Efterlämnat, Lars Norén, Bonniers

Lars Noréns nya prosabok är en studie i självförakt och gnäll. Dess huvudperson ältar gamla oförrätter med tröttsam brist på distans.

Parallellt med sina medialt uppmärksammade dagböcker har Lars Norén de senaste åren gett ut en handfull prosaböcker. De låter sig inte riktigt kategoriseras, med sin blandform av prosa och poesi, samtidigt som det är lätt att känna igen tematiken från den dramatik som på 80- och 90-talen gjorde honom världsberömd.

Efterlämnat är titeln på den helsvarta bok som nu utkommer. Där skippar han all interpunktion, och det underlättar inte läsningen. Tydlig inspiration finns i Thomas Bernhards romaner, samt Samuel Becketts sista prosaberättelser – alltså en monoton prosa fylld av mani, upprepningar och utbrott av lyrisk skönhet.

Han gör det inte lätt för läsaren, Norén, men han gör det inte heller lätt för sig själv. Någon handling att tala om finns knappt: en äldre man reflekterar kring sitt förflutna som patient inom psykvården. Nu väntar han på döden. Han ältar en tidigare förälskelse i en sjuk, utmagrad kvinna, sina söner, sina bröder – som våldförde sig på honom under uppväxten. Det finns några enstaka scener som är groteska i sitt elände.

Minnena är ofokuserade. Mannen beskriver sig som stryktålig. Ett av bokens problem är att Norén är upptagen av att skriva om självförakt och mörker, men han avstår från all gestaltning. Att beskriva ohyggligheterna är att gå en genväg, när det sker så här platt.

Här befinner sig Noréns skrivande på tomgång. Den här boken saknar den precision som dagböckerna har. Den som följt dramatikern Norén har för länge sedan fattat att han är en stor humorist. Skämten pendlar den här gången mellan att vara poänglösa och smaklösa, typ man kan skratta ihjäl sig om man har den läggningen, somliga tar livet av sig för att bekräfta att de lever …

Nä, det är inte helt lätt att nå upp till idolerna Bernhards och Becketts standard. Undantagsvis skriver Norén några vackra rader om snö i sin bok, men dessa begravs under horder av trist och surt gubbgnäll. Jag kan inte se det här som annat än ett beklagligt blindspår i en trots allt betydande författares produktion.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/1 2017)