Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

23 apr. 2012

Undantagen, Mats Kolmisoppi


Genom att förvränga världen mot det mer udda lyckas Mats Kolmisoppi göra den en smula mer begriplig. Hans noveller är oslagbart angelägen läsning, för den som vågar skåda några av våra mest akuta samhällsproblem i vitögat. 

Svenska författare borde generellt bli lite mer kufiska och fantasifulla. En av litteraturens uppgifter borde vara att förbereda oss bättre för tillvarons konstigheter. Undantagen heter den egensinnige Mats Kolmisoppis fjärde bok, där han fortsätter muta in sitt eget område inom svensk litteratur. I de tolv novellerna undersöker han ämnen som ondska, förakt, äckel, missnöje, vantrivsel – och gör det med nyfiken blick och med högst oförutsägbart resultat.
 
Titeln kan lika gärna avläsas som ”avvikelserna”: i centrum är det människor som hamnat lite vid utkanten, dumpats där av hårda yttre omständigheter. Här handlar det alltså om det som finns utanför normen, det som har blivit en av litteraturens mest angelägna sysslor, att intressera sig för det som inte ryms inom det vi kallar för ”normalt”.

Kolmisopppi skruvar till verkligheten en smula, och utvinner en egen slags realism. Novellerna utspelar sig i något vi kan kalla för ”Sverige”. En parodierad värld, där han får in flera politiska poänger, i skildringar som ångar av undertryckt ilska.

Det som gör just de här novellerna lite mer speciella än många andra (svenska) noveller jag har läst är att Kolmisoppi undviker de lättköpta igenkänningspoängerna. Han smyger in en del oro i det roliga, när han rannsakar den svenska självgodheten. Tonen går från det raljanta till det bittra, men där bitterheten annars avslöjar att kritiken tappat sin sans, blir Kolmisoppis indignanta fokus bibehållet. Det här är samtidsbetraktelser som inte siktar mot det mysiga, det småfinurliga och charmiga.

Han uppfinner en ny stil till varje novell: något som lätt kan uppfattas som ett maner, en irriterande pose. Men det blir uppfriskande att läsa dessa noveller, även när ens förväntningar ställs på ända, eller kanske speciellt just då.

Även i några av sina tidigare böcker, senast den skumma romanen Bryssel, har Kolmisoppi intresserat sig för människor som håller på att gå sönder. Han gör det på ett övertygande sätt. Kanske allra mest här i novellen ”Att utplåna ondskan”, där en monologisk röst sakta rör sig mot en allt mer obehaglig avslutning.

Där ifrågasätts vår självklara rätt att vältra oss i egoism, lyxresor, plundring av jordens resurser. Berättarjagets oresonliga kritik av individens ansvar ter sig absurd och överdriven, för oss som fortsätter hävda att ”ingen människa är en ö”. Sanningen, säger novellen, är att vi skiter i andra människor.

I denna minnesvärda novell lyfter Mats Kolmisoppi fram en av våra mest nedtystade frågor. Det är en skräcknovell vars ofrånkomliga slut faktiskt gör mig livrädd, när jag får den där nödvändiga påminnelsen om vad vi ska ha litteraturen till – nämligen just till att behandla samhällsfrågor, utan ideologiska förtecken.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2012.)

5 kommentarer:

  1. Jag är helt enig. Mats Kolmisoppi har sedan debuten hört till de verkliga plusvarianterna i samtidslitteraturen. / Stewe

    SvaraRadera
  2. Intressant tips, jag får försöka komma ihåg honom (Utsätter jag mig för destruktiv exponering genom att avslöja att jag ännu inte läst Kolmisoppi? Strunt samma i så fall!)

    Intressant, även hur vi läser olika. Donnes ord betyder för mig en dubbelriktad – eller om det begränsas redan där, antagligen 7-miljardersriktad – påverkan som ligger långt bortom vår egen påverkningsmöjlighet. Sakernas tillstånd ruckas inte av åsikter (eller, jo, fast obetydligt). Så, att vi skiter i folk betyder ingenting - de fortsätter oavlåtet påverka oss, i och för sig på ett annat sätt, men likväl påverkande.

    Och sen ... tycker jag det eviga ältandet om den mänskliga egoismen börjar bli uttjatad. Från början var det säkert uppfriskande att bli tillslagen i ansiktet (för den masochistiske i alla fall), men numer tycks det snarast som om man instämmer i en kör som utgörs av en grupp man önskar tillhöra. Ett tanklöst handlande, utan att ifrågasätta rådande konsensus. Därför gör det mig lite extra besviken när kolmisoppi sjunger med, eftersom han tidigare framstod som en egensinnig, lite bångstyrig person.

    Jag vill i alla fall tro att det är som det skrevs i ett nummer av hjärnstorm: människan är reciprokal. (jag tror att artikeln hette just den reciprokala människan).

    Att vi som människor sedan gör en hel del egoistiska saker handlar nog om att de saker som är egoistiska är egoistiska på ett sånt plan att egoismen blir så abstrakt att den inte effektivt kan processas av oss. Tillexempel kan det vara svårt att på riktigt föreställa sig de långtgående konsekvenserna av nu gällande konsumtionsvanor, även om man nu repeterar statistiken för sig själv, och kan den utantill så är det något annat än att faktiskt förstå vad det kommer leda till. Så vår egoism är i egentlig mening vår dumhet. Och de val där vi förstår valens innebörd, handlar vi reciprokalt. Sådan är min föreställning om människan, och visst även jag sjunger med i en kör. Men att undvika något bara på grund av att det råkar sammanfalla med konsensus är att i lika hög utsträckning låta sig påverkas av den. Och visst, jag förnekar inte möjligheten att även Kolmisoppi tänkt så. Men, även om jag tycker att den egoistiska människan är en felaktig människosyn så var det faktiskt innebörden av donnes ord som jag tänkte kommentera.

    Och, jag skäms, för att jag även i denna kommentar går till angrepp. Det är bara det att när jag håller med dig känns det tautologiskt att säga det. Så du får samtidigt läsa den här kommentaren som en hyllning till alla dina okommenterade inlägg :)

    SvaraRadera
  3. Ja, förvisso är Kolmisoppi bra - och mer än efterlängtad.
    Jag har tjuvkikat en del på några olika recensioner i dag, och det verkar råda samstämmighet: det här är mörkt, bittert, och bra. Nu tycker jag ju också att han gör det på sitt helt egna sätt, när han kritiserar, att han inte faller in i den förväntade mallen: hans kritik av Sverige är något helt annat än det Vallgren sysslade med i Bachmann-broschyren.
    Det reciprokala är en fin tanke - Nina Björk hade en fin utläggning om detta i en föreläsning jag hörde för ett par år sedan, efter att hon utkommit med sin bok om Mill, etc.

    Sedan - det där om att ha läst eller att inte ha läst - Kolmisoppi är ju ingen som exponeras jätteflitigt i pressen. Det finns ju mycket man "behöver" eller "ska" läsa - själv våndas jag över att inte ha läst - eh, en och annan svensk samtida författare!

    SvaraRadera
  4. Jag är inte riktigt lika förtjust som du i novellsamlingen. Så här lyder slutet på min recension, publicerad häromdagen i Västerbottens-Kuriren:

    "De är ute efter mig. De vill hämnas en oförrätt. De vill inte ta mig av daga. Men de vill straffa".
    Med dessa fyra korta meningar i staccato inleds alltså den första novellen i samlingen. Titeln är Bekännaren. Denne förvirrat olycklige och svamlande bekännare avslöjar i en Kafkaartad berättelse hemligheter om sina föräldrar för några arbetskamrater som har kommit för att plåga honom. Kanske plågar de bekännaren som straff för att han tidigare har talat bredvid mun. Men det är inte helt klart. (Det är sällan något som är helt klart i Mats Kolmisoppis fiktiva värld.)

    Jagberättaren här påminner inte bara om mannen i Processen. Det går inte att låta bli att också associera till den resignerade Mersault i Albert Camus absurda och ordflödande ungdomsverk Främlingen.

    Novellen Gökungen, som har ett du-tilltal till en ideal läsare, är en apologisk metaberättelse om Mats Kolmisoppis författarskap. Den skiljer sig därmed markant från de övriga novellerna i samlingen i vilka författaren går in i olika manliga och kvinnliga roller (eller kanske i olika delar av sitt jag).

    I novellen Att svälja ilskan möter läsaren en frustrerad bilist, i Fostran en mammaledig ensamstående lokalvårdare, i Föda en frustrerad hemmapappa med fyra barn som alltid ska ha mat, mat, mat.

    Platsen i novellerna är Malmö och andra svenska orter. Tiden är nutid. Samtidmarkörerna är frekventa: kvalitetsserier från HBO, blogginlägg på Copyriot, snuff movies, patriarkala strukturer .

    Tonläget i berättelserna är skruvat, desperat, uppgivet.
    Ibland blir jag trött på all denna Kolmisoppiska text som aldrig låtsas vara annat än text, vilket inte hindrar att den ofta bränner.

    Jag hade gärna velat att den novell som mest angår mig hade fått vara längre – få växa till en roman – och att den hade varit mindre sluten. Jag talar om novellen Fiktionsautomat som handlar om en man som nog mycket liknar Mats Kolmisoppi. Den är vacker, den novellen.

    De inledande meningarna till varje novell är ofta gastkramande, inte sällan är de också stilistiska mästerverk. Jag anar till exempel att den har knådats länge, den mening som inleder novellen Mjölka.
    Så här lyder den: "Min syster är död och det luktar bränd mjölk i lägenheten".

    I en egen anteckningsbok skriver jag av några meningar från Fiktionsautomat. De handlar om varför ironierna hela tiden tvingar sig på författaren: "De är nödvändiga. De måste finnas där. Liksom anekdoterna och utvikningarna".

    Och litet längre fram i texten: "Det finns värre saker än att manipulera. Det har jag inte tidigare förstått.
    Att ta konsekvenserna av den insikten!".

    Jag låter mig gärna som läsare manipuleras av Mats Kolmisoppis vilsna gestalter och av författarens salta och effektiva stilkonst.

    Vad saknar jag då? Vad vill jag få möta i nästa verk av Mats Kolmisoppi?

    Författarens mod vill jag möta. Mod att pejla djupet.

    lena kjersén edman

    SvaraRadera
  5. Mm, jag hittade den recensionen på vk:s hemsida. Men det var en nyanserad recension ändå! Svårt att avgöra om min förtjusning egentligen bottnar i ett missnöje med hur andra svenska författare skriver - om vi nu ska generalisera. Jag råkade säga något dumt på lunchen idag, ungefär: "Om man ska läsa något bra måste man söka sig utanför landets gränser". Men det menar jag ju: när jag läser franska eller tyska böcker, ex, slås jag av att de är mycket mer ambitiösa och intelligenta än svenska, som verkar nöja sig med det lilla.

    SvaraRadera