Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

1 sep. 2020

För in de döda, Hilary Mantel, översättning Jesper Högström, Weyler

Förtydligande: jag läser den nyutgivna pocketutgåvan av Hilary Mantels För in de döda. Romanen från 2012 kom på svenska 2014, men jag avstod då från att läsa den. Varför? Tidsbrist.

 

Handlingen tar vid där Wolf Hall slutade. Tempot skruvas upp i denna mittendel av den trilogi som avslutas med Spegeln och ljuset (recension av den kommer i morgon). Här rör det sig om Anne Boleyns bedrövliga fall från tronen, delvis iscensatt av kung Henrik VIII:s trogne sekreterare Thomas Cromwell. 

 

Porträttet av Cromwell fördjupas här, och nog anas en del sprickor i den fasad av hygglighet som tidigare målats fram av Mantel. Han är fortsatt sympatisk, men blir också indragen i de intriger som vävs i hovet. Kanske inte lika mycket av egen förskyllan som av ren bevarelsedrift.

 

Mantel betonar hans enkla ursprung som smedens son tillräckligt ofta för att vi ska förstå att det är denna ödmjukhet som bistår honom när anda duperas av sin nyvunna makt. Så framstår han som en ärlig, gedigen och rekorderlig människa tack vare sin bakgrund i relativ fattigdom. Han blir en self-made man, kanske mer pragmatiker än streber: ”närhelst lyckan har kallat honom, då har han funnits där, stadig på tröskeln, redo att kasta upp dörren för hennes försagda krafsning på träet.” Det är fint av Mantel att ständigt själv vara redo med finurliga liknelser och piggt bildspråk, även när hon lite ofint lånar Vergilius bild av björnmamman som slickar sina ungar för att illustrera en plans förbättring.  

 

Men Mantels trick består också i att vara inkluderande, i sin förmåga att göra även bifigurerna levande och mångdimensionella och framför allt intressanta i sina ibland dunkla eller opaka ingivelser. Det är skickligt, men inte på ett skrytsamt sätt. Kungen har en framträdande roll, men det är väl oklart om det är historiskt korrekt att göra honom till den mest mänskliga figuren, valhänt och brydd, men också omtänksam. Man kan nästan känna sympati för honom, och föreställa sig att hans underförstådda ”men hur kunde jag hamna här?” är något som gäller för andra i hans situation – fast, å andra sidan, det gäller väl också för alla människor, att vi bara har råkat hamna i något som vi inte riktigt kan förklara. 

 

De onda är inte heller enbart onda, mer bortkollrade offer för maktlystnaden och dess löften om belöningar och lycka. Drottningen – den tillfälliga – Anne, är desto mer snipig och elak. Överlevnadsinstinkt räcker föga när huvudena hänger löst. Hennes brott: ”Några av de handlingar hon tillskrives är inte passande att avhandla bland anständiga människor, för att de inte genom exemplets makt skall lockas till synder de annars inte skulle ha trott existerade.” 

 

Den lyckan ler mot ska inte inbilla sig att hennes gunster är beständiga. Det skapar också frustration för Cromwell. Men man kan inte tillräckligt berömma Mantel för att hon undviker den rådande trenden att överdriva skändligheterna när man besöker historiska skeenden. Därför blir det inget kostymdrama, som säger mer om den tid när det skapas (för referens: notera hur 70-talets kostymdramer skiljer sig från 2000-talets). Mantels figurer görs inte moderna, med våra känslouttryck och våra värderingar, utan hon har hittat fram till deras sätt att tänka – ett sätt som är råare och mer primitivt men samtidigt också mer kultiverat och förädlat än vårt.

 

Vad Mantel mest lyckas med är ju det majoriteten av historiska romanförfattare misslyckas med: att skapa levande gestalter ur ett dött material (sorry, alla som intresserar sig för historia, men den må – i trots mot Faulkners ord – en gång ha varit levande, men nu är den död). I efterordet beklagar hon att det inte skrivits någon biografi över Thomas Cromwell, men det är svårt att tänka sig att en sådan skulle bli lika fängslande som hennes romantrilogi.  Som röd tråd gäller mäns generella grymhet mot kvinnor, ett av de mer tidlösa ämnena i världshistorien.

 

Högströms översättning flyter på bättre än i Wolf Hall, och blir mindre flåsig i sin iver att markera tid med påhittiga och till största del rimliga arkaismer. En del tautologi blir det, men också en aning monotoni när så många blir ”kranka”. Å andra sidan har jag sträckläst de här böckerna, och då kan sådant sticka mer i ögonen. En vilsammare lästakt hade väl varit att föredra, men delvis är det Hilary Mantels eget fel, då hon med sitt sätt att skriva uppmuntrar den här sträckläsningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar