Alfabetet som sjuksal för sårade, Lesyk Panasiuk; Osynliga dikter, Olena Herasymjuk; När skogen faller, Maksym Kryvtsov, översättning Mikael Nydahl, Ariel & Ellerströms

 

Tiden går, och Putins orättfärdiga krig i Ukraina bara fortsätter. Statistik som räknar de döda kan på intet vis ge en fullgod förklaring till det ukrainska folkets lidande, med de långvariga effekterna på ett skövlat land långt efter att en eventuell fred kan fastställas.

Ärligt talat: vad kan poesin göra? Är inte poesin, som W.H. Auden i en dikt förkunnade, något som inte får någonting att hända? Jag har läst de tre häften från Ukrainska poeter som färdigställts av förlagen Ariel och Ellerströms, med Mikael Nydahls översättningar. I det korta perspektivet: kriget fortsätter. Men kan det långa perspektivet ge hopp om förändring?

Lesyk Pasiuk, född 1991, tjänstgör nu som soldat i Charkivregionen. Han fortsätter publicera sig som poet – urvalet Alfabetet som sjuksal för sårade är experimentellt utformat, med dikter där språket slitits sönder. Det kan påminna om Erik Lindegrens söndersprängda sonetter i mannen utan väg eller Georg Trakls otroliga dikt ”Grodek” från första världskriget, om ”döende krigare, deras söndriga / munnars vilda klagan” (översättning Camilla Hammarström).

Hos Pasiuk dominerar ursinnnet, vanmakten och förtvivlan: ”De ryska soldaterna / kommer framkrypande / likt daggmaskar ur sitt svarta ryssland / för att dö i pölar av ukrainska tårar”. En ockupationsmakt kan tillintetgöra allt materiellt, men motståndet överlever. Pasiuks dikter gestaltar poetens suveräna trots.

Olena Herasymjuk är också född 1991, och har tjänstgjort i sjukvårdsbrigaden. Hon har tidigare publicerat en bok om de författare som mördades av den sovjetiska terrorn, och dokumenterar nu de poeter som mördas under den ryska invasionen sedan 2022. På ett ytligt plan är hennes dikter mer hoppfulla: ”horisonten är jämn som en benpipa / plötsligt spränger höga röda pilar / av ljus upp bakom den – / det är skenet / från fria städer”. Men hon skriver också en poesi som uttalat vill överrösta tigandet från länder ”som inte har upplevt krig på århundraden”, vilket förstås träffar en svensk läsare mitt i hjärtat.

Går det att förmedla en unik situation och göra den begriplig för oss som inte lever i krig? Jag har ägnat några kvällar åt att se tv-serien ”It: Welcome to Derry”, om Stephen Kings påhittade monster. Nu upptäcker jag att fiktiv skräck inte längre skrämmer mig, efter att ha ägnat större delen av mitt liv åt skräckfilm. Verkligheten har blivit för skrämmande, så varför skulle jag bli rädd för det som uppenbart bara är påhittat?

Sorgligt nog är Maksym Kryvtsov inte längre i livet: han stupade i januari 2024. Strax innan dess hann han publicera en samling under titeln Dikter från skottgluggen. Han skriver om hur ”gatorna och fälten / blev till nya Golgata / men med kulor istället för spikar / och artilleri istället för spjut”. Det är dikter som ges en förskjutning mot förmaningar och får mig att ifrågasätta om det jag har läst ska kallas poesi.

För om Auden hade rätt i att poesi inte får någonting att hända vill jag hävda att han antingen har fel, eller att de här tre ukrainska häftena innehåller något annat än poesi. För nog händer det något i mig när jag läser, något som får mig att söka efter lämpliga hjälpinsatser till det ukrainska folket.

(Också publicerad i Jönköppings-Posten 24/11 2025)