Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

6 juli 2012

Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke, hans liv och diktning, Bengt Landgren


Rutinerade litteraturvetaren Bengt Landgren hann skriva sitt mastodontverk över Rilke, en omfattande biografi, innan han dog i januari i år. Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke, hans liv och diktning, utkom i slutet av förra året, och är den första biografin om den här viktiga figuren från modernismens begynnelse.

Landgren förlitar sig på främst tysk forskning, och ignorerar lite nonchalant att det faktiskt har skrivits en del om Rilke på svenska – bland annat den fina boken Några vändningar hos Rilke, av Arne Melberg. Men här saknas främst översättningar av alla de citat som texten innehåller: utdrag från brev och andra texter. Det är som om tiden stått stilla sedan 60-talet, för här står citat från tyska och franska i original. Observera dock att det är ett otyg även när engelska citat inte översätts, i andras böcker: för det försvårar läsningen med den här mängden citat, ibland flera stycken i samma mening.

René Karl Wilhelm Johann Josef Maria Rilke föddes 4 december 1875, alltså med sex stycken förnamn (anteckna!). Två av dessa var flicknamn, för att föräldrarna ville påminna sig själva om en död äldre syster till René, som han hette upp till tjugoårsåldern, innan han tog sig namnet Rainer.

Barndomen var särdeles olycklig. Åtminstone om vi ska tro Rilke själv, och det ska vi nog inte – åtskilliga gånger påpekar Landgren hur han i brev gärna överdrev för att väcka sympatier hos andra. Är det inte så med allas barndom? Vi överdriver åt vardera hållet. Nu blir upprepningarna något av det jag mest kommer att minnas med den här boken, att den kunde ha varit tunnare också av den anledningen; om något kan sägas är det säkrast att göra det två gånger – minst – verkar Landgren resonera, och har skrivit fristående essäer där biografin växlas med dikttolkningar.

Även om Landgrens bok är välkommen är den lite jobbig att läsa. Den har helt klart flera intressanta saker att säga om Rilkes dikter, för Landgren är en noggrann och samvetsgrann läsare, för att inte säga närsynt, men när det handlar om livet blir det mindre spännande. Jag förstår inte riktigt vart Landgren vill komma, exempelvis när han ska bevisa att Rilke inte var bög: ”något som effektfullt dementeras av Rilkes ovanligt tydliga heterosexuella beteendemönster”. Jag hittar ungefär fem tvivelaktiga formuleringar enbart i den meningen.

Däremot är det alltså intressant att följa resonemanget kring Prag – i folkmun är väl annars Kafka ”mannen från Prag”, medan Rilke är mer rastlös äventyrare, som flydde hemstaden för långvariga vistelser i Paris, i Tyskland, i Schweiz, och rentav inbjöds han av Ellen Key till en vända i Skåne och Göteborg i några månader – en sejour som fått ett eget lite för långt kapitel här. Att växa upp i Prag innebar för Rilke likväl som för Kafka ett dubbelt främlingskap.

Språket i boken är mestadels tungt och orörligt, och Landgren verkar inte ha bestämt sig, för ibland lägger han in buspojkens jargong i den anemiska akademikerprosan. Värre är det väl med inkonsekvenserna i resonemanget, som när Rilke beröms för originalitet ”vem annan än Rilke skulle ...” följt av en jämförelse med de engelska metafysikerna.

Bilden av människan Rilke förblir gåtfull: redan Thomas Mann kallade honom för snobb, och onekligen är det något skumt med att hans trots ständig pengabrist unnade sig första klass-resor och flotta hotell, liksom att han frotterade sig med rika smaklösa mecenater samtidigt som han vurmade för arbetarklassen. I breven är han mer ogarderad – men vi ska påminna oss (Landgren undviker sällan ett tillfälle att påpeka detta) att han då ändå höll på med avancerad manipulation.

Rilke var helt klart en kameleont som anpassade sig efter situation och omgivning. Som författare är han ju utpräglat modernistisk, men som människa väldigt traditionell och med ålderdomliga ideal – något som också gör honom till en spännande gestalt, en övervintrad romantiker, med mer gemensamt med Hölderlin än sina samtida poetkolleger.

Någon komplett bok är det förstås inte, hur omfattande den än är och känns. Exempelvis funderar jag på varför Landgren aldrig nämner att Rilke på 10-talet översatte sonetter av franska renässanspoeten Louise Labé. Är det för att hon inte enbart är kvinna, alltså, som de andra kvinnor som nämns i boken, nästan uteslutande älskarinnor och välgörarinnor? I förlagets verkförteckning nämns att Landgren skrivit mängder av böcker om framstående litteratörer – tio manliga namn nämns där. I stället för Labé nämner Landgren att Rilke översatte den långt mindre (er)kända Jacopo Vincenzo Foscarinis sonetter. Vi får också veta att Rilke översatte en mängd andra poeter, däribland enskilda dikter av Leopardi, och rentav en av Fröding.

Labé betydde mycket för Rilke, som senare skulle skriva 1900-talets mest erkända sonetter – Sonetterna till Orpheus. Men också för det djärva bildspråket i hennes dikter, och den starka känslan. En av förtjänsterna med Landgrens bok är att han betonar Rilkes närapå extatiska upplevelse av konstverk, efter att ha arbetat för skulptören Rodin och studerat målningar av Cezanne – något som på tidigt 1900-tal resulterade i hans ting-dikter, som den kända ”Pantern”.

Tack vare Ellen Key blev Rilke tidigt, redan 1904, introducerad på svenska, genom en essä i Ord & Bild. Intresset är bevarat, med nya översättningar på 2000-talet av både Sonetterna till Orpheus och Duinoelegierna. Och intresse finns också på andra håll: för tre år sedan tatuerade Lady Gaga in några rader från Rilkes Brev till en ung poet:
Prüfen Sie, ob er in der tiefsten Stelle Ihres Herzens seine Wurzeln ausstreckt, gestehen Sie sich ein, ob Sie sterben müßten, wenn es Ihnen versagt würde zu schreiben. Dieses vor allem: Fragen Sie sich in der stillsten Stunde Ihrer Nacht: Muss ich schreiben?”

8 kommentarer:

  1. Jag vore tacksam om du kunde förklara den här meningen för mig: "Det är som om tiden stått stilla sedan 60-talet, för här står citat från tyska och franska i original. Observera dock att det är ett otyg även när engelska citat inte översätts, i andras böcker: för det försvårar läsningen med den här mängden citat"

    Innan jag kommenterar detta skulle jag vilja vara säker på att jag förstått innebörden riktigt. Speciellt undrar jag vad referensen till "60-talet" syftar på.

    SvaraRadera
  2. Jag menar nog bara att på 60-talet förväntades läsaren behärska tyska och franska, så läser man en bok från den tiden är citat från dessa språk oöversatta.

    Problemet med boken är väl att man måste kunna så pass mycket tyska att man lätt kan ta sig igenom någon Rilkebiografi på tyska lika gärna. Annars borde väl poängen ha varit att skriva för svenska läsare, som inte alla kan tyska.

    Otyget med citat är annars att det försvårar läsningen, om de är så här frekventa. Jag läser ju många skoluppsatser, bl a sådana där citat är obligatoriska. Det är jobbigt nog med citat på svenska, då de är ett inslag i texten som sticker ut, även om eleverna generellt är hyfsat bra på citatteknik (nu talar jag om externa uppsatser: PB-eleverna är givetvis mycket skickligare på citatteknik!). Alltså, att de bromsar upp läsningen.

    Så även med citat på engelska, tycker jag nog, även om jag är medveten om att jag då och då citerar på engelska i mina texter här på bloggen. Men då gör jag det för att jag har läst en bok på engelska, och jag ids inte översätta, kanske, även om jag har gjort det ibland. Nä, men jag tänker ungefär så här: om jag läser en bok på engelska och skriver om den, då kan ju den som läser den texten själv avgöra om hen vill göra sig omaket att beställa den och läsa den, på engelska. Den som vill det kan i så fall engelska.

    SvaraRadera
  3. Tack för ditt klarläggande svar. Emellertid avstår jag från att kommentera eftersom det skulle bli alltför provokativt och missa kärnpunkten i ditt inlägg som väl gäller Rilkes liv och gärning. Sedan "60-talet" har jag bara bott i Sverige under en begränsad tid och har egentligen missat mycket av vad som skett i landet. Jag blir emellertid faktiskt ledsen när jag läser att man då kunde förutsätta att läsarna förstod tyska och franska och det kan man tydligen inte nu. Vad är det för utveckling?

    Måste man skriva för "alla" läsare? Kan man inte ställa krav på läsekretsen (speciellt om den består av folk som är intresserade av Rainer Maria Rilke!)

    Nu har jag ju inte sett boken men jag föreställer mig att det varit bättre att ge citaten på originalspråket ("även" engelska...) och ge översättningar i ett speciellt appendix.

    Nu skall jag inte följa det här sidospåret längre. Jag bara konstaterar att den minsta gemensamma nämnarens överhöghet blir allt mer självklar och att problem -i det här fallet bristande språkkunskaper- löses genom att definiera bort dem som problem (jmf rån och cykelstölder...)

    Hoppas att du inte tar illa upp för dessa reflektioner från en person som inte lyckats anpassa sig.

    SvaraRadera
  4. Jag tar inte alls illa upp! Tvärtom!
    Tja, jag är nog inte ensam om att tycka att det är lite synd att boken inte översätter citaten, men jag hävdar delvis alltså att det beror på att man störs i läsningen, att det försämrar flytet.

    Nä, man ska ju inte skriva för "alla". Jag tycker generellt att många ställer för låga krav, att jag som läsare känner mig förolämpad.

    Men eftersom det har kommit så fina översättningar av Rilke på senare tid, av både Duinoelegierna och Sonetterna till Orpheus, borde det finnas förutsättningar för många läsare som inte klarar tyskan. Det kan man tycka vad man vill om, men tyskan är ju inte lika stor som exempelvis spanskan i skolan, för att inte tala om engelskan. Därför, bland annat, tycker jag att citaten kunde översättas - speciellt långa brevcitat. Diktcitat är i några enstaka fall översatta, men oftast inte (i Landgrens bok, alltså).

    SvaraRadera
  5. Tack för intressant text. Men en sak: det här är inte den första biografin över Rilke, möjligen den första som är skriven på svenska, men både på tyska och engelska finns ett antal levnadsteckningar. Om nu Landgren fann det för gott att skriva ytterligare en, och just på svenska, är det ju som du skriver märkligt att han inte nämner Melbergs bok.

    SvaraRadera
  6. Tack själv, och ja, jag menade förstås att det var den första biografin på SVENSKA (ungefär som när Torsten Ekbom skrev den första på SVENSKA om Kafka, när jag skrev den första på SVENSKA om Woolf, och så vidare). Jag trodde att det stod så, jag blev konfunderad, glömde väl bort det!

    Ja, just Melbergs bok minns jag som riktigt bra. Men det var ju ingen biografi, visserligen.

    SvaraRadera
  7. Sålunda talade kulturgnomen...

    SvaraRadera