Notturno, Ola Hansson, Nirstedt/Litteratur

 

Varje gång du får höra att en författare är bortglömd bör du ställa motfrågan: ”Av vem?” Ofta menas den allmänna befolkningen – den som gladeligen bryr sig om kändisar som ställer upp i något av tv:s alla lekprogram. De som gillar litteratur har förstås koll på de flesta av de namn som kallas passé. Prata inte med mig om du inte regelbundet läser Ola Hanssons mästerverk, novellsamlingen Sensitiva amorosa.

Nu utkommer hans andra diktsamling Notturno i Nirstedt/Litteraturs exemplariska Poesibibliotek. I förordet menar Mattias Pirholt att Hansson hamnat i skuggan av en viss medioker misogyn svensk författare från slutet av 1800-talet (han med en gams initialer). Men Notturno kom i nyutgåva så sent som hösten 2020 av förlaget Ymer. I april i år handlade podden ”Ett hundra döda författare” om Hansson, och i oktober handlade Ann Lingebrandts OBS:radioessän också den om Hansson. Och när var han senast dagens dikt i P1? 25 september i år. Det låter med andra ord inte riktigt som en förbisedd författare.

Allt det här gläder mig, eftersom jag sedan en längre tid tillhört Hanssons fanskara. När han är som allra bäst tillhör han det sena 1800-talets mest förtjusande dekadenta författare, och det är svårt att tänka sig Hjalmar Söderberg utan Hanssons pionjärinsatser. Notturno utkom 1885, av en 25-årig författare som debuterat året innan med en mer blygsam eller bara återhållsam diktsamling. Kanske livsledan är som starkast när en är i tjugofemårsåldern?

Åtminstone är det en ålder då ens medvetenhet om och känslighet för dekadensen infaller. Edvard Munch var 25 när han målade sitt bistraste självporträtt, där ena ögat är helt täckt av skuggor. Axl Rose var 25 när han tillsammans med Guns ’n’ Roses skapade ”Apetite for Destruction”. Brett Anderson var 25 när han tillsammans med Suede skapade ”The Drowners”. Och Percy Shelley skrev den uppgivna dikten ”Ozymandias” när han var 25.

Men Hanssons poesi får mig osökt att tänka på en annan av Shelleys mest berömda dikter, ”Ode till Västanvinden”. Hos Hansson:

Och tankar dyka

ur stilla vågor,

och bilder blottas.

I morgontågor,

ej dagens liflösa,

matta, magra,

som pinsamt födas;

men ranka och fagra,

som en plantas stängel

saftigt gröna,

som ett ädelt blomster

färgfint sköna,

med näring djupt

ur naturens källa,

med starka rötter

de gro och svälla.

En liten punkt blott,

som ännu binder

en tråd, som snärjer,

ett smärtsamt hinder,

medan alla fibrer

i vånda tråna

mot stora vidder,

som soligt blåna!

Hos Shelley:

Jag skulle vilja att min ande var

Ett vissnat löv som virvlade förbi,

Ett moln i hastig flykt, en våg du bar

Och som fick kraft från dig – fast ej så fri

Som du, som vildsint genom himlen styr.

Om jag var barn igen, jag skulle bli

Din reskamrat som över himlen flyr,

Och springa kapp med dig en sommardag

För att hinna dig fatt, men lössläppt yr

Du över jorden […] (Översättning Gunnar Harding.)

Nog finns det ett drag av romantiker hos Hansson, en romantik som också speglar sig i Baudelaires onda blomster från knappt tre decennier tidigare. Hansson vänder med sin estetik resolut ryggen åt den moderna framstegsoptimismen. Det är ofta höst och natt i hans dikter. På ett plan göder dikterna revolutionerande tankar eller intentioner, och på ett annat är det helt konservativt. Men samtidigt som det ju är gamla dikter är de märkvärdigt uppfriskande.

Hur ska då dessa dikter från sent 1800-tal läsas med behållning så här en bit in på 2000-talet? Ja, en läsare får förstås justera sin läsoptik en smula, ungefär som barnet behöver justera sina smaklökar när det prövar att dricka ett glas vin efter ha vant sig vid att dricka saft. Då skapas nog lovande förutsättningar för att uppskatta det som på Baudelaires tid kallades ”en ny rysning”:

Då spritter jag upp ur sömnen

i skräck. Derutanför

i nattens dova stillhet

ett underligt ljud jag hör.

Det kommer långt från fjerran,

på en gång hvasst och matt.

Det tycks mig, som knifvar hvässas

derute i drömsöfd natt.

Ingen skulle komma på tanken att säga att det är ”svårt” att uppskatta Edvard Munchs konst från 1885, så en svensk läsare som i dag gör halt inför Hansson har inte mycket att skylla på. Antingen kallar vi Hansson för glädjedödare för att han uppmärksammar ångesten och ger den så stort utrymme, eller så ger vi honom tvärtom beröm för att han så tydligt påminner oss om priset för vår sällhet: ”När lifvets stora jubel / i nuet emot oss slår, / en ångesttanke lurar / i själens innersta vrår.”