Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

2 okt. 2014

Twist, Klas Östergren


Berättarjaget i Klas Östergrens nya roman Twist (Natur & Kultur) är en “känd skribent”, med viss anknytning till teatern. Antagligen ska vi tänka på författaren själv, även om det inte utmynnar i något konkret.

Intrigen kretsar kring den gåtfulla kvinnan Anne-Marie (/Ami/Anna/Annie), som i början av romanen är död. Sedan vidtar några tidshopp till 70-talet och sent 80-tal, strax innan murens fall och kommunismens upphörande. När berättarjaget är yngling träffar han Ami (Anne-Marie) första gången, och det sker ytterligare några gånger. Tidsskildringen är något av det viktigaste i romanen, hur Östergren visar hur villkoren förändras över tiden, hur förutsättningarna förgrenar sig för de enskilda individerna.

I den här berättelsen finns det en rörelse kring tvärsäkerheten och abstraktionen, en rörelse som blir rätt smakfullt presenterad. Åtskilliga gånger har Östergrens färgstarka ordval kommenterats – det känns som att mången kulturjournalist har gjort karriär genom att göra en poäng av att dels visa att de har läst ”genombrottsromanen” Gentlemen och dels där upptäckt det esoteriska ordvalet ”luguber”. Här kan en ny generation kulturjounalister notera ordvalen ”malör” och ”opak” (det senare fästs vid en kaffekanna), eller för den delen några lillgamla glosor som verkar vara tagna från några senare nummer av Språktidningen, som ”brallis” och ”swingpjatt”. Vi som gillar språk älskar förstås sådana här påhitt.

Östergren är också bra på biroller. Ryssen Jeff och 16-åringen Alexandra är som tagna ur en bröderna Coen-film, och de bidrar med humor och hotfull atmosfär. Romanen blir också mot slutet en avancerad form av thriller, och däri ligger väl något av dess brist, att den tar i lite för mycket i sina försök att skildra svekfulla människors opålitlighet. Det fifflas en del, skildrat med en slags munter noir-känsla.

Förutom Coen kan replikföringen erinra om Ibsen, som ju Östergren översatt, en dramatiker som blir omnämnd lite här och där i texten. Alexandra jagas av en hund, en händelse som är hämtad från Ibsens Ett dockhem, och så visar det sig att hon går rakt från hunden in i en föreställning av pjäsen där hon själv får yttra den repliken, att hon alltså jagats av en hund. Dessutom finns en anspelning på Noras dockhemstillvaro i den kvinnojour som Anne-Marie (Ami) grundar.

Här finns precisa iakttagelser av mänskliga egenheter och tillkortakommanden. Det är skarpsynt och med utrymme för många dimensioner. Att vistas i den här romanen är ett behagligt äventyr, därför att Östergren så distinkt skriver fram den som en annan värld, och inte heller är intresserad av att hålla sig inom realismens råmärken. Någon gång riskerar skrönan att ta över, som i den påstådda gröna linnekostym huvudpersonen blir identifierad i. Han glider över och blir en sagofigur.

Östergren skriver som Ulf Lundell, fast ungefär dubbelt så bra. Twist innehåller rätt många trådar, men det hör till den goda berättarens egenskaper att inte trassla till dem. Inte för mycket åtminstone.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar