Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 nov. 2013

Se dig inte om


De bästa sidorna i Morrisseys nyligen utgivna Autobiography (Penguin Classics) är när han skriver om den rockmusik han lyssnade på som barn, i slutet av 60-talet. Han är helt närvarande i ögonblicket, och vi förstår exakt hur avgörande musik kan vara för den som har turen att finnas till exakt när den uppstår. Det är ett kärleksbrev till rockmusiken, och kärleken är alltid blind och alltid besatt.

I söndags dog Lou Reed, vilket fick mig att yttra några taklösa rader på twitter. Varken Velvet Underground eller Lou Reeds soloskivor har angått mig. Nu blev jag uppläxad, och skyndade mig att lyssna på några av skivorna.

De var ännu tråkigare än jag kunde föreställa mig. Vilket inte betyder att jag underkänner dess betydelse för andra människor. Men ett problem – som jag inbillar mig är större för rockmusik än för andra konstarter – är att det inte går att gå tillbaka, att det är dömt att misslyckas om du lyssnar på musik i arkeologiskt intresse.

”Don't look back”, som den kända dokumentären om Bob Dylan hette på 60-talet. Jag föddes samma år som Velvet Underground släppte sin första skiva, så när jag växte upp fanns det annat jag lyssnade på. Ett av mitt livs mest värdefulla ögonblick är exempelvis att jag hade förmånen att lyssna på Sex Pistols under den korta tid de var aktiva som band. Därför förstår jag exakt hur utmanande och subversiva de var, eftersom jag kan sätta in det i ett sammanhang – jag förstår vad de reagerade mot.

Det var möjligt för mig att gå de tio stegen från tv-programmet ”Nygammalt” till mitt pojkrum för att lyssna på ”Anarchy in the U.K.” som jag spelat in från radion, vägledd dit av en äldre kompis som berättade om sångaren Johnny Rottens gröna hår.

Musik som upplevs i den stund den tillkommer har större genomslagkraft på mig. Ingen av Bob Dylans 60-talslåtar betyder lika mycket för mig som Suedes singel ”Animal Nitrate” från 1992, eftersom jag kan återkalla i minnet hur det kändes att cykla hem i snöslasket från Burmans Musik med cd-singeln i jackans innerficka, närmast hjärtat. Den euforin är intakt i mig när jag nu plockar fram den från hyllan, blåser bort lite damm och lyssnar.

Går det då att nu efter så många år förstå The Smiths, Morrisseys gamla band, som för drygt tio år sedan av musiktidskriften NME kallades ”det mest inflytelserika bandet någonsin”. När jag var ung blev jag bara oengagerad när äldre pratade om hur viktiga The Beatles var. Den som inte var född när The Smiths splittrades 1987 kan omöjligen lyssna på dem nu utan att först röja väg genom alla omdömen, alla lovord, alla hyllningar.

Därför riskerar musiken att förminskas till att bekräfta saker. Du hör bara att det här har varit bra. Du förstår inte vilka drivkrafter som ligger bakom Morrisseys texter – du förstår inte varför han sjunger ”Hang the DJ” i låten ”Panic”, för du missar kontexten, att han reagerade på att radioprataren Steve Wright efter ett inslag om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl spelade en låt av Wham.

Men – i konsekvensens namn – betyder inte det här att jag också underkänner all annan konst, till exempel litteratur, där jag ju frossar i klassiker? Hur kan jag ens gilla Selma Lagerlöf?

På sätt och vis stämmer det ju, att så fort du tar del av något som är etablerat gör du det i vetskapen att det är sanktionerat. Ingen kan ha invändningar mot Nobelpristagare eller Augustpristagare. Försök läsa en bok av Alice Munro utan att först ögna igenom dussintals helgonförklaringar.

En tröst är att jag hellre läser böcker från 1867 än från 1967. Därför tippar jag att våra barnbarn kommer att få ut mer av Lou Reed än jag själv har fått, eftersom klassisk litteratur kan lära rockmusiken att åldras med värdighet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/11 2013)

16 kommentarer:

  1. Jag frågar mig om inte en dylik autenticitetsdiskurs ("Musik som upplevs i den stund den tillkommer har större genomslagkraft på mig.") omöjliggör en kritisk, reflekterande diskussion om konstverkets, i detta fall, rock- eller popmusikens estetiska och andra värden.

    Sven-Erik Klinkmann

    SvaraRadera
  2. Jo, det finns många betänkligheter, och idén är ju inte helt heltäckande ... Det går ju för mig att lyssna på en del äldre musik med behållning - ex Velvet Undergrounds första skiva är helt ok - men jag kan inte släppa tanken att jag hade fått ut mer av den om jag hade varit ca 15 när den släpptes ...

    SvaraRadera
  3. Följdfrågan blir då om den här autenticitetsdiskursen är förbehållen rockmusiken.Skrev en text om Timo Räisänens Lyckliga gatan där jag funderade kring detta. Det tycks nämligen gå ett dike mellan det som brukar kallas rock och det som går under beteckningen pop (även om det också läcker rejält mellan fälten). I rocken finns ett envist mimetiskt krav, alltså ett där artisten alltid förväntas med sitt liv kunna s a s inkassera frukterna av investeringarna i de känslo-aspekter musiken förmedlar. Ju närmare ”verkligheten” eller det autentiska nuet/dået desto bättre. Men popen, som jag tror Timo Räisänen här representerar, fungerar på ett annat sätt. Mer som filmskådespeleri eller opera. Man kan där gå in i en roll och artikulera en stämning utan att man egentligen behöver ha upplevt det man sjunger om ”i verkligheten”.

    Sven-Erik Klinkmann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Timo är kanske ett gränsfall, dvs att han har viss kredd som rockartist också. Men ingen skulle kalla Elvis för popartist, men han förmedlade ju sin egen vision av andras låtar. Ett annat exempel, Nick Cave, vars konsert jag var på igår i Sthlm, är i mina ögon den mest autentiska artisten, men han har gjort flera covers också, helt egna versioner, ex en version av gamla Stagger Lee, och har helt tagit över den. Se ex den här från i somras, http://www.youtube.com/watch?v=EjIfrhSQ8Pk
      (Han hade samma skjorta i går!)

      Men jag har tänkt en del på den här distinktionen - vad som är "äkta". Det är ofta något som uppstår i stunden, något som man som lyssnare accepterar. Cave är en väldigt teatralisk artist också, men det gör det bara ännu mer spännande.

      Radera
    2. @Sven-Erik Klinkmann Kan du posta (eller maila) en länk till det du skrev om Lyckliga gatan - jag kan inte finna den men det skulle intressera mig mycket

      Radera
  4. Jag håller helt med dig. Första gången jag såg Kate Bush, det måste ha varit 1978 eller 1979, ett inslag i ett julprogram – det kan jag aldrig glömma. Det är som att när jag lyssnar på henne finns den upplevelsen i bakgrunden. Eller Scritti Politti, första gången jag såg Wood Beez på Music Box (vi hade det först i landet i min förort, 4 timmar i loop, 16 timmar per dygn – mina föräldrar var galna för jag prickade in favoriterna de 4 timmarna, sen var jag tvungen att kolla 8:e timmen 12:e timmen 16:e timmen (om jag inte sov!), pappa fick migrän av Ratata. Han älskade tystnad. Det här blir långt så: du har rätt om läsning också. Jag läser äldre författare för språket, för att man "är i" ett annat medvetande. F ö kan jag bli lika exalterad av musik nu som då (ny!) vilket jag är tacksam för, upptäckandets glädje är intakt.

    SvaraRadera
  5. Jag googlade Music Box nu. Det står att det sändes 24 timmar men vi hade bara 16 timmar. Wikipedia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag lyssnar ju rätt mycket på s.k. ny musik fortfarande, och tycker att det är lika spännande. Ex Jenny Wilson, som ger mig exakt samma känsla som - tja, Kate Bush, som jag förstås också lyssnade på tidigt. Vem kan glömma att ha hört Wuthering Heights? Sen var det Hounds of Love som blev ett avgörande ögonblick, då var jag nog 17.

      Radera
  6. Varför skulle man inte kunna kalla Elvis popartist? I min avhandling om honom – Elvis Presley – den karnevalistiske kungen – är brytningarna mellan de olika – övervägande amerikanskt definierade – musikgenrerna ett av flera centrala element hos The King (obs: inte The King of Rock’n’Roll). Hur mycket har inte artister som Michel Jackson eller Madonna hämtat hos Elvis?

    Sven-Erik Klinkmann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, det är inte jag som skapat den här dikotomin, det är väl andra som tycker att pop står för något mindre autentiskt än rock. Miley Cyrus är popartist, Kurt Cobain är rockartist ... Fast jag använder dem nog lite slarvigt också. Beatles var väl bådadera, kan tyckas.

      Radera
  7. Med all respekt, men som 9-10-åring tror jag näppeligen att du hade förutsättningarna att förstå "exakt hur utmanande och subversiva" Sex Pistols var eller "vad de reagerade mot". För att begripa det måste man nog upplevt inte bara tonårens frustration och revoltanda utan förmodligen även det engelska klassamhället. Att vara "samtida" med musiken är nog en mer komplicerad historia än du tycks tro.

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja, en del kan vara en efterhandskonstruktion, men jag minns i alla fall att jag läste om dem i Expressen, att jag bokstavligen SÖG I MIG bilderna, visserligen svartvita, men det där med det gröna håret fastnade, liksom att jag hade sett att han spottade. Det gjorde de inte i Nygammalt!!

      Så, ja, nån form av primitiv identifikation var det ändå. Harold Bloom läste William Blake när han var 10: jag undrar hur mycket han förstod, i jämförelse med den vuxne HB. Klart att jag i efterhand har fyllt på - men också att förutsättningen fanns där, och att jag kanske inte ens hade brytt mig om Sex Pistols om det inte varit för den första kontakten.

      Radera
  8. Ja, de där ögonblicken i livet då man hör en låt som förändrar allt är som mirakel. Min senaste stora kärlek på det viset var Sufjan Stevens. "Illinois". Gav mig precis vad jag behövde just då, Ser fram emot att det ska hända igen.


    Ingela

    SvaraRadera
  9. Lovisa! "Wood Beez" var definitivt ett sådant ögonblick!

    Ingelaigen

    SvaraRadera
  10. Ingelaigen: ja! Ett nu som pågår än, ögonblickets verk!

    SvaraRadera
  11. Oj ... Sufjan Stevens hade jag nästan glömt, men han skulle ju göra en skiva för var och en av USA:s stater, men det verkar ha avstannat ... Tyckte han var väldigt ojämn, dock.

    SvaraRadera