John och John, Douglas Stuart, översättning Eva Åsefeldt, Bonniers

  

Varje gång man läser en tjock roman bör man ställa sig frågan: Är det verkligen nödvändigt med alla dessa sidor? Det är väl långt ifrån alltid frågan får ett jakande svar. Anledningen att jag ställer den nu är att jag läst skotske Douglas Stuarts tredje roman John och John, som verkligen är tjock (närapå 500 sidor). Hans tidigare romaner – Bookerprisvinnaren Shuggie Bain och den på sätt och vis ännu bättre Unge Mungo – har gjort insatserna höga. De var också relativt långa.

Hur bra är då John och John? Låt mig återkomma till det. Det handlar om två John som bor i en karg och ogästvänlig ö i de yttre Hebriderna, pappan John och sonen John-Calum, oftast kallad Cal. Sonen har gått konstskola men tvingats återvända, stukad och fattig som en kyrkråtta med studieskulder som hopar sig. Han har nåtts av beskedet att mormodern är sjuk, men det verkar bara ha varit en förevändning för att få hem honom. Det är åren kring 2000. Cal är homosexeuell, något ögemenskapens stränga kalvinism givetvis fördömer. Här råder en isolerad form av hederskultur.

Men Cal är inte ensam om att bära på svåra hemligheter. Hans barndomsvän blir gravid, och det råder oklarheter vem som är pappan. Hans egen pappa, John, umgås på ett intimt plan med sin bästa vän. En ledtråd ges månne av att pappans bokklubb läser Proust … Det samtalas mycket i den här romanen, och ändå är det så mycket som är outtalat. Då är det inte bara studieskulderna som tynger Cal, utan också andra typer av skuld. Och hur var det då med pappan: ”Linjen mellan vad han ville göra och vad han borde göra var så tunn att vilken liten detalj som helst kunde få den ena sidan att väga över och avgöra saken.”

Liksom i de tidigare romanerna visar Stuart framför allt upp en osviklig förmåga att gestalta människor på ett djuplodande och nyanserat sätt. Det här är hans stora styrka som författare: att han skapar levande karaktärer, sådana man vurmar för och känner starkt för, även när de beter sig irrationellt eller svinaktigt. Det må låta enkelt, men det är sällsynt: du kan inte hjälpa det, hur du påverkas av hans unga killar, oavsett om de heter Shuggie, Mungo, eller Cal.

Så blir det också en roman om klass, där husen där öborna vistas ägs av rika aristokrater från England. Inte ens misären är deras egen, med andra ord. Den desperata humorn befinner sig på förtvivlans rand, och det explosiva våldet är alltid bidande. Det kan slå till när som helst, och när det gör det är det oresonligt, gränslöst och oerhört farligt. Man kan förstås koppla våldet till ordlösheten, att det blir språkhandlingar, men det är en förenkling. Orden saknas inte, det är bara det att känslorna är starkare, och allra starkast är – som bekant – de förbjudna känslorna.

Vi får veta att Cals mormor har fostrat honom eftersom hans mamma övergav hemmet när han var liten. Orsaken är något som sipprar fram, så det kanske jag inte behöver förklara här. På 48 år har hon fortfarande inte lärt sig någon gaeliska – påstår hon, men eftersom det här är en roman om hemligheter ska hennes ignorans tas med en nypa salt. De många replikskiftena på gaeliska går vi tyvärr miste om i översättningen av denna roman som i originalet växlar mellan engelska och gaeliska. Å andra sidan behöver vi inte förstå allt: själva budskapet framgår ändå. Att lämna gaeliskan oöversatt tillåter oss att komma närmare själva miljön, och får oss att bli delaktiga i allt som sker, som om vi befann oss där tillsammans med karaktärerna.

Det kan för all del påminna om hur Henry James skrev sina romaner, med en ytterligt finkalibrerad känsla för nyanser, subtiliteter och symbolik. Så här skildrar Stuart ett möte mellan Cal och en äldre man: ”Cal tvivlade inte på sin egen skönhet – han var varken överdrivet självsäker eller fåfäng, bara medveten om det övertag han hade i att visa upp sin ungdom, sin kraft, för den mest uppskattande publik man kunde tänka sig: en man som höll på att förlora båda delarna.”

Så ja, Stuart har utvecklat sin förmåga att skildra både människor och miljö, och det finns mycket jag uppskattar och beundrar med hans roman, som hans kvicka iakttagelser av det mänskliga psyket, som när Cal läser kontaktannonser i ett förtvivlat sökande efter någon att älska, och hittar de ”som inte hade några intressen och bara verkade bestå av verb: promenera, resa, läsa”. Men är romanen inte lite för lång? Inför några av de många samtalen kan jag ibland otåligt önska att mer skulle hända, fast när det väl händer saker är det förstås sällan sådant som gör en glad i sinnet. Och vad blir kvar efter läsningen?

Kanske romanens motto, som Stuart hämtat från teologen Donals MacLeods essä The Living Past från 2006: ”Öbor världen över föds för att gå i exil. Öarna ger en en privilegierad barndom och sedan, när de väl har gjort en till den man är, ger de en ingenstans att uttrycka det.” Jag brukar vara skeptisk till motton i romaner (visar de inget annat än att författaren är läskunnig?), men det här är en osedvanligt stark kategorisering av Stuarts roman.

Det som också gör det här till en så rik och intelligent roman är inte bara den sällsynt egenartade stilen, utan också insikterna i vad som formar oss som individer, alla våra idiosynkrasier. Förr var det ett vanligt tema i goda romaner, individen som kom på kant med samhället, ett tema som dominerade många av arbetarlitteraturens mästerverk men som jag antar har blivit mindre populärt att utforska. Stuart visar med ackuratess att det fortfarande finns saker att säga i detta ämne. Att dikta innebar för Henrik Ibsen att hålla domedag över sig själv; för Douglas Stuarts karaktärer verkar det räcka med att leva för att de ska ställas inför denna inre domstol.