Den makalöst
mångsidiga författaren Joyce Carol Oates rör sig mellan olika
genrer. Inte minst har hon på senare år återvänt till flera
romaner som har närmat sig skräck och gotik. Årets roman – det
vill säga, en av dem – är en storslagen återkomst till den
gotiska trilogin från början av 1980-talet, Bellefleur, A
Bloodsmoor Romance och Mysteries of Winterthurn.
The Accursed
är den välvalda titeln, och romanen behandlar en fiktiv förbannelse
som drabbar Princeton i början av 1900-talet. Skickligt väver Oates
in några människor från verkligheten – som den blivande
presidenten Woodrow Wilson och socialistförfattaren Upton Sinclair.
Det är också skickligt hur hon skriver både inifrån och utifrån
gotiken, att hon alltså skriver en ohämmad gotisk roman som
samtidigt är en analytisk metalitterär kommentar till genren.
Men hur ska det då
beskrivas? Tänk er att den välrenommerade författaren Joyce Carol
Oates enleveras av Lars von Trier, som med sitt infernaliska flin
dränker hennes berättelse i demonsex, vampyrer, kannibalism,
spöken, ondsinthet av så omfattande slag att själva Djävulen
måste vara med, liksom Sherlock Holmes, Conan Doyles skarspsinnige
fiktiva (?) figur. Det enda som The Accursed saknar är en räv
som väser ”Chaos reigns!” Vill du ha en melodrambägare som
flödar över är det här boken du har väntat på.
Mycket riktigt
handlar det om att tonårsbruden Annabel Slade enleveras mitt under
själva bröllopet, av den väsande demonen Axson Mayte, som ingen
riktigt kan beskriva. Det är kanske Oates syrliga beskrivning av hur
äktenskapet såg ut för hundra år sedan: kvinnan gifter sig med en
man som ersätts av ett monster. Han tar henne till the Bog Kingdom,
där hon efter en tid rymmer och hinner diktera dess fasor, inklusive
att hon föder någonting, innan hon dör. Men det är ju bara en del
av handlingen, eftersom Oates också berättar om den här
förbannelsen som drabbar den lilla staden, förleder dess invånare.
Oates öppnar en
liten lucka, låter oss titta in. Hon gör det med hjälp av sitt
språkrör historikern M.D. Van Dyck II, vars manuskript dateras till
1984. Det är en historiker av den osympatiska skolan, en uppblåst
sprätt – tänk en Dick Harrison som är snar att rycka in och
korrigera andras slutsatser och göra anspråk på tolkningsmonopol.
Han lånar friskt från det påhittade källmaterialet, citerar
rikligt ur brev, dagböcker och anteckningsböcker som tiden
förnämligt nog inte gjort sig kvitt, och trycker in några fotnoter
för att indikera autenticitet. Med sitt stillaborerande påminner
det om några av Oates mest ambitiösa böcker, som Blonde och
My Sister, My Love.
Om man gillar den
här knasiga men konsekvent genomförda romanen (som givetvis slutar
på sidan 666) eller inte är nog en fråga om smak, och det är
kanske jämförbart med opera, eller extrem hårdrock. Den som är
fast i gotikens träsk kan nog inte undgå att bli fascinerad av den
här skickliga intrigen, även om det är svårt att inte hålla med
Stephen Kings recension från NY Times, när han menar att boken är
för lång – det är en kreativ långrandighet, vill jag hävda.
För viktigare är
att det är spännande, bland annat för att vi kan lita på att vi
har att göra med en skoningslös författare. Hon hittar lönnfack i
sin berättelse, växlar spår, uppfinner nya gräsligheter hela
tiden (en utvecklingsstörd pojke förvandlas till sten, men hamnar i
dödsriket och återvänder till livet, till exempel). Det är som
att tänka sig John Updikes Häxorna i Eastwick, med
främlingen som introducerar samhället i djävulskap – men med
tillägget att Oates släpper det lekfulla och komiska och går rätt
in i vansinnet och det otyglade hemska. Därför finns i hennes
berättelse också den typen av psykologiska insikter som Updike
låter komedins musa dribbla bort. Hon skulle inte klara sig utan
denna intuition, som på något sätt är något annat än
intelligens.
I berättelsen läser
man Emily Dickinson från den tredje volymen som publicerades 1896.
Det är lite slarvigt av Dickinsonkännaren Oates att då inkludera
dikten ”Tell all the Truth but tell it slant”, då denna inte
publicerades förrän 1945. Det kan också vara enerverande när
utropstecknen som ska signalera dramatik blir ett för frekvent
inslag. Det är också tungt skrivet, med en kommatering som bromsar
förloppet, drar i syntaxen och hakar fast formuleringarna. Det kan
se ut så här:
Somewhere near this
hour, in the vast lecture hall in McCosh, on the Princeton University
campus, Professor Pearce van Dyck is interrupted in the midst of a
lecture on Kantian ethics, to turn aside from the lectern and cough
into a handkerchief; Professor van Dyck has been suffering from a
mysterious allergy, or infection of a lung, for several weeks,
intermittently; the malady does not appreciably worsen, yet it does
not go away; as some fifty undergraduate men star at him in a
fascinated sort of pity, Professor van Dyck coughs, coughs, coughs;
tears shimmer in his eyes, behind his wire-rimmed glasses, and
threaten to spill onto his cheeks as in desperation he tries to clear
his throat; tries to wrangle, out of the depths of his lungs, or his
sinuses, whatever vicious substance it is, that threatens to choke
him; until at last the young preceptor, who sits in the front row,
rises to his feet, to approach him in trepidation – ”Professor
van Dyck? May I help you?”
Djävulen kommer som
bekant i många skepnader: utöver den väsande Axson Mayte och hans
följe av ormar heter han också François D'Apthorp och osannolikt
nog Count English Rudolf Heinrich Gottsreich-Muller von Gneist. Oates
leker friskt med konventionerna, men hon gör det alltså betydligt
mer sammanbitet än Updike, och det finns uppenbar risk att
underskatta romanen för att den uppehåller sig vid något förfinade
människor ser ned på.
Utöver att vara en
gotisk skräckroman är The Accursed alltså ett försök att
visa på vilket fundament det moderna amerikanska samhället vilar
på. Idyllen invaderas av krafter från det fördolda, där de nya
vanorna kan te sig oskyldiga – kvinnorna börjar röka, männen
blir bortkollrade av erotiska begär. Stadsborna vilseleds av sina
fördomar; de är hispiga hypokondriker, kvästa kverulanter,
vidskepliga våp …
Men här finns även
som ett (av många) sidospår framväxten av suffragetterna och det
motstånd de mötte. För inte bara blir det uppenbart vad Upton
Sinclair har att göra i den här soppan – han bidrar med
klassperspektivet – utan kvinnorna blir offer för misogynin som är
en av de otäcka delarna av fundamentet. En annan är rasismen –
hela tiden i bakgrunden, men manifesterat i godtyckligheten när Ku
Klux Klan utför sina lynchningar. Men allt leder till ett hyckleri,
när Oates klär av samhället dess bigotteri och visar att
drivkraften är egoism. Det är också tydligt markerat att det är i
det fördolda saker sker. Då blir det mest bärkraftiga fundamentet
otrevlighet, manifesterat i invånarnas personlighetsförändringar –
men är det verkligen förändring vi ser när någon begår
onda gärningar? Oates resonerar övertygande kring människans
drifter, och även om Triers räv inte dyker upp med kaos-repliken
rör sig författaren kring kaos-tematiken, låter figurerna smaka
denna farliga ingrediens.
USA har vid detta
tillfälle tre monumentalt viktiga prosaförfattare, som var och en
bifogar sin otroligt viktiga bit för att vi ska förstå både det
amerikanska samhället och dess invånares mentalitet. Det är
förutom 75-åriga Oates den 76-årige Don DeLillo och den nyblivne
80-åringen Cormac McCarthy. Det påminner inte så lite om den
brittiska situationen för drygt tjugo år sedan, när Anthony Burgess,
Graham Greene och William Golding tornade upp sig som tre uråldriga
monument.
Den som skriver om
Joyce Carol Oates har ett par saker att ta ställning till: ska du
nämna att hon är väldigt produktiv, eller har detta sagts både av
dig och andra för många gånger? Bör du nämna Nobelpriset, eller
är det likadant med det, att det är något som har ältats
tillräckligt, och ska du tillägga att det förmodligen
produktiviteten som ligger henne i fatet, att någon som skrivit så
mycket omöjligt kan vara bra jämt? Eller bör du nämna att hon
verkar vara besatt av våld, något som också har påpekats, och är
det kanske detta – liksom att hon skriver romaner i den låga
genren gotik – som förhindrar Nobelpriset? Ständigt dessa frågor
…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar