att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 maj 2011

Ummm what a treat

I'm gonna be somebody, I'm gonna get on that train, go to New York City,
I'm gonna be so big, I'm gonna be a big star and I will never return,
Never return, no, never return, to burn at this Piss Factory
And I will travel light.
Oh, watch me now.

Det är svårare för en poet att vinna Nobelpriset i litteratur än det är för en poet att vinna Polarpriset i musik. Patti Smith! Hon fyller 65 i år, men liksom en svensk regent tänker hon inte abdikera. Förra årets bästa bok alla kategorier var hennes bok Just Kids, men på svenska släpptes även diktsamlingarna Oskuldens tecken och Samla ull, bara som en påminnelse om att hon är poet, och hon är nog poet allra mest som sångerska, som artist. Jag har förstås berättat den här historien flera gånger, men jag var nog bara elva eller tolv när jag hörde "Privilege (Set Me Free) på radion, och det var så oerhört befriande: en röst som räddade mitt liv, som visade att det fanns något annat. Och det är lätt att göra sig lustig över hennes Rimbaud-komplex, att försöka ta ned hennes ambitioner och pretentioner på jorden, men varför skulle man? Varför begränsa sig? Människan saknar gräns; hon gör inte musik som siktar på att bli sommarplågor (okej då, "Summer Cannibals" kom rätt nära när den släpptes i juni 1996), utan musik som ska hålla i all evighet. Jag har gjort en spellista på spotify som stannar vid det allra mest nödvändiga. Och så har jag skickat e-post till juryn med vilka svenska artister som ska få ynnesten att tolka hennes låtar vid prisceremonin i höst:
Anna von Hausswolff: "Pissing in a River"
Olle Ljungström: "Kimberly"
Thåström: "Rock N Roll Nigger"
Kajsa Grytt: "We Three"
Titiyo: "Paths That Cross"
The Knife: "Break it Up".
Men vad som helst som får Lykke Li att göra något annat den kvällen duger gott för mig. Så här skriver Michael Stipe från R.E.M. när Patti Smith utnämndes till en av de 100 viktigaste personerna 2011 av Time, och så här beskrivs hon av prisjuryn för Polarpriset: "Genom att viga sitt liv åt konst i alla dess former har Patti Smith visat hur mycket rock’n’roll det finns i poesi och hur mycket poesi det finns i rock’n’roll. Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Hon har förändrat hur en generation ser ut, tänker och drömmer. Den unika konstnärssjälen Patti Smith visar att people have the power."
Foton: Bruce Weber, Frank Stefanko, ?, samt Steven Sebring. (Fler foton och en text av Patti Smith om att vara fotografernas musa finns från Time här.)

4 kommentarer:

  1. Fina bilder du hittat dagen till ära!

    SvaraRadera
  2. ivar kristoffersson3 maj 2011 20:12

    Tack Björn!
    Måste säga att du ÄR fantastisk i din beskrivning av Patti Smith, text, bilder, ja som livets poesi porlar din text fram, klart värdigt Patti som skapat så mkt genom sin livsgärning i denna värld! Hon är fortfarande aktiv som 65åring! TACK!!!!!

    SvaraRadera
  3. Ja, vilken förebild. Jag gillar hur hon kan se så allvarlig ut, så att man nästan blir rädd för hennes allvar. Det är fint med en Rimbaud-t-shirt, kan man tycka. Men jag gillar också bild nr 2, av Stefanko, som jag hittade i en fotobok jag köpte i Berlin. Bara snygga bilder.
    Ja - bilderna säger allt. Hade jag inte lyssnat på henne, bara sett bilderna, skulle jag ändå fatta hur bra det var. Ser man ut så där menar man allvar, liksom!

    SvaraRadera
  4. To niesamowite, różnica między obrazami i jak ubrania mogą zmienić sposób wygląda.

    SvaraRadera