Den vita boken, Han Kang, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Natur & Kultur

Han Kang har blivit ett världsnamn, främst i kraft av den kusliga dokumentärromanen om massakern i Kangwju 1980, Levande och döda, och den besynnerliga spökromanen Vegetarianen. Båda var översatta från engelska, något som nu åtgärdas när Hans senaste bok Den vita boken utkommer i direktöversättning från koreanskan, av Anders Karlsson och Okkyoung Park, som tillsammans översatt några koreanska författare åt Tranan, som Yi Munuol. Typiskt nog läste jag The White Book på engelska, då jag inbillade mig att Natur & Kultur skulle fortsätta välja de engelska utgåvorna.

Vi har lärt oss att sorgen är svart, något Han turnerar med att ge den en vit anstrykning. Vackert och träffande är den svenska boken inlindad i vävtapet, som liknar ett bandage kring såret, och just lindor och gasväv är några av de begrepp som kopplas till den vita färgen. Några andra: ljus, snö, fåglar, sockerbitar, piller, hår, fjärilar.

Saker som kopplas till det vita är också migränen, något Han drabbades av som barn. Som utgångspunkt rör det vad som utgör en människas liv.  I hennes fall är det den döda äldre systern, som bara levde i två timmar. Ur detta hyperkorta öde spekulerar Han, väver en historia, och ser sitt eget liv speglas i den dödes. Hur hade hennes eget liv tett sig om systern klarat sig: rent krasst hade det betytt att hon själv inte hade existerat, inte minst därför att föräldrarna året därpå får ytterligare ett dödfött barn. Slumpen avgör om vi ska finnas eller inte. Han lever sig in i historien, föreställer sig pappan gå ut med en spade, medan mamman klämmer ur sig den sista mjölken, först gul, sedan vit …

Traditionellt har vitt och ljust räknats som positiva inslag, i kontrast till mörkrets otäcka inverkan. Upplysning och förnuft som representanter för det goda, det svarta som ångest och mörkrens makter. När Han tar sig an det vita övergår prosan ibland i poesins densitet, i en mellanformernas litteratur, där snön faller lika tätt som orden:

                      när mannen som hopplöst kollapsat på gatan

                      och häver sig upp med frusna händer

                      inser vilket bortkastat liv han levt,

                      när han inser att han, för fan, inte vill gå tillbaka

                      till den förbannade ensamheten bakom hemmets väggar,

                      när han tänker,

                      vad är det här, vad är det egentligen,

                      den vita snö som faller så skoningslöst?

                     

Det är en text som rör sig mellan att vara stum och att vara vibrerande, och det är inte förrän boken är utläst som det utkristalliserar sig ett syfte, eller ett mål med hennes projekt. Det kan te sig banalt eller förenklat, men det är ändå värt att ta sig dit, när det handlar om den utmätta tiden – för oss, för författaren själv.

För en författare är relationen till det vita mer laddad än för andra; man behöver bara gå till Melvilles Moby-Dick för att klargöra det, hur den vita färgen kan ses som den yttersta skräcken för ett horror vacui som måste fyllas med svarta ord.  

Som poetisk undersökning liknar det lite Maggie Nelssons associativa Blå (Bluets), som kom på svenska 2017. Eller varför inte jj:s låt ”All white everything from my face to my wings / All white everything from my nose to my sins”. Eller varför inte Anna Kavans symboltyngda utforskande av det vita i romanen Is? 

Som bok blir Den vita boken inte lika omedelbart ingripande i ens liv som För levande eller döda eller i närheten lika förbryllande suggestivt som Vegetarianen. Det är ändå en ovanlig bok – rättfram, ogarderad, insiktsfull, skriven av någon som inte lärt sig vikten att vara på sin vakt. Det blir då en unik bok, som är så komprimerad att den kan läsas i en sittning, och sedan fortsätta sin verkan, så som endast bra böcker gör.

Så jävla trött. Om kvinnors känslomässiga arbete - och vägen till förändring, Gemma Hartley, översättning Hillevi Jonsson, Natur & Kultur

Vägen till en dålig relation är stensatt med dåliga ursäkter. Sådana som förekommer i raljanta beskrivningar om män som ska ”hjälpa till” i hushållsarbete och är så usla att kvinnan hellre gör det själv. Gemma Hartley skrev i september 2017 en artikel i Harper’s Bazaar, och har nu gjort som man brukar när man får en viral succé: bankat ut det till en maffig bok, som heter Så jävla trött. Om kvinnors känslomässiga arbete – och vägen till förändring. 

Jag läser den under sommaren, en förhandskopia som ej är korrekturläst (därför hoppas jag att en del fadäser snyggas till, som ”stadsminister” och ständiga formuleringar av typen ”fråga frågor”). Det är lätt att himla med ögonen åt denna mycket amerikanska skildring, som när själva utgångspunkten är en situation som uppstod när Hartley till en morsdag vill ha i present att en städfirma städar badrummet.

Eller hennes utbrott när han efter att ha lovat att ta hand om huset en förmiddag lämnar det i kaotiskt skick för att åka ut och motionscykla. Det är tydligt att detta beteende har ett mönster – det kan annars röra sig om tv-spel eller esoteriska aktiviteter i deras mancave. Vad Hartley då menar med ”känslomässigt arbete” är förstås det oavlönade otacksamma slitet – dels att plocka undan saker som är i vägen, dels att planera övergripande saker, komma ihåg födelsedagar, organisera besök och presenter …

Enligt Hartley är frieriet mannens sista känslomässiga investering: efteråt kan han tillbringa hela relationen med att skörda lagrarna. Skamset måste hon ljuga om sin egen mans frieri, som inte uppfyllde de romantiska kriterierna hon hade ställt upp. Sedan får de i rask följd tre barn, något som förstås inte underlättar för henne. Kanske problemet är att hon helt enkelt är för bra på att organisera? Hon dömer ut mannens alla försök, allt från att köpa presenter på rätt sätt, ställa in disken på rätt sätt, torka köksluckorna på rätt sätt – ja, detta ”på rätt sätt” har ju blivit hennes fälla. Hur viktigt kan det vara?

Hon tvekar inte att hänga ut mannen, Rob, som man ibland kan tycka synd om. Skilsmässan är något som rätt ofta hänger i luften i den här boken, kunde man säga. Samtidigt finns det en bitterhet över hela hennes framställning, något som inte är till hennes fördel. När hon trumpet konstaterar att män gärna vill splitta notan på dejter – tills nyligen helt otänkbart i USA, förstår man – föreslår de detta med vissheten att de har satt i sig 80% av maten, och den favoritrestaurang de föreslår heter uteslutande Hooters. Alltså, verkligen?    

Det vore lätt att be Gemma Hartley att sänka sina krav, med tanke på hennes orubbliga villkor att saker måste ske på ett visst sätt för att hon ska bli nöjd. Samtidigt verkar ju hennes man ibland vara helt dum i huvudet. Eftersom det här är en bok och inte en tidningsartikel förekommer, som alltid i sådana här fall, tre saker: förenklingar, självklarheter, samt upprepningar.

Så hon måste gång på gång upplysa oss att Rob minsann är bättre än så gott som alla andra män i hennes bekantskapskrets. Något som tydliggörs när de får barn, som hon med en kanske omedvetet skarp formulering illustrerar: ”Han bytte blöja när jag bad honom.” Jag vet inte heller hur många gånger hon behöver informera oss att hon svarar på jobbmejl, att hon viker tvätt, koordinerar högtider, och ger sig själv beröm för sitt mästerskap i organiseringsförmåga … men att hon lika ofta måste påpeka att hon minsann inte är något kontrollfreak. Syster, du lever i förnekelse, vill jag då anmärka.

För de problem hon upplever kunde till stor del lösas om hon gav efter på sitt kontrollbehov. Hon erkänner i viss mån, men trasslar in sig i lönlösa försvar, som inte gör någon klok på varför hon har behov att tvätta och dammsuga så ofta. Tyvärr tar hon inte upp den stress och risk för utbrändhet som drabbar cirka 100% av alla kvinnor med kontrollbehov. Visst, här borde jag som man bara hålla käften, jag är medveten om det: samhället lägger större ansvar och skuld på en kvinna som inte har ett fläckfritt hem, men i så fall borde vi verkligen arbeta för att ta bort detta stigma – man kunde börja med att sluta lyfta fram förebilder i detta område, influencers som hyllas för sin uppvisade perfektion.

Sanningen är ju att kvinnor alltid fått och får agera som dämpare av det manliga beteendet. I skolan, som assistent åt läraren för att hantera busiga grabbar, i relationer, som stöttande figur för att hålla mannen lugn, på arbetsplatser, med ständiga leenden och ovillighet att ta plats för att inte uppfattas som maktlysten, otrevlig eller sur. Till Hartleys försvar tar hon också upp icke-heteronormativa relationer, men tycker inte att det ser mycket bättre ut där, om än bevisföringen blir lite väl anekdotisk. Kraven på män är lägre, minst sagt, och receptet här lyder att kompromissa mer, något som nog är lättare sagt än gjort för båda könen.

Hartleys bok är nog knappast bättre eller sämre än andra böcker i genren (alltså, populärkulturella handböcker, eller debattböcker i ämnen där svaret är givet på förhand). Den är, på typiskt amerikanskt maner, rappt skriven, ibland fyndig, ibland lite väl fyrkantig. Till syvende og sidst handlar det för henne om att bli sedd – så enkelt kunde knuten alltså ha lösts, av hennes träbock till karl. Hon vill att han ska ta initiativ. Gissa om framställningen har ett rosaskimrande slut. 

I USA verkar hela denna diskussion vara relativt ny, med tanke på det genomslag Hartley fått med artikeln och boken, medan Sverige redan luftat ämnet – som mest kanske 2008, med Gunilla Bergenstens bok Familjens projektledare säger upp sig kom ut. I Hartleys fall borde visserligen ”projektledare” bytas ut mot ”överbefälhavare” eller ”führer”. Det är säkert på sin plats alltså med denna diskussion i USA, men i Sverige? Nåja – svenska mansbebisar finns det ju gott om, som man kan upptäcka på instagramkontot med dylikt namn - man kan också läsa den nyutkomna antologin Vem bryr sig?, utgiven av Systerkonspirationen. Flera av historierna där exponerar en självupptagen dumhet, och visar att även om fler kvinnor kommer att läsa Hartleys bok på svenska, borde fler män göra det.  

Friktion, Anna Hallberg, Nirstedt/Litteratur

Den utkom 2001, Anna Hallbergs debut som poet, boken Friktion. Nu ingår den i förlaget Nirstedt/Litteraturs nya poesibibliotek, en serie med klassiska svenska diktsamlingar. Det är raskt marscherat av denna lilla bok, som var så diminutiv när den utkom i Bonniers serie med häften, ”Ny lyrik”.

Det var, och är fortfarande, en diktsamling som är både tjusig och skarp. Det skarpa förstärks av hur orden gynnar hårda konsonanter, klusilerna b, d, k, g, p, t. Därmed bildas en effekt där det är som att äta pop rocks, det kolsyrade godiset som exploderade i munnen och som var så populärt en gång i min barndom innan det kom rykten att någon hade dött av det. Dikter dör man väl inte av, åtminstone behöver de inte förbjudas, såsom skedde med godiset under en tid …

Ljudens betydelsebärande funktion förstärks även av några tjusiga assonanser, som i en av dikterna i den tredje sektionen, ”sex. silver / klingande tingeling / flingor av granitens viskskrik / metallisk vind spritkristall / flyktigt aluminiumfraser”. Genom hela boken löper en glädje inför orden och deras läten, de ljud som framkallas, och glidningarna i betydelse. Något som förstås bäst kommer till sin rätt vid högläsning.

Inte så konstigt att Hallbergs dikt genast associerades med den språkmaterialism som äntrade den svenska litteraturscenen ungefär samtidigt, med lanseringen av OEI 1999. Gunnar D Hansson påminner om detta i sitt personliga förord, som också gör kopplingar till 60-talets konkretism. Hansson menar också att Hallbergs debut är både lätt och svår. Så kan man väl säga om mycket, tänker jag, men hejdar mig: är det inte bara inför det riktigt bra man känner så?

En redaktionell ändring är att den punkt som i debutboken skilde mellan de olika avsnitten har ersatts av det snedstreck som förlaget har gjort till sitt signum. Det ändrar kanske något av betydelsen. Boken består av åtta avdelningar med nio till tio dikter i dem, samt en epilog med en avskild dikt. Det blir 74 stycken totalt, och alla med en glosa som utgångspunkt, spridda ord som synbart saknar koppling, även om det går att hitta flera associationer till exempelvis teknologi.  

Indirekt tas olika ämnen upp: religion, ekonomi, kritik, matematik. Det blir temperamentstyrd dikt, som i korta uthuggna fraser ger världen stadga och inramning. Eftersom världen är instabil, osäker och opålitlig behövs denna diktens starka struktur. Ja, de egensinniga bearbetningarna av orden bär, och genom den tekniken låter Hallberg det bli tydligt att det finns en närhet i ords relationer, hur allt kan övergå i något annat. Ett ganska typiskt exempel på det finns i en av dikterna i den andra delen:

                      två. strapatser.

                     

                      sprudlande upptåg

                      skjutande sprut av raketer

                      tryckkammaren slungar sprängda atomer

                      till

                      fnitter flisor

                      konfetti –

                      singlande ansikten

                               flingor av ord

                                        kastas och kastas

                      och kastas

Varför är då Friktion så bra, och varför föräras den en position i ett bibliotek med svenska klassiska diktsamlingar? Till att börja med är det en ovanlig debut, i så måtto att den inte är blyg eller försiktig, eller hela tiden på sin vakt. Få debutanter vågar vara så här fria och lekfulla, för att inte säga orädda och ogarderade. Eller är det en efterhandskonstruktion? Eftersom vi vet vad som följde, med fem ytterligare starka diktsamlingar, några av dem minst lika oerhörda i sitt uttryck, där jag håller Ljusgrönt och aska som en höjdpunkt.  

Inte heller blir det enbart en ordbok, med ord som definieras utifrån vilda associationer, utan det blir också en livsbok, som sammanfattar och pekar ut en riktning och visar hur världen är beskaffad. Men framför allt finns i de här dikterna en puls, ett liv, och så lyder förstås den enkla förklaringen – att man läser med ett leende, i dialog med det levande och livgörande.

Oktoberbarn, Linda Boström Knausgård, Modernista

Det är kämpigt att läsa Linda Boström Knausgårds nya roman. Den skildrar psykisk sjukdom från insidan, övertygande och med god balans mellan det fiktiva och det självbiografiska.

I Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal finns en starkt emblematisk scen i öppningsnovellen ”Önskan”. En mamma som skyddar sin familj, och vädjar till den läsandes förståelse: ”Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. […] Du lämnar oss här för att jag ber dig om det. Det här är ett avsked. Du får aldrig glömma det.” Det är både sårbart och fyllt av integritet.

Nu utkommer hennes tredje roman, Oktoberbarn, och det är fortsatt skört, och inom mig ekar genom hela läsningen novellens vädjan. Fast hur ska läsaren kunna lämna henne i fred när hon blottar så mycket av sin sårbarhet, sin svaghet, i denna otäckt närgångna skildring av psykisk sjukdom?

Det här är en roman som öppnar för minst två läsarter. Dels en fiktiv, där huvudpersonen och berättaren ”författaren” kan ses som en allmängiltig karaktär, och dels en privat, där detta romanens jag är så starkt förknippad med författaren själv. Själv född i oktober, verksam på ett förlag med Kristofer (Andersson) som redaktör, med ett familjeliv som skuggar skilsmässan från den flitigt skrivande författaren och de fyra barnen.  

I romanförloppet utstår författaren elchockbehandling på ”fabriken” under flera år. Hon ger uttryck åt en uppgörelse med metoden, visar med ohygglig skärpa de biverkningar som blir följden. Minnesförlusten kapar effektivt banden till hennes förflutna, även om hon gör sitt bästa för att minnas barndomen, uppväxten, livet tillsammans med den hyllade författaren, och barnen.

Den psykiska sjukdomen, depressionerna, blir en bestraffning som förstärker känslan av förlorad tillhörighet. Med en återkommande metafor liknas elchockerna vid ”att starta om en dator”, något som bara befäster förödmjukelsen.

Även om kritiken som framförs mot psykiatrin är ursinnig blir den samtidigt behärskad och saklig, nästan som på distans. Liksom i de fyra tidigare prosaböcker Boström Knausgård har publicerat rör det sig om starka känslor. Få svenska författare lyckas skriva med liknande språkligt fokus, men Sara Stridsberg och Mare Kandre är givna referenspunkter.

Skickligt förmedlas vanföreställningarna, livet inifrån sjukdomen. Mer än en inblick i Lindas liv med Karl Ove och deras separation blir det en inblick i en författares liv, med betoning på skrivandet, som här framställs som något oerhört frigörande, något som innebär inte bara den största utan den enda friheten. Här finns några inspirerande och tillitsfulla beskrivningar av hur det är att skriva.

Oktoberbarn vacklar mellan att vara ett blottläggande av den egna misären, ett debattinlägg om psykiatrins avigsidor, och en roman som ger nya insikter i hur sjukdomen drabbar skoningslöst. Det är en roman helt befriad från sentimentalitet, och nästan helt utan bitterhet.

Liksom med Boström Knasugårds tidigare romaner, med Välkommen till Amerika som höjdpunkten, läser jag tre till fyra sidor i taget. Intensivt och plågsamt, ja, och att som tillägg hävda att det är bra känns bara osmakligt och futtigt när det är skrivet med så hög personlig insats.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/8 2019)

Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf, Anna-Karin Palm, Bonniers

På många plan är Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf förtjänstfull. Det är en skicklig berättare som ger oss porträttet av vår litterära kanons mest framstående berättare.

Politiker talar ofta om att en svensk litteraturkanon behövs i skolan. Om de lyfte blicken från sina politiska PM och läste lite böcker – ja, lite nyutgivna biografier, till exempel – skulle de se att det redan finns en kanon. Jag tänker på Johan Svedjedals bok om Karin Boye, Den nya dagen gryr, Jesper Högströms bok om Hjalmar Söderberg, Lusten och ensamheten (båda 2017), och Jens Liljestrands bok om Vilhelm Moberg, Mannen i skogen (2018).

Boye, Söderberg och Moberg – där har ni en svensk kanon för tillfället. Och så Selma Lagerlöf, förstås, hon som Ebba Busch Thor inte visste skrivit Gösta Berlings saga. Det är svårt att tänka sig en mer central roman i svensk litteraturhistoria. Det skulle i så fall vara Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke.

Så tycker också Anna-Karin Palm, när hon värdesätter just dessa två romaner som svenska skatter. Nu har hon skrivit Jag vill sätta världen i rörelse, en brett upplagd biografi över Lagerlöf. I likhet med de nyss nämnda är den ambitiös och välskriven, i påkostad förpackning.

Givetvis handlar det mycket om den ojämförliga debutromanen Gösta Berlings saga, men också generellt har Palm bra fokus på Lagerlöf som författare. Det är inte förvånande då Palm visat sig vara en skicklig berättare i ett flertal romaner, och av allt att döma en mångårig läsare av denna författare. Hon är också en bra läsare, som ger oss fina inblickar i Lagerlöfs böcker.  

Det handlar också en del om frisyrer. Som ung lärarinna klippte av Lagerlöf av sin långa fläta för en kort snaggad frisyr, i sympati med emancipationsrörelsen. Det finns genom hela den här omfattande boken gott om exempel på Lagerlöfs politiska intresse, något som kan vara värt att påminna sig om.  

Själva levnadshistorien förlitar sig på kända fakta och återger de bekanta inslagen, där Palm anlitar både den breda och den fina penseln när hon ger oss både den nödvändiga ramen och de pikanta detaljerna. Rivaliteten mellan väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander ges mycket utrymme.  Ytterligare en sak som är förtjänstfull är hur tiden kontextualiseras. Tidsandan är verkligen lyckosamt presenterad, och det görs genom det levande porträttet av både människan och författaren Selma Lagerlöf.

Utan att utnyttja onödiga spekulationer lyckas Palm skriva på ett medryckande sätt. Hon undviker tvärsäkerheten, och skriver i stället varsamt men inte för vördnadsfullt. Även om hon ofta betonar mänskligheten och medlidandet hos Lagerlöf blir det ingen hagiografi. Det nyttiga och viktiga med Selma Lagerlöf är den förståelse hon visar inför det som är avvikande. Hon äger en blick som inte dömer.  

Med milt klander anmärker Palm också på den underskattning Lagerlöf erhöll medan hon var aktiv, men som också fortsatt egentligen in i vår egen tid. Här får vi ypperliga bevis på att hon var en formmedveten och självständig författare, och långt ifrån den traditionella bilden av en sagotant som oreflekterat traderade muntliga berättelser.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/8 2019)

Jag vet att du väntar på mig, Maria Vedin, Edda; Till Athena, Mattias Jeschko-Edberg, Sapeur förlag; Odae Sveticae, Samuel Columbus, Nirstedt/Litteratur

Tre svenska diktsamlingar visar att avståndet mellan 1674 och 2019 inte är så stort som man först tror. Passa på att njuta av det korta livet, lyder uppmaningen både historiskt och i nutid. 

Maria Vedin har gett ut poesi sedan 90-talet. Jag vet att du väntar på mig är hennes tolfte bok, och det är tråkigt att hon inte har fler läsare. Hon skriver med en förtätad närvarokänsla en norrbottniskt anstruken berättande dikt, där de enskilda dikterna står som patinerade bilder i ett fotoalbum. 

Det är en typisk sommarstämning i dikterna, för att inte säga semesterstämning.  Samtidigt pågår en kris, med en värld som ter sig nedsmutsad, och som utmynnar i ett krigstillstånd: ”vildmarken börjar vid avtagsvägen mot sjukhuset / jag går in i det okända, följer strömmen / in mot mörkrets mittpunkt”

Så blir det en sammanhängande berättelse om avsked, och till det mest berömvärda med Vedins dikter är att hon effektivt undanröjt allt som kunde ha gett ett självupptaget intryck. Hennes historia är vag, diffus, men också väldigt igenkännbar och allmängiltig. Det är väldigt lätt att föreställa sig att vad det än handlar om så var det precis så här det utspelade sig.    

Det är med stort allvar Mattias Jeschko-Edberg tar sig an världen. Han har tidigare gett ut fem böcker i olika genrer, men återvänder nu till lyriken med Till Athena. Athena ska utläsas som krigsgudinnan som ansvarade för det trojanska kriget, som här figurerar som en av flertalet krigsreferenser.

Krig och flyktingströmmar blir återkommande inslag som förstärker det allvarliga uppsåtet. Världen är skev, kanske rentav förstörd, och att skriva dikter förändrar inget: ”Men vi har förlorat och vi vet om detta. Allt vi kan göra är att skaka i kylan. Sluta rättfärdiga oss själva med att vi finns till för någon annan. Vägra vara lojala mot de som försöker surra fast oss vid deras historia.”

Poesin blir en del av de misslyckanden som behäftar människan och hennes göromål. I Jeschko-Edbergs berättande dikter visas att vi måste försöka ändå, trots allt som talar mot våra strävanden. Poesi som tyngs av sitt angelägna ärende blir sällan bra, men här lyckas faktiskt uppsåtet balanseras med en lyckosam estetik. Vad som återstår att göra när världen kraschar blir att fixa vardagen, om inte för oss så för kommande generationer. 

I Nirstedt/Litteraturs serie ”Poesibiblioteket” återutges klassiska svenska diktsamlingar, och som en av de första böckerna återfinns Samuel Columbus Odae Sveticae från 1674. Den är också känd som den första svenska diktsamlingen, tillkommen under barockens högtidsepok.

Lyckan är kortvarig, och allt hotas av den allestädes närvaro förgängligheten: ”Strax Lyckan widrig är / haar Modet sagdt go-Natt: / Förtwiflan / Sorg ock harm / har då dess Rum besatt.” De goda nyheterna är att Gud ser om de sina.

Språket med sin ålderdomliga stavning kan te sig svårtillgängligt, men dikterna förordar långsam högläsning. Då infinner sig en rytm, och den distans man först upplever försvinner. Så blir budskapen i de här gamla dikterna inte alls särskilt mödosamma att upptäcka och uppskatta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/8 2019)

Jag föreslår att vi vaknar, Beate Grimsrud, Bonniers

Vilde Berg heter huvudpersonen i Beate Grimsruds nya roman. Hon är författare som diagnostiseras med bröstcancer. Under nästan 600 sidor följer vi Vilde genom behandlingen av sjukdomen, i återkommande dialoger med en räv och en råtta, och med knappt några andra personer än vännen O. Den mest närstående vännen är språket: hela tiden piggt, egensinnigt, och genuint originellt. Sjukdomsskildringar är inget som saknas i samtidslitteraturen, men här beskrivs ett föredömligt osentimentalt uppror, manifesterat i Vildes strävan att fortsätta leva ett aktivt liv med fotboll och boxning. Tack vare språkkänslan slipper vi de dumma ”besegra cancer”-klichéerna.  

Jag är ändå något kluven till den här romanen, som verkligen inte är något för den som uppskattar ”less is more”-principen. Att säga att det blir både självupptaget och instängt är en underdrift, med flitiga upprepningar som en något onödig krydda. Samtidigt imponeras jag av bedriften att vara så här lojal mot det udda. Kanske det bara är att kapitulera inför den kaotiska estetiken, att bristen på struktur är priset man får betala. Det är skrivet med hög insats, och till sist besegras jag i viss mån av den konsekventa utformningen, och den dråpliga och ofta helt oförutsägbara humorn.  

(Också publicerad i Vi 9/19)

Atlas över en invecklad värld. Dikter 1988-1991, Adrienne Rich, översättning Athena Farrokhzad & John Swedenmark, Ellerströms

Plötsligt är Athena Farrokhzad överallt. Än är hon redaktör för den nyutgivna antologin Berör och förstör, med dikter för unga, och än ger hon inom kort ut I rörelse, en ny diktsamling. Ja, och så har hon tillsammans med John Swedenmark översatt Adrienne Richs diktsamling Atlas över en invecklad värd, som efter ett par års fördröjning gör en efterlängtad entré.

Adrienne Rich (1929-2012) var amerikansk poet och politisk tänkare. Tidigare har hennes essäer i viss mån översatts till svenska, men den som velat läsa hennes poesi har tvingats vända sig till det danska språkområdet, med boken Drømmen om ett fælles sprog, som utkom så sent som i maj i år. Det var fråga om en kärleksdikt, medan den aktuella boken på svenska mer handlar om politik.

Det är en bok i två delar. Dels en längre dikt som ger bokens titel, och dels tolv kortare dikter, som bland annat innehåller kärleksdikter till en anonym kvinna. Titeldikten är en dikt om USA, där Rich tecknar nationens porträtt, fångat i farten. Hon försöker fånga sitt lands ögonblick – helt enkelt skriva (i) nuet. Det sker med hjälp av en historisk exposé, som tar oss rätt in i nutidens problem, något som i de efterföljande dikterna ges resonans genom en färd längs den europeiska 1900-talets historia om skändligheter.

I efterordet skriver Farrokhzad om den sammanhållna rösten hos Rich. Här citeras också den kaxiga repliken som poeten använde när presidenten Bill Clinton 1997 ville förära henne ett pris: ”jag vet att konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan.” Det är en lurig balansgång, när så mycket för en författare är beroende av stipendier och prispengar, att fortsätta bedriva omstörtande idéer. Eller vill vi att konsten ska reduceras till en dekoration?

Richs sätt att skriva uppmuntrar det ordrikt böljande. Vill man vara schematisk kan man teckna den amerikanska moderna poesin utifrån Emily Dickinsons sparsmakade koncisa kortdikter och Walt Whitmans allomfattande pratsamma långdikter. Men det är en orättvis betraktelse, och i sanningens namn är Dickinson estetiskt sett en återvändsgränd – majoriteten av amerikanska poeter har varit lojala mot Whitmans poetik.

Så även Rich. I de här dikterna, i synnerhet i titeldikten, ges förnimmelsen att det redan är för sent – inga korrigeringar eller justeringar kan rädda världen. Att läsa de här dikterna ger mig samma känsla som att lyssna på några av Lana Del Reys nya låtar, som ”The Greatest”, med rader som ”And I'm wasted / Don't leave‚ I just need a wake-up call / I'm facing the greatest / The greatest loss of them all / The culture is lit and I had a ball / I guess I'm signing off after all”.

Hos Rich lyder vemodet så här:

En höst utan mördande kyla så här långt, alltjämt varm

känns som självbedrägerietst tid, minnet av att tänja på

gränser i en ungdomstid, den där hopplösa leken med en oskuld som för länge sen löpt ut.

I natt väntas frost, trädgårdsverktygen samlas ihop, krukväxterna tas in, det talas om att vissna, om övervintring.

Den förlorade skulden ges emfas i ett par av stroferna hos Rich, och ingen har väl gjort så mycket för att skadeskjuta oskulden som Lana Del Rey, oavsett om det är explicit som i ”Gods & Monsters” eller implicit i snart sagt alla sina dekadenta låtar. Hos Rich finns en uttalad sorg över åldrandet och de spår tiden sätter.

Vad hon också gör är att ge sorgen ett nonchalant tilltal som ändå lyckas vara uppfordrande. För att inte tala om hur vasst och genomtänkt det är. I hög grad är hon en resonerande poet, men inte i den meningen att hon är babblig – snarare gör hon sig gravt angelägen med sin ursinniga pacifism, man vill nästan benämna den ”militant pacifism”: ”Raseri:      vem törs be om skydd åt sina egna / omgiven av en sådan skyddslöshet?      Vad är det för slags / bön?      Till vilket slags gud?      Vad för slags önskan?”    

Slutligen måste något sägas om översättningen, hur lyckad den är. Farrokhzad och Swedenmark har ansträngt sig för att hitta fram till originalets rytm (ja, jag har läst en hel del av Rich på engelska, och i viss mån visar jag förståelse för att det har dröjt med svenska översättningar). Hon är ingen smeksam poet som bländar med bon mots eller starka formuleringar – mer är det fråga om ett kärvt och strängt idiom som inte får lattjas bort. Det är tacknämligt att två så kompetenta översättare har tagit sig an denna poet.  

Köttets tid, Lina Wolff, Bonniers

I Lina Wolffs nya roman är det som vanligt hejdlöst, med en författare som öser på med sex, övergrepp, straff. Ambitionsnivån är hög, skrattet är rått, och bangar man inte för avancerad berättarteknik hägrar högtidsstunder.

För den som i likhet med mig tycker att den svenska samtidsromanen saknar ambitioner, att den oftast nöjer sig med att återge ett välbekant stoff på ett välbekant sätt, kom Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna som en uppenbarelse 2016. Mycket välförtjänt vann den Augustpriset.

Ja, och så skruvas förstås förhoppningarna upp, när hon nu ger ut Köttets tid, som i hög grad påminner om den vildsint uppsluppna föregångaren. Mycket är sig likt. Det handlar om sex, om svek, om makt, om den typ av illdåd som begås av människor som kan unna sig en frikostig moral.

En svensk skribent får ett resestipendium och åker till Madrid, där hon strax träffar den mystiske mannen Mercuro Cano. Det visar sig att han varit en usling i sitt äktenskap. Som botgöring deltar han i en förnedringsshow på internet, iscensatt av en nunna, som vill frälsa världen från de köttsliga lustarna.

Att återberätta handlingen i Wolffs nya roman får den att te sig som en melodram, som ibland övergår i fars. Betyder det att den är snaskig och billig? Nä – snarare är det ett modigt sätt att skriva, som vittnar om inflytande från helt annat håll än vad den gängse svenska författaren annars uppsöker. Med andra ord: mindre prydlighet, mer excess.

Wolff har varit bosatt i Spanien, och översatt en del spanskspråkig litteratur, såsom den mexikanske Roberto Bolaño och argentinska Samanta Schweblin. Detta verkar ha injicerat hennes eget skrivande med svart humor, och underlättat dess förutsättningar att vara frodigare och mer ohämmad, eller helt enkelt gränslös. För att inte tala om hur underhållande det är, även när Wolff då och då kostar på sig att vara aningen för långsökt i sina upptåg.   

Litteratur vars syfte är att chockera blir lätt påfrestande, och man kan bli blasé för mindre. Det är en balansakt att hantera risken att det blir onödigt spekulativt. Wolff är flitig med sina överdrifter, för att inte säga att hon har överdriften som utgångspunkt, och sedan tar berättelsen vidare därifrån.

Det som får mig att gilla henne så mycket är inte för den i och för sig lovvärda viljan att gå för långt. Genom romanen löper tanken om förlåtelse, och vad som kan förlåtas. Enligt den franske filosofen Jacques Derrida är endast det oförlåtliga möjligt att förlåta. Det kan vara värt att bli påmind om det: hur svårt är det att förlåta små misstag, i jämförelse med grova överträdelser?

Därför blir Köttets tid en undersökning av etiska och existentiella frågor, en roman om ansvar. Wolffs teknik påminner om kalejdoskopet: hon vrider och vänder på sitt stoff med jämna mellanrum, och visar därmed nya mönster. Hon litar på att läsaren ska hamna rätt, och det gör man väl, om än med viss ansträngning.  

Ambitionsnivån kan nog avskräcka en och annan läsare, men om man bemästrar en stundtals knivig berättarteknik är det här rena drömmen.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/8 2019)

Som en gång varit äng, Ann Jäderlund, Nirstedt/Litteratur

Ibland kan man påminna sig att tiderna varit annorlunda. Så sent som 2002 utkom Ann Jäderlunds Dikter 1984-2000 som Månpocket. När såg du senast samtida poesi i deras utgivning? Eftersom diktsamlingar är dyra fick den som skaffade sig den här rosa pocketen sex diktsamlingar med extramaterial för lite drygt en femtiolapp. Och Ann Jäderlund är de ungas poet, och att en så viktig författare inte görs tillgänglig för de relativt fattiga unga är inte mindre än skandalöst.  

Efter denna ”det var en gång”-inledning kan infogas brasklappen som torde yttras av de som har pengar och tid att länsa antikvariaten: poesi ska inte läsas i samlad form, utan som enskilda böcker. Som kompromiss kan man väl se Nirstedt/Litteraturs exemplariska poesibibliotek, som inletts i år med några storartade volymer av klassiska svenska diktsamlingar. Klart Jäderlund är given i den uppsättningen.  

Som en gång varit äng är Jäderlunds andra bok, utkom 1988, och blev startskottet för en av svensk litteraturhistorias infekterade obegriplighetsdebatter, något vi blir påminda om av Burcu Sahins förord. Sahin är poet, och det märks att det är poeten som skriver: så är också Jäderlunds poesi svår att skriva om utan att ens inre poet väcks till liv. Samtidigt kan man fråga sig hur så rutinerade poesiläsare som Mats Gellerfelt och Tommy Olofsson var så oemottagliga för boken – det i sig är ju obegripligt.

Kanske, spekulerar Sahin, måste de ”ha provocerats av Jäderlunds synliggörande av ideologiproduktion och längtan efter en annan ordning.” Det är troligen så enkelt att en stark självkänsla hos en kvinna var provocerande på 80-talet. Nu i efterhand är det lätt att se Jäderlunds insats som en hälsning till Edith Södergrans insats, och det är också så jag läser henne – som den enskilt starkaste poetiska rösten på hundra år.

Till att börja med är det två saker man behöver hålla i sitt huvud. Som en gång varit äng innebär en klar utveckling från debuten, Vimpelstaden, som väl i bästa fall kan sägas vara löftesrik. Att den nu ges status av klassiker är ändå lite missvisande. På rak arm kunde jag nämna en handfull böcker av Jäderlund som är bättre. Hon har ju för i princip varje bok övergett sin poetik och uppfunnit en ny, samtidigt som hon bevarat sitt unika tilltal. Eller så är det bara så att dessa senare böcker har betytt mer för mig, att de har landat hos mig när jag varit mer redo för dem: Mörker mörka mörkt kristaller och Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar är därför mina favoriter.  

Eftersom Jäderlund befinner sig i ständig variation är det motiverat att läsa henne så här, och inte hasta vidare från bok till bok. Då ska man upptäcka hur mycket intuitionen styr skrivandet, hur hon arbetar med den koncentration och täthet vi brukar förknippa med dikt (vars ord etymologiskt har med tätning att göra: ”dikt an”, som Ernst Kirchsteiger tycker om att säga). Ett begränsat ordförråd knutet till botaniken upprepas och varieras genom samlingen.  

Hon leker fram naturen, sammanställer den med människokroppen, och visar hur de mänskliga sinnena lever i ett samspel med växtligheten. I hennes dikter är det fuktigt, sexigt, ångande, sött, klibbigt. Med hjälp av kodspråk och chiffer ges naturen mänskliga konnotationer. Begreppsvärlden är botanisk, och blomman och människan är identiska inslag i dikterna.

Allt det här vet vi ju, vi som är besatta av det här som kallas poesi, och som gång på gång läser om Jäderlunds böcker. Men hur i helvete kunde det uppfattas som ”obegripligt”? På ett plan kan jag ändå uppskatta den reaktionen, för poesi behöver också vara farlig och ogynnsam – minst av allt ska den reduceras till ”vackra ord”. Man kunde lika gärna säga: ingen annan dikt är så här tillgänglig och öppen, och framför allt – ingen annan dikt är så här mycket på riktigt:

                      Betyder min kärlek intet för dig

                      Jag vet att sanningen finns

                      Nu ser du den

                      Nu går du

                      Snart ska du tvätta mig för alltid

                      Snart ska du tvätta mig

                      Söta smärta  

                      Jag ska plåga dig

                      Jag ska dra kanalerna ur din kropp

                      Så uttorkad som stranden

                      O källa! Utan dig fanns ingen längtan

Första dikten i samlingen är emblematisk, och kan förstås läsas som ett poetiskt manifest. Det finns en fin tolkning av den i Staffan Bergstens bok Klang och åter från 1997, om Jäderlund, Frostenson och Lillpers. Bland annat tar han fasta på ordet ”skiffer”, och dess likhet till just ”chiffer”. Denna dikts titel ”Stark struktur” kan ses som en vägvisare. Ordet ”struktur” är återkommande i samlingen, och utgör diktens ryggrad.  

Att läsa Som en gång varit äng nu innebär ett återinträde i det bekanta. Ur litteraturhistorisk aspekt är det svårt att hitta viktigare svenska diktsamlingar från de senaste fyrtio åren. Mitt gnäll att det finns (ännu) bättre böcker av Ann Jäderlund blir kontraproduktivt: möjligen är det här den allra bästa ingången till hennes poesi, nu när vi förgäves väntar efter till exempel Månpockets Dikter 2003-2016. I oktober utkommer hennes nya bok Ensamtal.