Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

27 maj 2011

Spektrum, Johan Svedjedal


Johan Svedjedal har skrivit en bok om Spektrumgruppen, som verkade mellan 1931 och 1935, och den är oumbärlig för den som äger en gnutta intresse i vad som formade några av de viktigaste svenska 1900-talsförfattarna. Det är intelligent och ambitiöst utfört – och snyggt!

Svensk modernism är av beskedlig art och inte mycket att yvas över: vi var allmänt sena att uppfatta impulserna från Europa, flera årtionden efter Finland, till exempel. Och när Gunnar Ekelöf debuterade i det tidiga 30-talet möttes han av den etablerade kritikens hånskratt.

Förlaget där Ekelöf utgav sin första diktsamling sent på jorden hette Spektrum, vilket också var namnet på en kortlivad tidskrift med litteratur, psykoanalys och samhällsdebatt som intresseområden. Gruppens embryo stod att finna i vänsterrörelsen Clarté. Om åren 1931-35 handlar Johan Svedjedals genomgång Spektrum: Den svenska drömmen, och det är en arkeologisk bedrift av stora mått.

Först har Svedjedal fått blåsa bort flera lager damm: det här är en epok som inte tilldragit sig särdeles mycket forskarintresse, trots att stora namn som Ekelöf och Karin Boye tillhör dramatis personae, liksom paret Myrdal. Men som obestridlig huvudperson märks Josef Riwkin, den gåtfulle redaktören, som här får något av en upprättelse efter att tidigare ha behandlats njuggt.

Svedjedal gör några försynta jämförelser med den engelska Bloomsburygruppen, som också den höll sig med ett eget förlag – en parallell är att båda förlagen utgav T.S. Eliots stora dikt ”Det öde landet”, Spektrum i Karin Boyes och Erik Mestertons översättning, i tidskriftens tredje nummer redan 1932. Den engelska gruppen var skickligare på att slicka såren efter kärlekssvek och behålla lojalitetsbanden, medan exempelvis Ekelöf aldrig förlät att Karin Boye flyttade ihop med hans första hustru Gunnel.

Svartsjuka och ouppklarade oförrätter dominerar många av utsagorna: ett annat problem är att det rör sig om individer med stark integritet, som lämnar motsägande uppgifter. Tacksamt nog har Svedjedal använt sig av en kritisk läsning, och drar slutsatser med en försiktighetens auktoritet. Han litar på sin berättelse, och behöver inte ta i så han spricker för att imponera på läsaren. Han skriver ändå stiligt och vi får på köpet några lysande personporträtt av dessa färgstarka gestalter från ett förflutet vi inte har råd att mista eller vända ryggen åt.

Det är en oerhört välinformerad bok: Svedjedal har vänt på alla stenar, och vad som framträder är en dramatisk berättelse, och ett utomordentligt tidsdokument, där vardera av tidskriftens elva nummer noggrant granskas. Ack, denna optimism, strax innan det andra världskriget! Och sådan litteratur, där vi i närbild kan följa hur Ekelöf tar sina första vådliga steg som författare.

Icke att förglömma är boken snygg också, med ett rikt bildmaterial som samspelar med 30-talsestetiken, och åtskilliga förklarande notiser som förtydligar och lägger till rätta. Man kunde bli rörd för mindre.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26 maj 2011.)

9 kommentarer:

  1. Hej,

    "...och behöver inte ta i så han spricker för att imponera på läsaren."

    Skulle han behöva det? Är det ett antagande läsaren eller du gör, som sedan inte visar sig stämma?

    Vänligen
    Magnus Pettersson

    SvaraRadera
  2. Mm, det är väl annars kardinalfelet i många böcker av det här slaget: de storslagna anspråken. JS skriver mer lågmält, som den kan kosta på sig som vilar tryggt i sin kunskap.
    Jfr gärna (eller inte) m mången föreläsare, som slår knut på sig själv i sina ansträngningar att blända åhörarna.

    SvaraRadera
  3. Visst, just den raden fick mig att tänka "till skillnad från så många som skriver böcker eller artiklar om något i det nära eller litet mera avclägsna förflutna. Allting blir ikoniskt, banbrytande, extremt modigt och mycket enastående - och det måste hela tiden påpekas med stora gester. Ett exempel idag: Anna Hellsten skriver i Sydsvenskan om Marvin Gayes "What's Going On" (40 år, texten ännu inte på nätet). Kompetent men rätt rutinmässig text och den rycker hela tiden fram ord som banbrytande, enastående, intellektuellt anspråksfull etc.

    "Musikaliskt kan hans betydelse inte överdrivas eller ens jämföras med någon annan/s/ och ingen har heller gjort ett mer anspråksfullt soulalbum (---) Marvin Gaye visade att det inte finns någon motsättning em,llan att göra sånger om desperat förläsleksle och sånger om oljheutsläppm, genren har plats för båda."

    Okay, jag älskar också den här skivan och visst var den banbrytande, men den är ju knappast okänd - till och med NE kallade den för tjugo år sen för ett definitivt mästerverk - och inte heller var den ensam om att peka åt det hållet. Samtidigt undviker Hellsten helt att nämna gospelelementet på skivan - religiöst inflytande är inget för ett modernt r'n'b-fan, eller hur? - inte heller arrangören David van de Pitte som lyfte musiken med sin orkestrering nämns med ett ord. Ehm, strömlinjeformat kan man väl säga.

    SvaraRadera
  4. Och vad det kommer att stå på kultursidorna om Gil Scott-Heron om ett par dagar är inte svårt att föreställa sig. Visst var han en banbrytare, men samtidigt blir det litet löjligt när han nu kommer att beskrivas som en rapens Stravinskij. Ett sidosyfte med den sortens texter är ju också att markera att "jag är expert på ett Viktigt Område, mina hiphop- och r'n'b-vax är lika viktiga som din kunskap om klassiskt måleri"

    SvaraRadera
  5. Bernur,

    (jag är alltså inte samme Magnus som postat de två föregående kommentarerna)

    jo, visst kan sådant störa, men jag fann din formulering tveksam eftersom den röjer en utgångspunkt/förutfattad mening att Svedjedal skulle just försöka imponera på sin läsare. Jag kan tänka mig många inom akademien som vill glänsa, men Svedjedal hör inte till dem.

    I all välmening,
    MP

    SvaraRadera
  6. Magnus P: nej, jag läste den snarare som att denna drift att ta i så man spricker är typisk för många kulturknuttar och folk som skriver _idag_, men alltså inte för Svedjedal. Ett Daniel Sjölin-tilltal.

    Samtidigt är det ju tråkigt om man måste vara professor (rentav emeritus?)för att kunna ägna så här mycket tid åt att forska igenom ett ämne utan att ha ett inomakademiskt syfte, och för att kunna lämna ett manus där man står emot trycket att ta i med den här sotens pösiga retorik; jag tror att det ofta är något som skribenten känner att förlag och tidningar vill ha, och till sist blir det en inlärd reflex att skriva så.

    SvaraRadera
  7. Intressant! Men jag insinuerade inget alls om JS, jag har läst honom tidigare, och har aldrig uppfattat honom som att han skulle behöva imponera.
    Men! Det är ju en vanlig sjuka, när man läser en viss typ av akademisk litteratur, ett slags elevsyndrom, att känna att man vill visa upp allt man har pluggat in. Den som skriver alltså.

    SvaraRadera
  8. Bernur och Magnus,

    om man inte ens tror att en författare skall briljera är det poänglöst att påpeka att han inte gör det. Man röjer då en presupposition som inte var avsedd.

    Visst kan man föra ett resonemang om den här sortens retorik som ni skyr, men då får man sätta in det i sitt sammanhang. Jag håller alltså med er i det ni skriver i kommentarerna här. Men så som formuleringen nu är i recensionen hänger den i ett vakuum.

    Med detta sagt vill jag säga att recensionen i övrigt var mycket välskriven, Bernur. Åtminstone jag får väldig lust att läsa boken.

    Allt gott
    MP

    SvaraRadera
  9. Tack. Det går inte att prisa boken nog: DN var också oerhört positiva, nästan ovanligt.
    Det är väl ett generellt problem, att en recension måste hålla sig inom 3000 tecken, vilket inte är mycket, om man ska skriva om sånt som hur förf skriver. Alltså, mer uttömmande. Men, i alla fall, boken lär bli omtalad lång tid framåt.

    SvaraRadera