrernas Natt från 1960-talet är fortfarande sevärd, så hysterisk! Och oroande, med tanke på den mannens erfarenheter av skräck och det tragiska som hände sedan.

    SvaraRadera
  2. Härligt boktips! Vampyrer är en djup källa till inspiration. Temat kan säkert varieras i det oändliga. Men grunden måste finnas där – odödliga, nattlevande, intelligenta - annars försvinner lockelsen. För mig är inte Twilight ett seriöst alternativ. På senare tid har nog serien True Blood kommit närmast i att utveckla vampyren som fantasi. Bland annat genom att låta vampyrernas långa liv påverka dem. Vampyren Bill, till exempel, är präglad av tiden för det amerikanska inbördeskriget då han växte upp. Eller den uråldrige Godric som efter mer än 1000 år som vampyr slutligen vill upphöra att existera. Det är ganska spännande…
    Sedan är det så tacksamt att göra parodier på vampyrer! Roman Polanskis Vampyrernas Natt från 1960-talet är fortfarande sevärd, så hysterisk! Och oroande, med tanke på den mannens erfarenheter av skräck och det tragiska som hände sedan.



    Upplagd av Ingela för Bernur den 12 maj 2011 16:28

    SvaraRadera