Marit Furns andra roman är en kuslig roman
från ett Sydafrika präglat av våld och rasism. Den är övertygande, spännande
och oförutsägbar, och blir en successiv nedstigning i ett nytt Inferno.
I prologen placeras
vi omedelbart i Sydafrika, på en badstrand. Efter en vit maktdemonstration –
den här gången av en vit man som avvisar en svart kille – ger sig en liten pojke ut på
havet med en surfbräda. Under honom simmar en haj i åttor, varv efter varv.
Marit Furn
debuterade 2016 med Skuggan, en
fantasifull och underhållande roman om Strindbergs Inferno-kris. När hon nu
återkommer sker det med något som kan sägas utgöra en ny nedstigning i ett
helvete. Abalone är döpt efter en
mollusk som är ett attraktivt byte på den kinesiska marknaden, och de
tjuvfiskas nattetid av romanens Tom.
Han är en typisk
brudmagnet som bor på vandrarhem, och Ester är en svensk journalist som har
flytt till Sydafrika efter att hennes pappa har dött. Tillsammans med Tom
bedövar hon sig med sex och droger. Tiden ser ut att vara början av 2000-talet.
Miljön är starkt
präglad av sexism, rasism, och ett latent våld. Esters försök att som
frilansare skriva reportage om fängelsekunder avbryts tillfälligt när hennes
fotograf mördas. Om det ter sig udda för en svensk författare att skriva fiktion
post-apartheid påminner jag om Åsa Fosters sydafrikanskt förlagda novellsamling
Man måste inte alltid tala om det
från 2014.
Jag var mäkta
imponerad av Furns debut, och det finns ingen anledning att revidera det omdömet
nu. Abalone är en roman som subtilt
skriver fram en slags kuslighet som skickligt undviker pedagogiska pekpinnar,
även när hon tar upp aktuella problem. Hon bevarar ämnenas integritet, tar sig
an dem liksom vid sidan av, och förstärker min uppfattning om fiktionens
överlägsenhet när det handlar om att ge djupgående insikt om
samhällsfrågor.
Inledningsvis stör
jag mig på några saker. Furn hushållar så länge med informationen att jag
hinner bli frustrerad. Den uppenbara symboliska liknelsen mellan titelns
mollusk och Ester är för uppenbar. Och varför måste Ester falla för en så
uppenbar fuckboy som Tom?
Dock förändras
bilden av honom successivt, och även Ester blir någon annan än den lite störiga
tjej hon är i början. Helt enkelt för att de är oförutsägbara, och gestaltade
som trovärdiga individer, med helt separata tonfall – i synnerhet Tom blir allt
mer levandegjord med sina unika språkliga maner. Den ensidiga bilden av honom
nyanseras också betänkligt.
Prologen som jag nämnde
kunde ha skrivits av Stig Dagerman, och nog finns här något av dennes förmåga
att krypa in under skinnet på läsaren. Eller säg så här: Furns stil befinner
sig någonstans mittemellan Hemingways stenhårda isbergsteknik och Dagermans
ångestladdade symbolik.
Men hallå, är det
inte en björntjänst att jämföra en så relativt oetablerad författare med
Hemingway och Dagerman? Kanske. Fast här finns en egen röst, ett tonfall som
ger ett tillförlitligt intryck. Furn skriver bildrikt, men inte överlastat. Och
hon berör existentiella frågor på ett sätt som måste kallas självständigt.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 4/4 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.