Faskikel 20. Världens minsta skräck, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal, Diskret

 

Man måste föreställa sig Emily Dickinson småleende om hon hade fått kännedom om namnen på de svenska förlag som ger ut hennes dikter på svenska under de senaste åren – från Anti till Diskret (det låter som en rad i någon av hennes dikter). I en tidig dikt som inleds med ett nästan emfatiskt ”om”, ”If I should die”, avslutar hon: ”¨Tis sweet to know that stocks will stand / When we with Daisies lie -”. Nu har hon varit död i 139 år, men fortsätter behålla sin status som 1800-talets ojämförligt mest relevanta poet.

Förlaget Anti verkar tyvärr vara vilande, så nu kliver Diskret in och tar över de böcker som UKON och Jenny Tunedal gemensamt håller på att översätta, med en bok om året sedan 2021. Fast ”böcker” är väl att säga för mycket: mer liknar det pamfletter, eller med originalets ord ”faskiklar”, det vill säga trådbundna häften som Dickinson själv hade färdigställt och som upptäcktes strax efter hennes död. Fast den volym som utkommer nu i höst i liten upplaga (300 ex) och som bär nummer 20, kallad Världens minsta skräck, är beklagligt nog häftad med aggressiva stift och inte trådbunden som de tidigare.

Nåväl: det är alltid en högtidsstund att läsa Dickinson. När jag tidigare läst de svenska översättningarna har jag inte kunnat motstå lockelsen att jämföra med originalen, något som sällan är till översättarnas fördel (det här är förstås UKON och Tunedal fullt medvetna om och helt transparenta med, och påpekar det i förordet). Men nu ska försöka avhålla mig från att plocka fram de engelska originalen.

Till varje bok hör ett utsökt förord, som var för sig bildar en utmärkt introduktion och vägledning till författaren – allt en hängiven Dickinsonläsare kan önska, och mer därtill. I just det här förordet talar UKON och Tunedal om hur örat och lyssnandet är centrala inslag i just dessa arton dikter, som alla är från året 1862, när hon stod på toppen av sin produktivitet (hon fyllde 32 det året). För en poet är förstås hörseln det viktigaste sinnet. I förlängningen handlar det om uppmärksamhet, något som också berörs i förordet.

Dickinson kan vara lika sträng som hon är munter; hon är ofta lika lättsinnig som hon är tungsint; lika lekfull som hon är omsorgsfull; och hon har lika lätt till det flyktiga som till det beständiga. Du kallar det här för paradoxer – hon skulle inte hålla med, bara säga att det är så här hon är funtad. Ta dikten som i Franklins utgåva har nummer 399. Raden ”Två Världar – likt Publiker – skingras –”. Tack vare en upplysande not lär vi oss att verbet ”skingras” skingras i tre olika riktningar, tre olika alternativ: ”upplöses – . avlägsnar sig – . retirerar –”. Hur vet en poet vilket ord som är det rätta?

Det är väl instinkten som styr, och Dickinsons instinkt är så stark att den är brännande. ”Vågar du se en Själ i ”Vit Hetta”?” inleds en annan av dikterna i den här samlingen, och det är inte utan att man som läsare bemöter det med ett serietidnings-”gulp”. ”Fröken Farlig” kallade jag Dickinson när jag en gång skrev en essä om hennes poesi i Lyrikvännen. Perspektiven kan vara hisnande, livsfarliga, men också belönande.

Givetvis är de här dikterna tolkningar, varken mer eller mindre, och de lägger sig i anslutning till tidigare försök. Men jag börjar mer och mer tro att det är ett misstag för en översättare att så att säga lägga sig ”dikt an” originalen. UKON och Tunedal är självständiga översättare – båda hör ju till de mest lysande svenska samtidspoeterna – och därför kan deras arbete på sina håll bli så bra att jag inte ens längtar efter att uppsöka originalen. Vad som lätt kan konstateras är att de lyckas utomordentligt med att återskapa många av Dickinsons orena eller halva rim, där ”sång” får rimma på ”klang” och ”förstå” rimma på ”ihåg”.

Ett par av dikterna har vi kunnat läsa i Sven Christer Swahns översättning, däribland den som karskt förkunnar: ”Du behöver ej vara hus / […] för att hemsökas” (Swahn). Här blir det: ”Man måste inte vara ett rum – för att bli Hemsökt –”. Eftersom jag kan större delen av dikter som dessa utantill behöver jag inte kontrollera att Dickinson har ordet ”chamber” i sin dikt.

En av mina absoluta favoriter, ”The soul selects her own society”, inleds så här av UKON och Tunedal:

Själen väljer eget Sällskap –

Sedan – stänger hon Dörren –

Till sin heliga Majoritet –

Ingen mer –

Swahn: ”Själen väljer umgänge själv – / sedan – sluts porten / för gudomlig majoritet – / Ej kvar på orten –”. Och Horace Engdahl: ”Själen väljer sitt eget Sällskap – / Och stänger då / Om sin gudomliga Beslutskraft – / Stig inte på –”.

Ja, så där kan man hålla på. En annan favorit inleds så här i den nya översättningen:

Hon låg där som på lek

Livet hade gjort ett hopp –

Tänkt återkomma –

Men inte snart –

Hennes glada Armar, halvsänkta –

En liten paus bara –

Ett ögonblick som glömt

Hur börjar man om?

Jämför Ann Jäderlunds översättning från 2012:

Hon låg som om på lek

Hennes liv hade löpt iväg -

Med avsikten att vända -

Bara inte ännu -

Hennes muntra Armar, halvt fallna -

Som om när leken höll upp -

Ett ögonblick hade glömt

Knepet att börja -

Ja, vad väljer vi? ”Knepet att börja” eller ”Hur börjar man om?” ”The Trick to start -”