Magma, Thora Hjörleifsdottir, översättning Arvid Nordh, Modernista

Året är 2007. Tjugoåriga Lilja förälskar sig i en snubbe, supertrevlig på ytan. Intelligent, charmig, vegetarisk, verbal. Men något är det som inte stämmer: han är manipulativ, elak och toxisk. En douche.

 

Med andra ord: isländska Thora Hjörleifsdottirs Magma är en metoo-roman. För metoo var ju inget som föddes 2017, utan mönstren har funnits sedan länge. Och de trevliga killarna – de som under 00-talet gick under benämningen ”vi som aldrig sa hora” – går att finna överallt. Och Magma väckte visst uppseende när den publicerades på engelska i höstas, och finns nu på svenska, i Arvid Nordhs översättning.

 

Lilja är ung och osäker – och kär. Därför kan hon inte koda av mannen hon förälskar sig i, medan vi som läser hela tiden förstår hur illa det ska gå. Det är snitslad bana fram till undergången. Vi får veta att mannen är far till två barn med olika kvinnor, och har ingen relation till någondera. Däremot träffar han mer än gärna andra kvinnor medan han är i ett förhållande med Lilja, och sexchattar gladeligen och bestämmer möte med rödhåriga älskarinnor. Ibland med Liljas vetskap, ibland inte. Det förstärker hennes oro och sänker hennes självkänsla, och triggar hennes självskadebeteende.

 

Det är ett vågspel att göra deras relation så oerhört svartvit. Det är så uppenbart att mannen är dåligt sällskap. Man läser med stigande missmod, besvikelse och förfäran. Stilistiskt är det ganska platt: överdrifterna är påtagliga. För det är så förutsägbart. Samtidigt är det rörande trovärdigt just därför, eftersom mönstret följer det narrativ som gäller i alla relationer av detta slag. Till exempel tjatsex och mer eller mindre subtila övergrepp mot samtycke:

 

Vissa morgnar vaknar jag av att han är så kåt på mig att han har börjat knulla mig. Det sker nästan omedvetet, han bara sugs in i mig. Då är han så varsam med mig att jag känner ett stygn av tacksamhet i hjärtat.

 

Hjörleifsdottir har skrivit en hybrid mellan YA och vuxenroman. Hon är väldigt frispråkig när hon skriver om sex, och bra på det groteska, det nästan burleska. Men dessa inslag tar en allt olyckligare vändning, i takt med att relationen mellan Lilja och mannen blir allt mer destruktiv. Han gör som han vill, ligger med vem han vill, förnedrar Lilja och utnyttjar att hon trånar så hårt efter honom.

 

Som litteratur blir det stundtals för schematiskt. Som psykologisk förklaring till mannens svinaktighet slängs det in att hans egen pappa var en norrman som var ett as. Det ter sig ganska klent som ursäkt för hans egna livsval. Och Lilja förblir svag in mot ett ganska väntat slut för den här typen av berättelser. Så jag förhåller mig ganska sval till hennes historia: någon Lilja 4-ever är det inte, snarare en Lilja för ögonblicket och inte längre än så. Och den som vill uppsöka mer djupgående analyser av manligt svineri i förklädnad av godhet kan med fördel söka sig till Leo i Donia Salehs Ya Leila ( 2020), eller Jens i Henrik Bromanders Bara en kram (2017).

 

Varför utspelar sig då denna roman 2007? Är det för att det var då Hjörleifsdottir själv var tjugo? I en inledande not informerar hon att vi inte ska läsa självbiografiskt, att det är en kollektiv berättelse hon velat förmedla. Fast om det är nödvändigt ur andra aspekter att välja just 2007 som årtal låter jag vara osagt.